måndag 1 september 2014

Zandersson augusti–september

Jan-Erik Zandersson:

Det måste sägas först och absolut inte sist: tack för progfestivalen i Slottsskogen, Garf! Denna jubilerande festivalinstitution visade upp sin allra bästa sida i år, med sällan skådad jämnhet bland de på scen stående banden, väntade och oväntade återseenden med Sinkadus och Lotus som verkligen visade att femton års paus inte gör den musik man skapade då sämre idag (Sinkadus) och att man verkligen kan se ut som din lokale mäklare utan långt hår och olika former av genreattribut och ändå spela en fabulös sjuttiotalshårdrock (Lotus) – hell, yeah, liksom.

image

Sinkadus. Foto: Conny Myrberg

Gästerna från Norge (Windmill) var duktiga instrumentalister (gitarristen Stig ”Hackett”!) och man visste att det blev extra intressant varje gång basisten började stå bredbent och spela och musiken tog fart och fick tyngd med fina harmonier; gästerna från Holland (Mangrove) gav nya varianter på känt tema med klassisk sättning och en väldigt jämn continuosektion; gästerna från Stockholm (Wasa Express) var lekfullt avspända och avrundade en lyckad festival med ett brett leende – och, huvudakten som inte spelade sist, gästerna från Kuba (Anima Mundi), visade hur kraftfull vår favoritgenre kan vara i rätt händer även när det musikaliska grundmaterialet är något vi känner igen sedan tidigare. (bilder från festivalen hittar du här).

Helgen efter litet progressiv detox på Malmöfestivalens sista dag när skivbolaget Havtorn hade sin sista konsertdag i sin egen lilla vid-sidan-av-festival, Festival Bredvid, och favoriterna Demoner spelade på en trång krog, där den intima lokalen frammanade en mer jazzig känsla och jag plötsligt insåg att gruppens saxofonist Rasmus Nyvall är ”den” Rasmus Nyvall som kom med en spännande, fri jazzskiva härom månaden med sin kvartett, ”Bangård”, välvilligt omskriven här. Demoner spelar troligen på Into Music i Lund i början av november, köp biljett!

Nu blickar vi framåt mot ett nytt IB Expo den 29 november i Halmstad och tänker redan på att möta våren på The Tivoli i Helsingborg när den andra upplagan av Progressive Circus går av stapeln i apri nästa år. Kan man sedan hoppas på en ny Psykjunta i juni är lyckan fullständig.

Men först litet klassiskt.

imageI samma andetag som cembalisten Mahan Esfahani prisades av tidningen The Gramophone för sin C. P. E. Bach-skiva på Hyperion skrev han kontrakt med Deutsche Grammophon. Ibland träffar även de stora skivbolagen rätt musikaliskt, inte bara PR-mässigt (Gustavo Dudamel har med stor energi och empati gjort mycket för musikutvecklingen i Venezuela, inte minst för ungdomar, men i mina öron är han en rätt alldaglig dirigent; Lang Lang är en skicklig marknadsförare men hans skivor innehåller rätt mekaniska tolkningar) – listan kan bli lång idag när de fåtaliga stora bolagen fortfarande vill bygga artistvarumärken, men samtidigt plockar ner dem från väggen av fel orsaker (läs: Anne Sofie von Otter) eller inte ens vill ta i dem (läs: Malena Ernman). Alla de där fristående (sic) skivbolagen är de som idag bygger spännande repertoar, oavsett om det är utgivningsmässiga tungviktare, som Hyperion, Bis, Harmonia Mundi, eller de verkligt små, som svenska Daphne och dB Productions eller norska Lawo. Och ibland finns det guld att vaska utanför bolagens utgivningar, föregivna vanityutgåvor eller något åt det hållet.

Just artistutgivna skivor blir allt vanligare och en gång i tiden handlade det kanske om karriärsummeringar (jodå, sådana skivor har jag, med artistens sista konsert dokumenterad i hyfsad kvalitet, flera stycken, där stämningen är viktigare än att alla tangenter trycks ner på pianot, t.ex.), idag ett ofrånkomligt sätt att nå ut, ibland med eller utan en stöttande hand från en förståndig producent.

Och så finns det en dubbel-cd med klavermusik med Viggo Edén som interpret.

Viggo har under många, många år varit en av de trotjänare musiklivet i skånska Höör kretsat kring, från att varit aktiv i tidig musik-rörelsen, byggt upp och varit rektor på musikskolan till att vara initiativtagare till unika Höörs sommaropera tillsammans med Tord Nihlén, operor, många gånger nyskrivna eller sällan framförda, där det blandas barn, ungdomar och vuxna proffs på scen. Dessutom har han skrivit fem av de framförda operorna själv. Bara det! Listan kan göras lång, blir hela tiden längre.

