Jag ogillar årsbästalistor. Jag ogillar att rangordna musik. Jag förstår inte vitsen när Mojo och Uncut rangordnar ”sextiotalets bästa psykrocklåtar” eller, som nu senast, David Bowies låtar. (Jo, det sistnämnda förstår jag, eftersom ett tidningsnummer med Bowie eller, framför allt, Beatles på framsidan, säljer fler exemplar än ett med Sparks.) Så var det sagt.
Det går inte att rangordna, det går inte att tävla i musik. Den som tycker det är möjligt låter någon annan välja, ser musiken som något att konsumera, inte att njuta som annan konst. Vad skiljer plats 57 från plats 58 på listan över årets bästa album? Vilka kriterier använder man över huvud taget för att placera en skiva på just plats 57 och inte plats 56 eller 58? Jag begriper det inte. Jag hade lika svårt att sätta enskilda betyg på skivor på Nya upplagan-tiden, jag tyckte att bara det faktum att musiken i fråga fick plats på ett ändligt tidningspapper var betyg nog. Det kriteriet håller jag fast vid även i dessa spalter i en oändlig cyberrymd, att jag egentligen bara skiljer på skivor som kommer med här och de som inte gör det. Mitt fokus är mitt fokus. Jag tar med de skivor som gett mig något vid lyssnandet och inte de skivor inte som inte gjort det. Därmed inte sagt att de jag valt bort inte kan vara något för dig, men du får hitta dessa vax själv, där hjälper jag dig inte, inte ens genom att göra en bottenlista i stället för en topplista. Självklart är detta ett slumpens flipperspel, för ytterst handlar det om vilka promoskivor som anländer, vilka artister som vill bli omskrivna och vilka som inte vill det. Skivor jag köper recenserar jag sällan eller aldrig, vissa, ett fåtal, kan bli ett titeltips.
Nu när 2014 är slut ska man summera, vända blad – och lista det som var bäst under det nu döende året.
Nej, det ska vi inte. Om du vill veta vad som, helt personligt och något eklektiskt, föll mig på läppen av sådant som, n.b., kom för recension och därmed hamnade på Universum Noll så klicka här. Och fundera på om de intryck jag fått kanske också kan ge dig något i ditt lyssnande. Men var dock medveten om att de skivor jag skrivit om är en bråkdel av de goda cd och lp som utkommit detta år, att den slutgiltiga ”heta högen” hos dig säkert inte är samma som hos mig, men att vi kanske kan ge varandra tips om sådant vi missat. Se den här spalten som en tipskupong, varje gång, med idel hemmasegrar, inga kryss och, framför allt, inga förlorade bortamatcher. För på sista raden är det ju så att det som är ”bra” är det jag tycker är ”bra” och så kan vi diskutera premisserna, vad som gör ”bra” ”bra” – eller låta bli och bara lyssna på varandras musik och känna efter, är detta något för mig? Snävare än så behöver inte definitionen vara, då hade vi väl fortsatt lyssna på det vi redan tidigare lyssnade på, utan att reflektera över varför vi då började lyssna på det vi började lyssna på då.
I höst har jag också lyssnat på recensionsskivor jag fick för flera år sedan, sådana jag ratade och inte skrev om i Nya upplagan. Många av dessa cd och lp är riktigt bra, men när papperet var en begränsande faktor kom de inte med. (Men visst skulle The Joy Formiables ”The Big Roar” eller Sabrina Malheiros’ “Equilibria” eller Torpedos “We” förtjänat sin plats i recensionsspalten, det medges.) En och annan, självklart, förtjänade inte denna andra chans och de skänker jag till Erikshjälpen eller till Röda korsets Kupan-butik för att du eller någon annan ska upptäcka den musiken för ett spottstyver.
Med Twombley Burwashs debut-cd ”Grak” följde ett brev med avslutningen ”Please do encourage people to actually buy a copy so that we can afford to record the next album” och det gör jag gärna efter att ha lyssnat på skivan i fråga. Trevlig, småknepig prog med gitarr och keyboard i förarsätet, taktarterna skiftar som sig bör och idéerna är rätt många, för att vara en debutskiva känns den rätt ”färdig” om än inte himlaomstörtande, bara ännu ett utmärkt exempel på att denna vår genre aldrig når sin yttre gräns, att det fortfarande finns hur mycket som helst att göra inom dessa lösa ramar.
Som också Jouis’ debut-cd ”Dojo” (egen utgivning) som dessutom hade en krokig väg hit, den var ”försvunnen” i posten i mer än två månader innan den till sist anlände med sin avslöjande poststämpel. Den uppfyller mina två favorit-v:n: ”välspelad” och ”varierad”. Stämsång, mycket gitarr, en blandning av snygga progformer och en hel del jazzinfluenser, sådär trevligt tidlös som en del av nyutgiven prog är. 1972 är långt borta men dna:t finns där. Fem är de, från Brighton, tänk ett möte mellan Moon Safari och Gösta Berlings saga men med en jazzigare trummis. Typ.
Mangel: The Kingdom of Evols ”The Second Coming Of Pleasure & Pain” (Progress). Mangel, mangel, mangel. Så enkelt går det att karakterisera deras andra två år efter den förra, att Per Svenssons taggtrådsmusik och -gitarrer, Freddie Wadlings sång och plats för Henrik Venant ger ett malande, mullrande mangel någonstans bortom postpunken (det var ju ett tag sedan…), med andningspauser och just Venants sång som motpol till Wadlings (”Automatic Life”) – en av årets mer spännande skivor som inte förstlingsverket antydde och ger en bild av hur Pojken med grodan i pannans debut-lp skulle varit producerad.
Fantastics “El Futuro” (La Socété Expéditionnaire), en verklig sleeper från Göteborg, duon Markus Hasselblom och Daniel Strandman skiva som är både vacker och exotiskt poppig, som sjungen postrock från en törnrosasovande Martin L. Gore. Storslagen och minimal, efterhängsen utan att vara påträngande, riktig samtidspop som inte gör anspråk och som P3 aldrig kommer att hitta.
Lindha Kallerdahls nya skiva är egentligen tvåsidig och, gissar jag, mer rättvist upplevd som vinyl (Hoob) än cd. Ena sidan är ”Gold Quintet” med favoritbekantingar kompande (Katrine Amsler, Samuel Hällkvist, Thomas Gunillasson och brodern Fabian) vid en konsert som påstås vara improviserad men som inte känns så; den andra, ”Gold Solo”, med Lindha själv bakom röst, piano etc. Jag blir också kluven, för kvintettsidan är tämligen oemotståndlig med figurer och ljud som leder vidare, likväl som de ger en bekant botten – ja, jag gillar den, det är ett grupputtryck, inte bara Lindha. Baksidan är just det, en baksida, bara Lindha, där är det mer en uppgörelse med tingens trots när hon ska lämna en lägenhet och ta ett nytt steg i livet. När Lindha kommer upp i varv på egen hand är jag inte lika intresserad, men jag tror jag förstår vad hon vill förmedla (herregud, hon skrev ju på annat ställe att hon började springa/jogga, för att springa ifrån sig själv). Jag påminns om hur hennes uttryck kan variera, ibland rent av på samma scen, som när hon deltog på IB Expo häromåret, då hennes genrep gav mig gåshud, men där konserten inte var i närheten för just hennes bidrag. Men det är väl så improvisationsmusik ska vara, ibland klickar det och ibland bara klickar det. Kvintettsidan återkommer jag dock gärna till. (Och först i höst kommer det skivor med Samuel och Katrine, har det sagts mig – skönt, jag vill alltid ha något att se fram emot, även om hösten känns långt bort.)
Närslutet är norske Eivind Buenes stycke ”Into The Void” (Lawo) som han kallar ”an improvisional interaction in real time”. Det är artisterna han skrev stycket för som framför det, trion Poing och Norska blåsarensemblen, allt lett av Christian Eggen. Här möts det Eivind skrivit ner i partituret med det de 28 musikerna själva ska lägga till, var gränsen går vet jag inte, men som så ofta i samtida musik är just den linjen onödig att söka, däremot vore det intressant att höra stycket live, om det följer Darwin eller fryser sin form efter hand. Mörkt och sökande låter det.
Och jag vill också helt kort nämna ännu en skiva från Lawo, SyrinEnsemblets ”I hvite netter” som verkligen tar ut svängarna mellan klassisk musik, jazz och visa, antingen material från medlemmarna själva eller från aparta håll som Olle Adolphson, Keith Jarrett, Billy Joel, Rameau, Chopin m.fl. Ibland hade man velat gå på en sådan här konsert, helt oförberedd, förgäves letande efter en röd tråd, bara högeligen fascinerad av osammanhanget.
Singlar skriver jag sällan om, men i väntan på Flowers Must Dies nya fullängdare måste existensen av 7”:an ”Psykjunta”/”Pärsonligt Sound” (Rundgång) nämnas, och man ska inte tro det man tidigare hört, för varje möte med linköpingsgruppen ställer nya krav och uppfyller nya önskemål (prova själv, köp deras utmärkta lp-skivor, se dem live (eller, varför inte, köp deras livekassett!) och säg sedan vad det är för musik de spelar!), här är det väldigt krautigt repetetivt och b-sidans titel ger en hyfsad ledtråd om hur den låter, utan att vara en hommage. Samma trevliga grundkurs i oemotståndlig musik som Ved och Won och andra bjudit på i denna Malmöprog/kraut/whatever. En utmärkt sjua som gott kunde varit en tolva.
