Juli 2014
Se det här som en semesterspecial, men en ovanligt kort sådan. Blott sex skivor. En månad när kvicksilvret dallrar runt trettiostrecket och man blåser på med alla rutorna nere och Sky Architects debut ”Excavations Of The Mind” på full volym på bilstereon (en bland alla de där skivor du måste ha i dina hyllor, bortse från dem som kallar det här ”neo-prog” för det här är fjärran slikt simpelt, här finns till och med texter som inte är nära pekoralens gräns, bara det!) anser skivbolagen, av någon anledning som går mig förbi, att juli månad är en månad då inga skivor köps, ingen musik lyssnas på och att skivköparna har annat för sig, som t.ex. att grilla, umgås med grannarna, bada eller gå på festival. Inget kunde ju vara mer fel, det är ju denna månad de utländska turisterna tar sig till våra skivbörsar och dammsuger dem i jakt på rariteter att fylla den belgiska husbilen med, när semesterlediga svenskar fått grilloset att stå upp i halsen och avverkat det ofrånkomliga besöket på Liseberg/Gröna lund/Tivoli/whatever behöver något bättre att göra med all den tid som helt plötsligt står till förfogande och som dessutom blir över när det spisats skivor på hemmaplan – ett givet besök i skivaffären för att fylla på lagren med något nytt, gärna något nysläppt, absolut något som inte varit på TV4 eller Skansen. Men ack nej, då sinar skivfloden till en liten bäck av en och annan intressant 7”:a eller en återutgivning av någon gammal Cosmic Dead-vinyl. Ibland tror jag, nej, ibland, nej, oftast är jag övertygad om att skivbranschen förtjänar sitt öde, sitt sätt att se musik som en ”konsumtionsvara”, att inte återvända till Ingmar Bergmans klassiska fråga ”var kommer musiken från?” (fan inte från Spotify, det kan jag lova!) och fundera på alla de svar den frågan genererade och som diskuterades i P1 häromveckan i samband med Bergman-veckan på Fårö (en vecka då man blir klar över hur okänd han är här hemma och hur hyllad han är i minsta intellektuella skrymsle utomlands). Musiken är det som gör människor nyfikna på varandra och har sitt ursprung på en liten, liten planet i ytterkanten av Andromedagalaxen. Om du nu undrade.
Men jag förirrar mig. Som vanligt. Låt oss ge oss på den där snabbsammanfattningen av de sex jag tänkte på i stället.
En som tagit tabletter med acetylensalisylsyra innan han börjat lira är Philip Sayce. Hans skiva ”Influence” (Mascot/Provogue) släpps inte förrän den 27 augusti (så desperat är jag när promohögen är en promolåg) men jag vill redan nu rekommendera den varmt, här är en strängbändare av rang. Nusse på skivbolaget skriver att Philip föddes i Wales men växte upp i Kanada under åttiotalet där han ”smidigt lyckades undvika hårmetall, proggrock samt alt-rock” och då kan jag inte låta bli att bli intresserad. Den som inspirerat honom så det sjunger om det är Hendrix, det är helt klart, rakt igenom skivan svävar en smidig vänsterhand välsignande över riffen, men det är ingen homage, ingen efterapning, mer ett sätt att uppdatera ett sent sextiotal med musik från sjuttiotalet och däromkring, samt bjuda på hälften av låtarna från egen penna, sömlöst smidigt i samma musikaliska universum. Psykedelisk rock med ett rejält mått av tyngd och spelskicklighet, kan inte låta bli att rekommendera den. Svänger gör det också.
