När jag hörde den första volymen ”The Reason Why” med Goran Kajfeš Subtropic Arkestra blev jag rätt begeistrad, eftersom denna coversamling framförd av några av landets i särklass bästa musiker var både partyröj och ett mer än lovligt kärleksfullt dyk i en spretig men kvalitetsmässigt sammanhållen skivsamling. Nu har volym två kommit (Headspin) och det fortsätter på samma sätt, kanske ännu bredare, från balkan till Grizzly Bears, med musik en gång framförd av favoriterna Sevda också närvarande. Orkestern (och vilken orkester! Ruskträsk, Kullhammar (och här måste jag, rent parentetiskt påminna om Jonas Kullhammars förmåga att röra vid saker och skapa guld: bästa låten på Magnus Fagernäs’ skiva ”Festen har bara börjat” (under namnet Mankku) från 2011 är den dramatiska ”Västerbron” och jag blev inte förvånad när jag i veckan återvände till skivan att just den här låten hade Jonas som gäst på saxofon!), Söderström, Berthling etc. etc.!) är förstärkt av allestädes närvarande Reine Fiske och det här är verkligen den progressiva musikens väghyvel, skrapar bort den fina ytan och lämnar kvar den grusiga själ som gör att musiken hela tiden växer, frodas, möts, blir omformad. Goran är ett geni, så enkelt är det, och omger sig av musiker med Oppfinnar-Jockes tänkarmössor ivrigt kraxande.
Mer renodlat progressivt, närmare bestämt fyra olika lika.
Anima Mortes ”Upon Darkened Stains” (Transubstans) har låttitlar som det värsta death metal-bandet, men det är tack och lov falsk marknadsföring. Titlarna tar oss i stället till rena hommage-skivan över ett italienskt skräckfilmssjuttiotal på denna deras fjärde skiva och det här är mörk, smått symfonisk prog för ogjorda filmer. Fredrik Klingvalls kvartett är också tacksamt utökad med Mattias Olsson (Necromonkey, Änglagård etc.) och David Lundberg (Necromonkey, Gösta Berlings saga m.fl.). Genren ”musik för ogjorda filmer” fylls på regelbundet numera.
Hansi Cross har också blickat tillbaka men på sin egen gärning och på nya ”Da Capo” med hans självbetitlade band, Cross (Progress), har han spelat in låtar från sina tidigaste album igen, uppdaterat dem eftersom han inte var nöjd med den teknik som stod till buds dåförtiden. Visst låter det bekant och visst sitter vi med en bredare, mer detaljrik ljudbild, men jag får erkänna att jag inte gått tillbaka till ursprungsskivorna för att höra om han grejat med mer än bara ljud och dynamik. Dock utlovas det flera Cross-skivor i det närmaste, både re-releaser och samlingar med outgivet.
”Lycksalighetens ö” är en dikt av Stagnelius och ett sagospel av Atterbom som i sin tur tjänade som inspiration till Rosenbergs opera 1945 – och nu även titeln på Hidden Lands nya cd (Progress) och Hannes Ljunghalls tuvhoppande mellan denna grupp och Violent Silence verkar inte vara av ondo, tvärtom. Den här skivan, tematiskt framkallad av en gammal väns hastiga bortgång, vilar på den ursvenska progens granris i form av en folkton fläckad med jazz och ur detta växer en vacker, vemodig, vuxen skiva över en knapp timme, där det anas såväl hopplöshet som ett mod att möta framtiden och mina tankar går parallellt till Killers Walk Among Us’ debutskiva och Stefan Holmbergs texter.
Mer ”Anima” i form av Introitus’ tredje skiva som fått detta namn (Progress) och detta allsidiga, genuint progmedvetna familjeband har än större dynamik med tyngre gitarrer och mer fjäderlätta partier. Det här är prog som är lätt att tycka om, välspelat och hela tiden intressant, nytt inom något gammalt, på sätt och vis. Förvisso långt från tokiga franska musiker som drar och sliter i progbanden, mer ett sätt att dra vår moderna prog ett par varv runt brunnen som formar källan. Den som tycker ”neo” idag är ett dumt prefix till ”progressiv” har mycket att hämta här, för bara för att man står fast i dagens mylla har man rötterna där de ska vara. Pålitligt men placerad på andra sidan av den skala där det står ”tråkigt” långt i fjärran. Storvulna tangentbord, framträdande gitarrer och en sång som utklassar Kaipa. Köp.
Tredje gången är det för The Samurai of Prog med ”The Imperial Hotel” (Seacrest) och än en gång är det ett uppsjö gäster i studion. Eller partners. Resultatet: härligt tillbakablickande symfonirock i den högre dimensionen/divisionen. Alltid något som påminner om något annat, alltid välspelat, alltid med dramatik och breda penseldrag, inte minst det nästan halvtimmeslånga titelnumret – men med skillnaden att all musik den här gången är nyskriven. Hur kan man undvika att gilla Marco Bernards och Kimmo Pörstis (och Steve Unruhs) projekt? Särskilt som ”gästerna” också skriver musiken (Linus Kåse bidrar med ”Into The Lake”, David Myers med ”Victoria’s Summer Home”)? Mer, tack!
Från Finland (sic!) till Norge. Igen. Eberson Funk Ensembles ”Do The Dance” (JEG) är mångsidige och inom den norska jazzen smått legendariske gitarristen Jon Ebersons senaste konstellation, rena sextioårspresenten till honom själv när gruppen debuterade 2013 (själv debuterade han på skiva 1972). Gitarrprofessorn har inte lagt Jon Eberson Group på hyllan, men på funkensemblens skiva är det oförblommerad jazzrock med ett stundtals sjujävla sväng som lockar mig mycket. Hans dotter, Marte, får elpiano/synt/orgel att ryka, det är en tidsresa till ett funkigt, stökigt sjuttiotal där Eberson och hans generationskamrat, trummisen Pål Thowsen, liksom ungtupparna Sigurd Hole, bas, och saxofonisten Kim Erik Pedersen företar, det smeker och river om vartannat, låter så skönt daterat. I Norge finns också Holes egen grupp, 
Eple Trio, och deras ”Universal Cycle” (Shipwreckords) anlände samtidigt med Eberson-cd:n, deras fjärde skiva på tio år, vad jag förstår, och av texthäftet ska den illustrera en resa/vandring från öknen via skogen upp på berget, en extrovert skiva i en tid när man ska vara extrovert, men det kanske inte alltid kommer att vara så, skriver de. Själv upplever jag inte skivan nämnvärt extrovert, mer låter den som ännu en välspelad sådan, välkomponerad, med sin bas i en nordisk ton, en klangbotten ur folkmusiken, som växer till något mer skogligt organiskt.
Och avslutningsvis en skiva som verkligen fick mig att dra på smilbanden. ”Svensk Pop 2014” (Svenska Popfabriken) och så har trettiofem år helt försvunnit däremellan. Det var då den första samlings-lp:n kom från Klippan, denna popmusikmetropol vid Rönne å, och en ström av egenhändigt spelad och egenhändigt producerad musik präglade min uppväxt lika mycket som Sparks, Pink Floyd och King Crimson någonsin gjorde. Torsson, Kriminella gitarrer, Bo & Holger, Asalångastockar, Johnny & Dom Andra, Kommissarie Roy, The Push – så här i efterhand inser jag att många av musikerna gick in och ut i varandras band, men soundet från Studio Bombadill rattat av Pål Spektrum eller Mats P går inte att radera ur innerörats vindlingar. Och vem vill det? Nu har det kommit en alldeles färsk samling klippanmusik och kopplingarna bakåt i tiden är givna, det här är inget ”nytt” i egentlig mening, bara en fortsättning, Två av klippaniterna gick bort förra året, allsysslaren Sven Tall och trummisen Conny Borg, och på minneskonserten på hotellet kändes det fysiskt hur historiens vingslag gjorde att nackhåren reste sig av välbehag, när band som knappt spelat samman sedan åttiotalet tog den fulltaliga publiken med storm, Torsson inte kunde låta bli att delta och Mats P stod och såg så där lycklig ut som bara någon som upplever sorg och glädje samtidigt kan göra.
Men till skivan. Tolv spår. The Push är nästan som de var för trettiofem år sedan och Lasakungen är Mats P:s senaste band (det var ett tag sedan han spelade in landets första punkskiva och det är nu också ett tag sedan Dolkenihåsan fanns) två cd gammalt vid det här laget med både Olle Bop och Örjan Mjörnheden (som också bidrar med en låt med YO Combinations) i uppställningen, veteraner även de (och den ena låten av dem på skivan är skriven av Torssons ursprunglige trummis, Hans Dahlén). Roger Sjunner och Nemeth (Michael Nemeti) har vars två låtar med och de var en gång i tiden med i Johnny & Dom Andra. Dagens mer färska klippangeneration består av Linus Borg Band (ja, han är son till Conny) som vann regionfinalen i Sveriges Radios ”Svensktoppen nästa” och både bjuder på en trevligt samtidskritiserande ”Varför ber dom?” och en cover på ett av Thomas Holsts/Mats P:s mest magiska ögonblick, ”Glöm aldrig mig”, en gång närmast sönderspelad av mig på en Dolkenihåsan-cd. En fantastiskt trevlig julklapp, det här.
Du som är intresserad av Klippan-fenomenet bör skaffa minnesboken över Sven Tall, ”Vem fan är Sven Tall”, en vänbok som kanske inte på något sätt ger en heltäckande bild över denne för Klippanpopen så viktige särling, men ger en anekdotfylld bild av hur det var, då och sedan. Nästa steg i Klippan-arkeologin ser jag också extra mycket fram emot, att Dennis Loods skivaffär och -bolag Rundgång ska damma av den elektroniska experimentella musik eleverna på gymnasiet i Klippan gjorde på sent sjuttio- och tidigt åttiotal och utge den på lp. Vidare, alltid vidare!
Som avslutning är det väl rimligt i dessa tider att ta fram favoritbandet Tom Tricks gamla lp ”Nya äventyr i tid å rum”, spela låta ”Achtung!” och påminnas om att ”ingen går säker i traktorspår”. Ske så.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
