måndag

Zandersson december - 14

10802069_10152433229117327_6709588693856985077_n 

1255 titlar i amerikanska webbshopen CD Babys sortiment ”låter som King Crimson”. Fan tro’t.

Att beskriva den årliga tretimmarskonserten IB Expo i Halmstad är som att förklara färger för en blind. När man sätter sig i salongen är det som att ta ett musikaliskt reningsbad, sjutton musiker, som mest på scen, musik från varandras händer som stöpts om, getts nya kläder, fått ny eller gammal energi. Ett musicerande som egentligen inte är av denna världen, skickliga musiker från prog, jazz, klassiskt som på bara tjugofem timmar repar in en konsert på tre. Tionde året i år, ett gammalt löfte, att köra tio år, sedan fick man se, kanske förändra. Gör inte det. Förändringen finns ju där varje år, i det att många av musikerna skiftar, det är den blandningen som skapar dynamiken, får oss i publiken att bara njuta av tre timmars överraskningar. Det går inte heller att prata om höjdpunkter, även om en livslång dröm att få uppleva Mel Collins spela King Crimsons ”A Sailor’s Tale” gick i uppfyllelse, att Samuel Hällkvist är landets bästa gitarrist, att Katrine Amslers musik blir mer och mer enastående, att gåshuden gör sig påmind när Qarin Wikström tar David Sylvians roll och sparrar Richard Barbieri i ”Ghosts”, att avslutningen med hyllningen till Björn J:son Lindh med en rekvielik ”Härifrån till evigheten” griper tag, när… ja, jag skulle kunna hålla på så, om alla de tre timmarnas stycken, men jag uppmanar dig i stället att besöka Halmstad en lördag i november nästa år. Och som vanligt ett stort skäms till P2 som inte heller i år dokumenterade på plats.

a1483710684_2Om David Sylvian inte varit lågmäld, försiktig, som en nästa-generations-Bryan-Ferry, utan tvärtom varit högljudd, då hade han låtit som sångaren i Mysteries. Det är kanske Sylvian som vill överrösta oss, för trion, som ryktas komma från Los Angeles, är ack så hemlig. Det är något som går, verkar det, Hookworms som bara är initialer för oss i omvärlden eftersom de inte vill avslöja på jobbet att de har en parallell rock’n’roll-karriär, eller Goat som säger sig komma från de mest mystiska ställen där det skapas shamansk dansmusik när det nog egentligen är Varberg som är hemorten. Eller något åt det hållet. Mysteries’ debutskiva ”New Age Music Is Here” (Felte) har alltså en högljudd David Sylvian som sångare. Typ. Ingen vet, mer än de själva. Det går nog över. Distat, överfallande, ibland jazzigt, men rytmiskt, analogt. Syntetiskt, postrock med en vass egg. Och dansant mitt i allt det experimentella. Spännande, märkligt, musik som tar ut svängarna.

mysteries156_2014-608x401

150227Och ibland kan man placera eller genrebestämma musik och efteråt låter det nästan som det var kopister man talade om, att det bara finns ett original och efterföljarna icke göre sig besvär. Om den här skivan kan det sägas att de musikaliska källsprången kan vara Goblins filmmusik eller Zombies elektroniska underverk, men egentligen spelar det ingen som helst roll, det här är en fantastisk liten skiva, Zoltans andra (en nylig ep oräknad), som tar plats helt på egen hand bland den kvalitetstyngda ELM:en. “Sixty Minute Zoom” (Cineploit) heter den, kanske man kan kalla det här för en sorts elektronisk prog, öppnar man ögonen och bortser från jakten på källorna och bara ser vad duon vill att vi ska se, är vi i en gammal sf-värld ungefär när Hugo Gernsback uppfann beteckningen, när tjugotalet började sukta efter trettiotalet och framtiden såg ljusare ut än den gör nu, i starka färger målades sf som den bättre värld vi alla, en dag i taget, var på väg in i. Så då blir det mer ett snack med Klaatu än med någon sönderskuren tjej i en italiensk skräckfilm. Litet sådär runt hörnet väntar dystopia, utopias elaka motsats, det utopisterna i Mores efterföljd egentligen beskriver. Trots att de är från London och därmed borde gett oss något från ett inre kosmos à la Ballard eller något swinging à la Moorcock, har musikvärlden blivit ännu ett steg svårare att definiera.

2582474516Terry Rileys ”In C” har sedan första lp-inspelningen 1967 haft ett eget liv, hela tiden förnyat sig i nya musikers händer, sättningarna har varierat, Terry själv har varit involverad och inte, Portisheads Adrian Utley en av de senaste, med sin Guitar Orchestra, och nu är vi i Göteborg där sedan tidigare av mig påpekade, utpekade och utsökta The Gothenburg Combo på “Guitarscapes” (egen utgivning) fyller halva cd:n med ett loopande och förskjutande och suggererande som väcker nya tankar till liv kring verket, långt från "a group of about 35 is desired if possible but smaller or larger groups will work" som kompositören själv uttryckte det. Det har gått ett tag sedan det var 1964, 53 fraser för ”any number of people” skrevs och det är lustigt så tidlöst ”In C” låter i Combons, gitarrduons, händer. David Hansson och Thomas Hansy bjuder också på ett eget stycke, ”America”, som fint ansluter till Rileys värld i San Franscisco för femtio år sedan, när minimalismen vaknade till liv, skakade på sig och bara började göra om och om och om igen.

bodypartsNu ska jag skriva om en skiva som inte är utgiven. Det är en skiva som bör bli utgiven, så snart som möjligt. Hooffoots debutskiva. Genuin, oförfalskad, hjärtinnerligt progressiv rock. Alla bitarna faller på plats på dessa två lp-sideslånga stycken som är så fast förankrade i sjuttiotalets invecklade, jazzrockiga prog men där musiken är fräscht ny. Skivans tillblivelse har varit lång, malmöbandet spelade in i bl.a. Köpenhamn innan de hittade till Christoffer Lundquists studio Aerosol Grey Machine i Vallarum. Resultatet har jag i min hand och i mina öron, men sorgligt nog har musiken inte hittat rätt än, alltså blivit utgiven på lp, men det måste bara vara en tidsfråga nu när de varit i Atlantis-studion i Stockholm och börjat arbetet med att få tapen till att bli en lp. Konserter har de spelat sedan 2009 och några av dem hittar du lätt på tuben och därigenom får bekräftat det jag vittnat om ovan.

1046omslagRedan 2008 kom porträtt-/exportskivan ”Persuasions” på Phono Suecia. Jag har följt henne i P2 sedan 2000, då Manfred Honeck och radiosymfonikerna uruppförde ”Barcarole”, samarbetet med Ylva Nyberg och Kim Hedås i ”3 x Lux aeterna” i Missionskyrkan i Uppsala 2001, Esa-Pekkas framförande av ”Avskedsvariationer” med Stockholms nya kammarorkester, uruppförandet den 19 augusti 2005, ”Förvillelser”, trumpetkonserten från 2005 med Urban Agnas i högform i Örebro 2009, Monica Groops skuggiga mezzo i ”Der Vogel der Nacht”. Britta Byström heter hon, nu dags för ny skiva på Daphne, än en gång befinner hon sig i inspirationsland à la Italo Calvino; på porträttskivan var det boken ”Klätterbaronen” som gestaltades, här ”De osynliga städerna”, över "A Walk In The Dark” och till filminspiration i ”Picnic At Hanging Rock”. Det här är inte på något sätt egensinnig klassisk musik, snarare en musik som är frisinnad eller obunden, drömmande vacker. Någon har jämfört med Kaija Saariaho, mitt eget finska helgon, men den liknelsen haltar betänkligt, liksom de förvånade ögonbryn som reses, när det kommenteras att hon håller hög europeisk kvalitet – som om vi inte väntade oss det av svenska komponister, va’?! Britta har ett tonspråk som vindlar in oss i en musikalisk täckmantel där det enda som påminner om inspirationskällorna är verktitlarna, annars är detta just frisinnat, egenartat, harmoniskt intressant, som Nordin, Strindberg, Skog. En välgärning, Daphne, en välgärning.

hämta

Boken heter ”Olympen – artisterna, publiken, betongen” (Premium), men den borde hetat ”Julius”. För det är en ung mans verk, hela Olympen-sagan, den felbyggda handbollsarenan i Lund som i stället varit en musikens Mekka från 1972 till sista konserten, 2009, med Porcupine Tree (jo, jag var där). Sven Lindströms bok är lika mycket en hyllning till Julius Malmström som en anekdotrik berättelse om en konsertarenas kronologi och fungerar utmärkt som en parentetisk historieskrivning över nästan fyrtio års rockhistoria. En given mellandagsläsning.

HUBROCD2546-1024x1024Tillbaka till Norge och det närmast hundraprocentiga skivbolaget Hubro. Hubro som helst, skulle man kunna sammanfatta. Tre nedslag i höstens utgivning. Frode Haltlis fjärde skiva, ”Vagabonde Blu”, är ännu en inspelad i Emanuel Vigeland konstnärsrum byggt 1926 och med särpräglad akustik som lyfter verken av Clementi, Nordheim och Sciarrino vid denna konsertupptagning, blir en medspelare till Haltlis dragspel.

HUBROCD2548-1024x1024Gruppen Møster! har fått sitt namn från saxofonisten Kjetil Møster (övriga i kvartetten är Hans Magnus Ryan, gitarr (från Motorpsycho), Nikolai Eilertsen, bas (från Elephant9), och Kenneth Kapstad, trummor (från Motorpsycho och Grand Central – du börjar förstå hur det här låter, eller hur?)) och andra skivan ”Inner Earth” drar sig från den jazz som fläckvis antyddes för livedebuten för att hamna i denna nyskapande, norska, fantastiska prog som just nu inte görs någon annanstans (Grand Centrals debutskiva var ju en av fjolårets verkliga höjdpunkter i den progressiva skivfloden), så kunnigt, underfundigt spelad, kraftfullt och med spåren från 1972 så tydliga, i ett psykedeliskt, flytande rumsterande, tveklöst en av höstens i särklass bästa progressiva utgivningar.

HUBROCD2556-1024x1024Erik Honoré har på ”Heliographs” ett veritabelt vem-är-vem i den nyskapande samtidsmusiken med Eivind Aarset (som också varit med och skrivit), Jan Bang, Arve Henriksen, Sidsel Endresen med flera och visst befinner vi oss i Molvaer-land, med elektroniska idéer, improvisation, utomjordiska rytmer och ett tungt av från Honorés gamla samarbetskompisar som David Sylvian och Jon Hassell. Fantastiskt intressant och inbjudande, överraskande musik. (Och titeln/temat kommer från Honorés första boks (av hittills tre), ”Orakelveggen”, inledande kapitel som i fiktionens form berättar om hur det första fotot framkallades, uppfinnaren Joseph Niépce kallade det för heliografi, alltså solskrivande.)

fyrec_fb_fr35-liten Sten Hansons sista skiva, ”My Last Works” (Fylkingen), är mer en samtida sammanfattning av ett konstnärskap än en tillbakablick eller testamente. Han hann planera utgåvan innan han gick bort och här finns ljud-/textkompositioner och ren eam, allt rejält präglat av hans egensinniga, vittfamnande humor. Hade jag inte haft skivan i min hand med skapelseprocesserna återberättade och daterade, hade jag lika gärna kunnat tro att det här var något skapat efter en god middag med Bengt Emil Johnsson på sextio- eller sjuttiotalet eller efter en happening ledd av en ung Folke Rabe.

omslag_ift_litenOm våra vänner i Norge förenar fjärdevärldsmusiken med den ursprungliga symfonirocken, har svenska band en allt större förkärlek för att ta sitt avstamp i den traderade folkmusiken, likt Skäggmanslaget och Merit Hemmingson en gång i tiden (och hennes nyliga Jan Johansson-hyllning har du väl skaffat?) Indiefolktrions debut (piano, bas, mandolin) “Indiefolk” (Svalka) har detta folkliga som bas, men tar det med sig ut i rum befolkade av helt annan musik, såväl poppig som onoterad eller i stunden skapad. Pianisten Erik Dahl har jag stött på i skönspelande duon I underlandet och släktskapet finns givetvis kvar här.