Nu ska jag vara orättvis. När jag såg namnet ”Pingvinorkestern” tänkte jag direkt på The Penguin Café Orchestra, Simon Jeffes legendariska musikeransamling. Så låter de inte, malmöbandet. De låter som många andra. Och Jeffes’ grupp. Också. Mest tycker jag nog det är en samling musik där Lars Hollmer hade känt sig hemma. Skivan heter ”Push” (egen utgivning) och den sprallar iväg åt alla upptänkliga håll, vilket gör den till en, milt sagt, frisk fläkt i proggenren, det är befriande med genreotrogna musikanter (även om Stefan Dernbrant (vibrafon, xylofon, tvärflöjt och slagverk) i brev åtminstone erkänner att de samfällt gillar ”amerikanska deckare – speciellt signaturerna”). Jag tänker litet på OK Star Orchestras skivmässiga resor som hela tiden, spår för spår, överraskar, gör mig nyfiken, att det är samma oväntade spårbyten, glada hopp i sidled, bakåt, uppåt, vartsomhelst. Givetvis (hur kan det vara annorlunda?) tänker jag på en hel rad mer eller mindre kända band när jag hör femmannabandet Pingvinorkesterns debut (inga dunungar på något sätt, garvade musiker från många års musikträlande), men det är bara den där trygghetsskapande ledstången som omedvetet dyker upp och som bekräftar för ett tvivlande id att det här är något att våga tycka om. Det här är en resa jag gärna vill uppleva live också, ännu ett band som känns självskrivet för någon av progfestivalerna nästa år, i Helsingborg, i Lidköping, i Göteborg. (Tillägg: Efter att detta skrevs jagade jag livetillfällen med Pingvinorkestern på deras fejja och såg att de tackat ja till att spela på en hyllningskonsert för Lars Hollmer i Uppsala; tänkte väl det.)
2000 såg Susanna And The Magical Orchestra dagens ljus, sedan tre skivor med egenskrivet blandat med hjärtskärande vackra covers som hade de utgetts av svenska Atrium på sin tid. Susanna var (och är) Susanna Wallumrød och 2009, när den magiska orkesterns tredje skiva kom, skrev och framförde hon, tillsammans med Jenny Hval, ”Meshes Of Voice”, ett uppdrag från festivalen Ladyfest i Oslo. Dock har det tagit ända tills nu för den musiken att hamna på skiva på Susannas eget bolag Susanna Sonata, men det var värt väntan. Det andra framförandet av verket efter jazzfestivalen i Oslo var vid Henie Onstad Art Centre i samma stad, känt för sitt stöd till ny, experimentell, elektronisk musik (och det är också här skivan spelats in) och det ger tydliga ledtrådar. Det här är röstexperiment, elektroakustik, nästan ett klassiskt hörspel, där Susanna och Jenny säger sig ha inspirerats av tre kvinnliga uttryck: Medusa, Atena och den grekiska mytologins harpyjor. Susanna har en rad soloskivor på samma tema som den magiska orkestern och fjolårsskivan ”Forester” fick Spellemansprisen i hemlandet Norge; Jenny Hval är också en musikalisk mångsysslare som har två släpp på Rune Grammofon och varit förband till Swans. Nå, det är ett märkligt verk någonstans mellan det svenska text-ljud-konstnärer gjorde en gång och sådant Laurie Anderson byggt sin moderna karriär på, Alvin Lucier tänker jag också på, men återkommer hela tiden till det där med för radio skapade hörspel, där känns samhörigheten störst. Komponistduon själva anger den avantgardistiska filmmakerskan Maya Deren och hennes (och Alexander Hamids) knappt kvarten långa Meshes Of The Afternoon (1943) som den största inspirationskällan och letar man fram filmen från 1943 på Youtube så faller en del saker på plats.
The Man From Managra. Varför tänker jag på Velvet Underground? Onefingermusic Records släppte Mohammad-medlemmen Cotis senaste skiva i den långa rad skivor han skapat sedan åttiotalet och det skiljer sig från annat jag hört med/från honom. Inte bara det faktum att det nu sjungs, men det blir något finlemmat från äldre tiders halvmonotona rock och det första jag kommer att tänka på när jag lyssnar på lp:n är VU. Coti har, förutom att få baselementen i högtalarna att darra lågintensiv skräck i Mohammads drån, ett cv långt som ett ösregn och givetvis påminns jag om det och kopplingarna till Tuxedomoon och Blaine L. Reininger i musiken också, liksom musik i Jim O’Rourke-land. Inspirerande.
Johann Daniel Berlin & Johan Heinrich Berlin. Den förstnämnde, pappan, hade jag tidigare hört ett enda litet stycke av, en menuett på 2:45 på en gammal samlings-lp, den tredje i en serie från Ringve Musikkhistorik Museum i Trondheim där Ringve Kammerensemble spelade på instrument från museets samlingar. Så de är nog så esoteriska, pappan och sonen (en av tre) här på en skiva där Norska barockorkestern under meriterade Gottfried von der Goltz (Simax) bjuder på orkestermusik från barocken av dessa båda. Det dammas av både en och flera ”minor masters” i dessa skivutgivningens yttersta tider och Johan Daniel Berlin var en ”import” likt Joseph Martin Kraus var här i Sverige. När den senare lockades till den högeligen musikintresserad Gustaf III:s hov, flyttade J.D. från Preussen till Trondheim 1737 och var rena entreprenören, om det slitna uttrycket tillåts, eftersom han både blev kyrkoorganist i tvenne kyrkor, skrev musik och om musik, blev brandchef, vatteninspektör och var dessutom uppfinnare med bland annat en ny sorts cembalopedaler och en ny sorts tröskverk på sitt samvete. Jisses, liksom. Johan Heinrich föddes fyra år efter det att pappa slagit sig ner i Trondheim och var tydligen den av de tre bröderna som var mest framgångsrik i musiksvängen, efterträdde pappa som organist. Så långt personteckningarna, men är dessa tidigare oinspelade verk något att ha (tre sinfonior och en violinkonsert av pappa, en sinfonia av sonen)? Ja, det tycker jag. Det är inget som får marken att skälva, inget världsomstörtande alls, men gediget komponerat, av omvärlden klart inspirerat och sonen blir nästan en lightversion av C. P. E. Bach. Hantverksmässigt, med en del finurliga lösningar, man får nästan känslan av att pappa Berlin hade svårt att hålla sig från att prova både det ena och det andra, här i musiken såväl som i livet i övrigt. Kanske var det en och annan brand som fick honom att tappa koncentrationen då och då, men det är både sorgligt och trevligt det här. Sorgligt att det inte spelats in tidigare, trevligt att det äntligen skett. (Och när jag tittar i Simax’ releaseplan för hösten ser jag att det vankas mer godis av smalt barockslag.)
Och litet jazz av ungdomligt men slowfoxtempobetonat slag. Jomen. Rasmus Nyvall har en egen kvintett och skivan heter ”Bangård” (Havtorn). Men det är en del ljug där, också. Skivan faller i två halvor: dels jazzkvintetten med denna långsamma, nymornade snälljazz med Linda Bergströms sång och ledaren på tenor, dels en blåskvartett där Rasmus byter till klarinett i stycken som är konstmusikaliskt välförankrade i vår europeiska, romantiska tradition. Det naiva omslaget tycker jag anger tonen, men om jag finge välja mellan det i stunden påkomna med det skrivet komponerade hade jag nog valt det sistnämnda för en fonogramfortsättning, för det är i kammarstyckena sältan kommer fram, romantiken får en udd. (Och glöm inte att Havtorn arrangerar en liten parallell musikfestival under Malmöfestivalen, ”Bredvid”, på restaurangen Tryne till knorr i Malmö med två entréfria konserter varje kväll, kl. 19.30 och 21 den 15–22 augusti. Bland uppträdande band kan jag givetvis inte låta bli att rekommendera Demoner, läs mer här.
Och så det sedvanliga skivköparställetipset. Polska skivbolaget Generator är även återförsäljare för elektronisk musik, mestadels ELM, och ibland (oftast?) är priserna långt vänligare än hos kollegorna i branschen. Till det kommer att portot från Polen är humant, även när det ska till att rekommenderas. Deras sajt återfinns på generator.pl och där hittar du musik av Wladyslaw Gudonis Komendarek, Przemysław Rudź, Tomasz Pauszek, Konrad Jakrzewski, Krzysztof Rzeźnicki och Tomasz Zawadzinski – många av dessa mer kända under namn som Odyssey eller Remote Spaces. Bland senare utgåvor hittar jag också favoriterna We Are The Hunters och tilläggas kan att de har en rasande stilren och snygg omslagstypografi på sina egna cd också, strax över trettio utgivna sedan 2007.
Avslutningsvis ett tips som jag själv fått tips om och blivit glad över att köpa: Markus Reuter, känd i våra kretsar från många intressanta band och soloäventyr, samarbeten med bland andra Robert Rich och Ian Boddy, samt i band som centrozoon, Stick Men och The Crimson ProjeKCt, har fått sitt orkesterverk ”Todmorden 513” inspelat och det är ett av de mer intressanta kontemporära verken jag hört i år, som jag hoppas ska få spridning både i progkretsar och bland dem som bara håller sig till att läsa The Gramophone.
Och ser du något med Snarky Puppy, slå till, som senaste ”We Like It Here”. Utmärkt fusion som nog kommer ännu bättre till sin rätt på radioinspelningar som finns på nätet (där man också kan hitta sådant som väcker aptiten inför nästa skivår: Alexander Balanescus och Giorgio Li Calzis projekt om den tjeckiske konstnären Jan Švankmajer – ja, intresset tar aldrig slut).
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