För många år sedan hade jag förmånen att uppleva en recital hemma hos Viggo och sedan dess har jag tyckt att, framför allt barockmusiken, från hans cembalo skulle förtjäna att hamna på skiva. På skiva har han förvisso funnits tidigare, egenhändigt utgiven vinyl för många år sedan med husguden Carl Nielsens pianomusik, återutgiven på cd närmare vår tid, tolkningar som förtjänat nå en bredare publik, inte minst i Nielsens hemland.

Han är konkurrenskraftig, Viggo. När det i våras annonserades releasekonsert i Kulturhuset Anders i Höör (som Viggo, självfallet, varit drivande i att skapa en gång i tiden) och utgivning av dubbel-cd med klavermusik från de senaste fyrahundra åren, typ, satt jag på andra raden och roades av Viggos personliga historieskrivning och de musikaliska nedslagen.

Värre blev det när jag kom hem och spelade dubbel-cd:n. Kom ihåg, det här är en vanityutgåva. Jag fick spela den en gång till. Det må vara en vanityutgåva, men den hade platsat i vilket kvalitetsmässigt erkänt skivbolags utgivning vilken dag på året som helst.

Vid tredje genomlyssningen hade jag bilden klar för mig. Det här är rätt strålande tolkningar, sammanhållna utan att vandra iväg, framför allt genommusikaliska. För mig blir den äldsta musiken, på klavikord, virginal och cembalo en smärre uppenbarelse, de räligt utpekade skeletten skramlar inte när Viggo smeksamt och bestämt trycker tangent (Byrd, Frescobaldi, Roman m.fl.), han rör sig obehindrat framåt i tiden och, givetvis, finns det en rejäl portion Nielsen, men när Viggo sitter bakom Bechstein-flygeln stannar tiden så smått när Debussys mystiska ”La cathédrale engloutie” och Beethovens pianosonat nr 30 op 109 formas av erfarna händer och då är det här svårslaget. Det vore närmast pinsamt att utse den här dubbeln till årets svenska cd-utgåva med tanke på hur fantastiskt litet som numera utges i landet, men jag är både imponerad och längtande. Längtande? Jo, självklart, till att någon låser in Viggo i en skivstudio tillsammans med en cembalo och Bachs WTC. (Har du svårt att hitta skivan i handeln, finns den på lundaskivor.se, den heter ”Viggo Edén: klaverinstrument”.) Man kan inte tävla i musik, man kan inte sätta betyg på musik, det handlar alltid om den egna själens upplevelse och den grad av frihet själen upplever i mötet med musiken, men skulle jag sätta betyg får det nog bli ”makalöst”.

imageRousset och Kiener, Pinnock och Belder. Det är några som gett sig på att spela in Jean-Philippe Rameaus cembalomusik komplett, andra, rätt många, ser jag i hyllan, har doppat tårna utan ambitioner att vara heltäckande – men nu har en av legenderna i norskt musikliv, Ketil Haugsand, sällat sig till komplettisterna i en tämligen betagande och aldrig ointressant dubbel-cd (Simax) och, ja, ”Pièces De Clavecin En Concerts” gav han sig i kast med redan i slutet av nittiotalet tillsammans med Catherine Mackintosh och Laurence Dreyfus – och han verkar ha lika roligt med gamle Rameau den här gången solokvist. Just humorn är det som i mina öron får den här att sälla sig i samma led där Roussets tolkning redan står, rekommenderas.

I sommar har jag lyssnat på en hel trave lp utgivna av Sveriges Radio, men från förr i världen, när Sveriges Radio också hade en aktad skivutgivning. Blomdahl, Pettersson, opera, barock, det fanns minsann inte ett dåligt nummer bland de jag valt ut från det sena sextiotalet/tidiga sjuttiotalet. Idag finns inte detta. Visst, radion har gett ut en (en!) klassisk skiva på senare tid, en samling musik skriven av Tebogo Monnakgotla, men det vettigaste som kommit har varit den gigantiska kärleksförklaringen som går under smeknamnet ”Prog(g)boxen” och som jag skrivit om tidigare (förutom Sparks’ radioteater ”The Seduction Of Ingmar Bergman”). Men just den klassiska musiken för en tynande tillvaro i vårt land idag, det som släpps köps inte, strömmas knappt, och landets medborgare vet inte vad som fattas dem.