Några klassiska tips ska inte gå dig förbi, helst som Robert Holmin Ljud & Bild i Gnesta skickat några nya cd, ett skivbolag med en liten men spännande utgivning som bland annat gett oss ett par trevliga cembaloskivor spelade av Michael Tsalka (som i sin tur på annat bolag dammade av komponistfyndet Daniel Gottlob Türk). Till exempel ”Flute Clocks In The Nydahl Collection”. Tänk dig att din moraklocka är utrustad med en mekanik som i sin tur driver en liten, liten orgel inuti klockan och kan spela verk som varar i tre minuter. Just två sådana finns i Nydahlsamlingen och på den här cd:n kan man höra musik av Gluck, Haydn, Åhlström och andra namnkunniga, likväl som nya bekantskaper som Giovanni Mane Giornovich och Peter von Winter. Ett ovanligt, ja, rent av udda sätt att lyssna på musik, som en speldosa som blivit kompis med en miniorgel. Lyssna här.
”Hours Well Spent” är i sin tur en smockfull skiva med Anna Maria McElwain bakom tangenterna på ett klavikord och det är en verklig tidsresa från en ricercar av Andrea Gabrieli och en galliard av William Byrd till vår samtid med ett variationsstycke av Webern och ett capriccio av Ligeti. Bach, Chopin och Saint-Saëns passeras på vägen, men där är nog spänningen störst i Fredrik Emanuel Lithanders ”Thema af Haydn, med variationer”, för att inte tala om Beethovens åttonde pianosonat som det kastas ett helt annat ljus på med detta intima instrument. En intressant resa. Hade aldrig kommit på det själv, nej.
Och en bekanting i progsammanhang är Pär Lindh som tydligen gått och blivit kantor och som startat ytterligare ett skivbolag, Nordverk Classical Masterworks. Bolagets debut-cd är på jultema med både Corellis och Manfredinis välslitna julkonserter, men dessa är kompletterade med Pärs eget ungdomsverk (de tre första delarna (av fyra) skrev han redan 1979–81), ”Then svenska julkonserten” som han kallar en ”concerto grosso för oboe, violin, celestra, rörklockor och stråkorkester. Underligt nog passar den in i sammanhanget, kanske för att de två gamla julkonserterna sitter i min lyssnarryggmärg, kanske för att Pär har en god känsla för harmoni. Bra är det och jag söker mig både till Pärs gamla soloskivor under eget namn och den givna lyssningen i juletid, Ralph Lundstens ”En midvintersaga”. (Och han har förresten precis kommit med sin självbiografi, Cosmic Composer.)
Duon kallar sig PUUL och skivan heter ”Puul” (Optical Substance Productions). Duon är Tim Harries och Terje Evensen. Tim är basist, Terje håller sig till de elektroniska ljuden, ljudlandskapsarkitekt. Tim har spelat med Brian Eno och Bill Bruford. Terje har spelat med John Paul Jones och Nils Petter Molvaer. På den här skivan är de elektroniska ljuden i förgrunden, skapar stämningar som både är ljusa och sådana där man inte vill att ljuset är släckt, basen bildar en del av marken styckena svävar över, litet jordnära. Det svävar mycket, det är denna så kallade ”ljuddesign” som skapar musikaliska rum där Tim och Terje möts och det är bara i ett av rummen, låt oss kalla det för ”hallen” (fast duon har döpt det till ”Loris”), där det blir mer intensivt, där basen kommer till sin rätt som rytmskapare, men i de andra rummen rör sig musiken flyktigt som minnen. Bra.
Och annat då? Kan vara hur mycket som helst som passerat skiv- och cd-spelaren på sistone. Chromb tillhör musikfynden jag fått mig till del via bootlegs och sedan varit tvungen att skaffa deras två skivor, begåvat döpta till ”I” och ”II” - finns på deras bandcamp.
I vår egen genre och med en utblick västerut där det, som vanligt är svårt att utge prog, kan tilläggas att nordamerikanska Unicorn Porn samlat ihop sig och släppt kassetten ”The White Stag” som också kan laddas ner från Bandcamp.
The Apple Zeds temaskiva ”The Fruits of Their Labours” ett annat exempel på ung, hungrig prog från Baltimore, USA.
Som gammal sf-fan, precis som Patrik, vill jag också tillägga att jag tycker fortfarande om när en av genrens giganter fick det erkännande han förtjänade:
Ja, musik kan vara så mycket, uttrycka så många fina känslor.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