Carmignola---Bach--Violin-ConcertosThurston Darts bok ”Musikalisk praxis” som utkom redan på sextiotalet berättar även för en modern publik om de ting vi många gånger glömmer när vi lyssnar, som ”många konsertbesökare har kanske aldrig tänkt på att av alla de instrument de hör i t.ex. Beethovens nionde symfoni är det i stort sett bara pukorna, triangeln och basunerna som bibehållit den klangkaraktär de hade vid uruppförandet 1824. Alla de övriga instrumenten har undergått större eller mindre förändringar”. Tänkte på det när jag lyssnade på violinisten Guiliano Carmignolas nya skiva med Bachs violinkonserter (kompad av Concerto Köln och utgiven av Archiv), där han tillhör de eldande italienarna som inte trillar över framförandekanten, musikens händelsehorisont, och bara blir yta, utan det är en tyglad frenesi i en för skivbolaget ovanligt jordig inspelning, storartad om man är på det humöret, med omsorg nedlagd, om man är på det andra.

largeFör att fortsätta i Norge, har Lawo Classics utgett en trio cd som var och en står ut som en stjärna i östern, brukligt så här års. På konsertupptagningen ”Perfect Strangers” har dirigenten Thomas Søndergård och norska radions orkester både fått in Heiner Goebbels ”Svit för sampler och orkester” från ”Surrogate Cities” och ett gäng kompositioner av Frank Zappa. Den sistnämnde har ibland med hjälp av skohorn placerats i den samtida musiken, men det var ju sådan han höll på med hela tiden, med glimten i ögat ibland, med ett mer bistert leende ibland. Den dussinet år yngre Goebbels kommer från den andra sidan, från den budskapsbärande musiken och mötet mellan verken på den här skivan var en välprogrammed konsert.

imageSkiva nummer två är smått pervers eftersom det är Eirik Gjerdeviks provkarta över nya och gamla verk där tuban står i centrum, vi känner igen Erland von Kochs beprövade mässingsmusik och möts av ny, titelmässigt putslustig musik på ”Tuba Libre” av Lars Erik Gudim och likt svenska nedslag i genren tidigare, liksom mer avancerad samtidsmusik för instrumentet i drånfacket, blir ”Eirik the Viking” (skivtiteln tagen efter tubistens smeknamn) med hjälp av Stavangers brassband och Bergens tubakvartett ännu en solistskiva där man snabbt glömmer bort det unika i sättningen och lutar sig tillbaka i det unika i musiken.

619UD9PACHL._SL500_AA280_Skiva nummer tre tror jag minsann var ett första möte för mig, ”Music for a Queen”, gitarrmusik av Angelo Michele Bartolotti (ca 1600–1668), drottningen vår egen Christina. Fredrik Bock, med bas i både Malmö och Köpenhamn, spelar barockgitarr och har valt tre sviter (och en passacaglia) från ”Secondo Libro di Chitarra)” som broderar sig igenom sinnesstämningar och det här är behaglig, fläckvis innovativ musik jag aldrig hört förr och som jag måste höra några gånger till, både för att detta första möte lockar mig att återvända, dels för att höra Bocks genuint begåvade gitarrspel – en av höstens mer intressanta skivor i postlådan.

large (1)I anslutning också en vågad pianoskiva från Norge, Torgeir Kinne Solsvik bestiger Beethoven-berg med en kvartett sonater, däribland både ”Waldstein” (nr 21 op 53) och ”Les Adieux” (nr 26 op 81a) på egen etikett. Utbildad i Bergen och Sydney och med skivor utgivna sedan 1998 är han givetvis ingen dununge, men det är bitvis monumental musik han på denna nya cd tagit sig an, ett frisk närmande långt från cerebral Arrau eller metodisk Pollini, men det finns många sätt att se din Beethoven på, här kanske närmare ölhusens betraktare än de fina salongernas, en jordig Ludwig van, även om Torgeir inte riktigt når det tempo Ludde ville ha. Lyssnar man på hans förra skiva, med musik av Rachmaninov och Boris Tjajkovskij, finns några av förklaringarna att finna i ett folkligt anslag och en modern syn.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com