imageStefan Klaverdal är någon som säkert fattas många, trots att han är flitig på cd, oftast utgiven av skivbolag rattade av honom själv, men ändå. Skivan den här gången heter ”Evocations” (Dynamik) och är rena musikadventskalendern, alltid med en dator närvarande, men med eller utan akustiska instrument (och då med instrumentalister av rang som blockflöjtisten Emilie Roos eller gitarristen David Härenstam), som har en fläckig samhörighet med den skolade klassiska världen men lika mycket med independentscenen. Stefan säger själv ”kompositionerna är i de flesta fall skapade som en doft av tidigare hört musik (…)” och jag kan inte annat än hålla med, där det mixas med sådant som är dagens elektroakustiska musik och närheten till den drånande ambient som t.ex. ryska skivbolaget Dronarivm eller brittiska Low Point utger, liksom en tidsmässig samhörighet till sådant INA-GRM utgav en gång i tiden med Bernard Parmegiani, Michel Chion eller Jacques Lejeune. Omväxlingen håller en linje, man förnimmer hur idéerna skärps och det är nog bara jag som, funderande under en hundpromenad i den sena kvällen efter genomlyssning, hör linjerna från viss musik som varit tidigare, du hör säkert något annat och jag tror det är det Stefan på något plan vill med skivan. Om man nu vill något med instrumental musik mer än att skapa en känslorum vi kan gå in i och ur med helt egna tankar och slutsatser. En inspirerande skiva och det utlovas mer från hans datoriserade partitur under hösten, både 7”:a och ny cd – ser fram emot det.

imageRoman Flügels ”Happiness Is Happening” (Dial) är tydligen bara andra skivan han utger under sitt eget namn, men en erfaren herre under många alias, tjugo år in i karriären och som dessutom hade regelrätta ”hits” i housevärlden redan för tio år sedan (som ”Geht’s noch?”). Med den nya skivan verkar han ha slagit in på samma väg som några andra technoseniorer, att göra ett konceptalbum utan koncept, att våga blanda och ge i olika former av subgenrer utan hänsyn till linje mer än att linjen är att det inte finns någon linje. Eller kanske ett och annat spår av en mittlinje att följa, med skräpljud, mycket maskinpark och oupphörliga försök att få till någon form av groove. Föregivet enkelt men oerhört välproducerat. Ett välkommet inslag, en bra början på den elektroniska dansmusikhösten.

Men blir det ingen progressiv musik? Lugn, det kommer, men sommaren har varit oerhört torrlagd när det gäller nya cd och lp som hamnat på min adress, som jag nämnde i förra spalten. En som tog litet tid på sig att nå hit var den dynamiska duon Necromonkeys andra cd (och det var väl tur den kom nu, för den tredje plus en liveplatta, minst, är på gång från imageDavid Lundberg och Mattias Olsson. Det känns också som idérikedom är temat för skivorna i denna månads spalt, för det lider paret David och Mattias ingen brist på, ibland blir det rent av så att den omfattande maskinparken i form av allehanda instrument, möjliga som omöjliga, får studion att anta skepnaden av ett Frankensteins monster som nästan tar över skaparglädjen och grumlar det kreativa fjällbäcksvattnet som flödar mellan musikerna, med gästmusiker eller ej (Davids kollega i Gösta Berlings saga, gitarristen Einar Baldursson tillhör dem som besöker den fullbelamrade studion i det längsta och tillika titelstycket ”(A) Glimpse (Of Possible Endings”)) – men vem klagar.

Jag har sett skribenter som varit långt svalare till detta musikaliska ymnighetshorn, jag må tycka att man ska dra i tömmarna då och då, men vem klagar när det sprallar iväg så här många idéer per minut. Dessutom har Necromonkey den moderna progressiva rockens snyggaste textlogotype, deras svarta band-t-shirt fungerar därför utmärkt till mörk kostym. Bara det! Det första albumet överväldigade mig så smått, det andra måste framställts under ett åskväder som gett monstret liv och nu ser jag fram emot fortsättningen och mottagandet de får på sin USA-turné.

Så. Över till september. Aldrig har det utgetts så mycket musik. Aldrig har det varit så lätt att missa guldkornen. Aldrig har det varit så jävla svårt att hitta dem. Prova t.ex. www.nowaki-music.org där jag gillar Clayton Alpha, Kluge, Organatanatos & Plandercozeron, The Owlest.

image

Eller leta upp gruppen ST 37 för under många år framställd stonerrock.

Ett annat mikrobryggeri för förtrollande musik är trestlerec.bandcamp.com/music.

Jag måste också skriva en rad som lilla skivbolaget Superior Viaduct som lyckats med konststycket att utge musiken till Tarkovskijs filmer Solaris, Stalker och Spegeln, vad jag vet första gången i sin ursprungliga form och inte den som herr tonsättaren ”uppdaterade” på åttiotalet. Dåförtiden var jag i kontakt med Artemiev junior, själv flitig kompositör av elektronisk musik och via Electroshock en lika flitig sammanställare av andras svårfunna elektronmusik, som förklarade att pappan ville vara modern och följa med tiden och därmed lade till plastig åttiotalssynt och annat elände på de gamla soundtracken eller helt enkelt spelade in dem igen med denna uppdaterade (sic) syntflora. Mellan raderna kunde jag inte riktigt utläsa om junior tyckte pappans tilltag var av ondo eller godo och jag lät bli att säga vad jag tyckte.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: