Nu är hon här igen, Poppy. Även om pressmaterialet slår volter den här gången, är det den Poppy Ackroyd vi är förtjusta i, om än något mer pretentiös än tidigare på nya ”Feathers” (Denovali). Jag lyssnar först, läser sedan, blir frågande och undrar om det egentligen spelar någon roll, att hon vill att musiken liksom ska gifta sig med rumsliga ljud, med 
äldre pianos tekniska småskrammel, trafiken utanför – allt som inte i sig är musik, men som ger en helhet som jag vid lyssnandet bara trodde vara de vanliga fältinspelningarna som kan ge atmosfär eller bli ett ursnitt av globens bredd- och längdgrader, något som förra skivan var i det närmaste helt befriad från, det ensamma pianot fyllde rummet nästan helt självt. Latitudernas rörelse mot longituderna. För till syvende og sidst är det hennes vackra, nästan naiva, pianospel och de småsmäktande melodierna som gör Poppy till Poppy, att skivtiteln kommer från en Emily Dickinson-dikt (”Hope is the thing with feathers”) lika mycket som fjädermekanismen i ett klaver eller, som på tidigare skivor, fågeltema, är nästan väntat, men hon behöver inte anstränga sig så, bättre om hon bara låter musiken tala, att uttrycken blir personliga för lyssnaren i stället för att peka på ljudet av Just Den Grusgången eller Just Den Vägen – klart att titlarna förstärks av fältljuden (en klocka som slår i ”Timeless” – ja, du förstår). Mediet får inte vara viktigare än budskapet, vänd om, vänd tillbaka, Poppy. Nåja. Om något, känns den här skivan tajtare än den förra, men viktigast är att Poppy är här hos oss, nu, och har något att säga om kärleken och döden. Jag bryr mig liksom inte om vilket av de femtio museiinstrumenten hon använder för att få till ljuden som intresserar mig, jag nöjer mig med sista raden, att ha lyssnat utan att veta, upplevt för att känna.
I en pianomiljö finner vi också Carlos Cipa och hans andra fullängdare ”All Your Life You Walk” (Denovali), två år efter debuten “The Monarch and the Viceroy”, men i en miljö där pianot förvisso står mitt på scenen, men nu har han lagt till ett musikaliskt litet menageri som gör att hans neoklassiska musik får fler dimensioner, ger den mer glädje, mer smärta, mer påtaglighet. På debuten stod pianot i centrum, var axeln alla känslorna rörde sig runt, nu är det en mer kaleidoskopisk upplevelse, mänsklig, nästan i en centraleuropeisk tradition, trots att Carlos kommer från München, går på The National-konserter och gillar Alt-J, Imogen Heap och My Brightest Diamond. Om Beethoven levat idag, vilken konsert hade han gått på? Något med Mars Volta? Vilka skivor hade han köpt? James MacMillans? Vilka hade han slängt ut genom fönstret? John Cages?
Tillbaka i hemlandet blev jag glad över ännu en fåtöljresa jorden runt i sällskap med OK Star Orchestra, nya femspårsskivan heter “Musicland” (Rootsy) och är ett jämrans lurendrejeri, för det är inte ett enda land som återfinns i musiken, det är många, nästan hela klotet. I Nya upplagan skrev jag så här en gång i tiden om exempelvis förra albumet:
”OK Star Orchestras fyra skivor, så här långt, utgör en lyssning som blir både afrikansk och amerikansk. I centrum finns Tommy Galento Nilsson (ett namn som dykt upp många gånger tidigare när det handlat om instrumental- och/eller filmmusik) och gitarrfiligranerna och rytmerna blir till något som reser jorden runt ideligen. Anspråkslöst, tillbakalutat men obändigt intressant och medryckande, antingen för ett groove eller en sinnesstämning. Låt oss kalla det för en sorts europeisk världsmusik med en kärna som hela tiden förflyttas till öknen, sydstatsbaren, mörkaste Afrika fjärran Joseph Conrad eller helt sonika bara ett röjande partaj.”
Den nya skivan får mig inte att byta åsikt, jag formligen älskar dessa så totalt överraskande skivor som gör varje minuts lyssnande till en resa där omgivningarna utanför tågfönstret skiftar, påverkar, rycker med och på intet sätt stillar någon som helst nyfikenhet. Jag tror det är musik för resor, för de bilder som skapas i min hjärna får gärna kombineras med andra landskap, där ute, utanför fönstret. Det är helt orimligt och samtidigt så självklart att Tommy Galento Nilsson en gång i tiden skrev filmmusiken till ”Plötsligt i Vinslöv”.
Dags att plocka fram sådant som redan finns, men ge det hela en ny dräkt, stänka litet erfarenhet och pudra med några-månader-har-passerat. De Staats nya ep “Vinticious Versions” (Cool Green/Mascot) är just det, låtar som redan finns och som klamrar sig fast på bandets tre senaste album, men som nu blivit, som de säger, ”mörkare” och jag vet inte om det handlar om tonåriga låtar som vuxit upp eller om det är de där stänken av erfarenhet som gör att detta återbesök är välkomnande och vuxet. Åtta spår på en ep är också tämligen kundvänligt och så bortser jag från att de ville att låtarna skulle ha den där Tarantino-känslan. Litet tv-serie-med-deckare-från-sextiotalet låter det allt. Litet.
Några avslutande tips i form av Chris Forsyth & The Solar Motel Bands “Intensity Ghost” som slår den traditionella americanan på käften och bjuder upp till ett varierat rockande från öknen in i staden, lugn kvällsbrasa och med en stop-over i ren kraut, sammanfattningsvis: ett rent fynd;
Richard Dawsons märkliga ”Nothing Important” kan vi ta och diskutera över ett glas vin eller två, vad det egentligen är som händer där, och varför; och så två av Gesualdos sista körverksböcker transformerade för fem gitarrer av Noël Akchoté och det finns ingen gräns för hur uppfinningsrik man kan vara i jakten på att skapa musik.
- Jan-Erik Zandersson, - jan-erik.zandersson@telia.com
