söndag 29 juni 2014

Zandersson juni –14 del 3

imageJag älskar att läsa de långa, vindlande, vittra skivrecensionerna i nestorn bland tidskrifter som skriver om klassisk musik, nordamerikanska Fanfare, som getts ut av Joel Flegler i trettiosju år vid det här laget. Recensenterna sätter in verken och tolkningarna i ett sammanhang, jämför med liknande inspelningar, ibland dussintals, inget skryt över sina dignande skivsamlingar, utan bara ett sätt att anstränga sig att vara tydlig med för- och nackdelar, ärligt och motiverande, utförligt så det nästan går att ta på omdömena. Jag vet varför jag ska skaffa den-och-den skivan, samtidigt som recensenterna där är, utförligt men pedagogiskt och aldrig nedvärderande, raka när de skriver om de fåtaliga inspelningar som inte kan anses hålla måttet eller motivera inköp, hela tiden med en öppning att du och jag kanske inte håller med, att vi ska skapa oss en egen bild om vi sedan tidigare uppskattar orkestern/dirigenten/solisten.

Jag får ibland synpunkter på att jag bara skriver om saker som jag tycker är bra, att kritikerns roll också är att vara kritisk. Så är inte fallet i den här spalten. Den är en snitslad rundtur på det godas karta, en vägvisare till det som är bra, en tipsrunda med idel tips. På Nya upplagan-tiden tog vi ställning, att man inte skulle slösa tidningspapper på det som var mindre bra/dåligt/sämre/värdelöst, utan helt fokusera på det som var värt att lyfta fram, peka på, tipsa om, missionera kring. Att jag numera skriver i den till längden tämligen oändliga cyberrymden har inte förändrat den inställningen, för varför fokusera på det som är misslyckat här i livet, varför inte skapa intresse uteslutande för sådant som får oss att växa som lyssnare, som ger oss en stunds stilla njutning – eller något som piskar upp livsandarna? Då blir det ju underförstått att det går bra att lämna den andra musiken åt sitt öde och fortsätta på den inslagna vägen med progressiv, utmanande och själsligt vidgande musik. Eller annat som befinner sig på samma spelplan, oavsett om det är lutmusik av Mouton från 1600-talet eller en singel med Toi Let.

Och det blir anmälningar, recensionerna med sina flersidiga djup, på mer än ett sätt, får anstå oftast, se den här spalten som en inköpslista, med streck dragna till liknande musik, liknande artister, för att placera in den nya skivan på kartan, ge en uppfattning om huruvida ”det-här-är-något-för-mig”. Det är ingen mission, bara månatliga förslag ur den allt bredare, allt djupare skivflod som sköljer över oss lyssnare, förslag sprungna ur min nyfikenhet att hitta nytt/gammalt/ohört eller bara något oerhört. Att ta ut kursen, peka på riktmärken, är ett grannlaga, svårformulerat arbete som blir allt mindre, teoretiskt, heltäckande, samtidigt som det är lika befriande lustfyllt varje gång jag ramlar över en särpräglad cd utgiven i 100 exemplar i Bosnien eller när jag upptäcker en spräcklig lp med afrikansk stonerrock med stämplade etiketter och i enkel plastficka vald för att ha råd att utge den på 200-gramsvinyl. Du ska vara fortsatt välkommen på resan mot detta skivmässiga Eldorado, musikaliska ymnighetshorn som låter godsakerna flöda ur högtalarna, sinnesutvidgande musik i ett tacknämligt spetigt kosmos, en flykt från andefattighet och slentrian, fördomar och likriktning.

imageKonfettiregn, glada människor som strömmar ut på gatorna, hyllningskörer i varje gathörn. Det ter sig självklart när den festliga tilldragelsen är återutgivningen av The Future Kings of Englands debut-cd (Backwater). Jag har skrivit om dem tidigare, men debuten från 2005 (nu har de totalt fyra skivor på sina samveten plus en utmärkt live-dvd inspelad i deras studio) är ett litet femtumsmirakel av klanderfri, ursprunglig postrock, instrumentalmusik med de där säregna trummorna, de svällande och utebbande styckena, ännu en gren på det progressiva trädet, en uppdatering av ett format som inte går att trötta ut. Det är ödesmättad, verkligt genuin postrock med ett överflöd av mellotroner och psykedeliskt snurrande slingor, gitarrer som är långt ute på rymdstationerna. Skivbolaget kunde varit Constellation, men all heder till lilla Backwater som nu ger den här speciella lilla skivan ett nytt liv, behövligt med tanke på priset på originalutgåvan på diverse försäljnings-/auktionssajter. På senare skivor har de blivit än mer episka och omfamnat den mer 1972-kopplade prog:en, men hela tiden med en fot i ett land som bebos av Mogwai eller, för den delen, svenska EF.

imageMer genreanknutet från Adventure på tredje skivan sedan just 2005, ”Caught In The Web” (Progress Records). Vi är ånyo i Norge, jag ser framför mig en tidningslogotype när jag hör musiken, ”Classic Rock”, det är rätt tung men ändå folkligt inspirerad rock och de progressiva svängarna är måhända inte så tilltagna som jag väntat mig när jag öppnade fodralet. Melodisk, folklig light hårdrock, typ, skivbolaget skriver att det är ett möte mellan Uriah Heep och Jethro Tull och det ligger en del i det, även om det andersonska inflytandet inte är någonstans i närheten av att vara dominerande i mina öron (trots deras gamla Grammy-utmärkelse, 1988 närmare bestämt, ”Best Hard Rock/Metal Performance Vocal or Instrumental”), oavsett vilken Tull-tidsålder vi tänker oss (ska väl vara för flöjterna som Lars Hyldmo och Tone Dahl bidrag med). Inte idérikt, inte nyskapande, men alls icke förgängligt för den som tycker Necromonkey håller på för mycket.

imageSOT:s debut (SOT står för Salt Of Tusj) ”Kind Of Saltz” skrev jag om när den kom: ”(…) denna trio (trummor, gitarr och – tuba), sedan tidigare etablerade musikers debut, är fullkomligt galen vad influenser och genrer anbelangar, den far som en skottspole mellan jazz, progressiv rock, rena formexperiment som vore de Univers Zero, tajt ensemblespel, fusion och sådant som inte skulle skämts i metallgenren eller något mer rytmiskt.”

Nya skivan heter ”Redwings Nest” (Sotanic Sounds) och det är bara att kopiera det jag skrev förra gången, men den nya har en dragning åt ännu tyngre sound (universumnoll.com-Patrik liknade dem vid Panzerballet och det är rätt på pricken!), vilket passar mig eftersom det fortfarande är fjärran den förenklande progmetallen. Tungt, tyngre, tyngst – hur mycket mer ångvält ska det väl inte bli på nästa skiva? Ibland är det så enkelt, det linjära från förra, ibland är skivan därmed också så bra. Mer, jag vill ha mer av denna tokiga musikdekokt, en skiva att ge musikaliska fördomar en näsbränna och samtidigt ställa sig frågan var de får allt ifrån. ”Utmärkt” och ”rekommenderas” är svaga uttryck i sammanhanget.

Det som avslutade Psykjuntan var en evighetslång, transskapande konsert framåt morgonen när kvicksilvret hade sjunkit till två plus, evighetslång för att ingen i dansrotundan på Tyrolen i Getapulien ville att den skulle ta slut, det repetetiva skulle få hålla på och hålla på, allt medan krautröken lägrade sig över en dansande, gungande skara som fått uppleva en fantastisk festival – till slut kom också Thomas Frank från Den stora vilan upp på scen och spelade gitarr med trion, och det blev enerverande, närmast stressande, att se hur trummis och basist slet i sitt anletes svett med att pumpa ut denna mer och mer improviserande monotoni som nog försatte fler än mig i ett märkligt tillstånd. Trion hette imageoch heter Tross, debut-lp:n är första fullängdssläppet på lilla fina Höga nord i Göteborg, den heter ”16:11” och här är ännu ett exempel (som Demoner senast) där skivan får andra dimensioner av att jag nästan parallellt upplevt bandet live. De håller inte på så länge i varje stycke på lp:n, fyra per sida (och när detta skrives är lp:n inte ens levererad till skivbolaget, jag har lyssnat på en förhands-cd), men det som kalejdoskopiskt snurrade evighetsrunt i våra hjärnor utanför Alvesta har en inte allt för distinkt form på skiva, det är igenkänningens glädje med detta infernaliska krautrockande, ännu ett tillfälle när den av dåtidens tyska musiker så hatade etiketten får ett deskriptivt innehåll fjärran Manuel Schönwälder eller Edgar Froese, utan handlar om det Jaki Liebezeit startade; det finns nu många fina varianter på detta tema, än så länge har ingen lyckats bli en simpel kopia. Tross – leta upp deras lp när den släpps i dagarna och jag slår vad om att du inte kan hålla dig från att, snabbt, börja gunga i takt, nicka med huvudet, fångas av musiken.

Höga nord har också släppt snart ett halvdussin singlar och de jag inte nämnt tidigare är trean där technolegendaren Robert Leiner fått nytt liv (framför allt b-sidans ”Injected”, rimligt nog), fyran som bjuder på två låtar med Tross som inte är med på lp:n och som nästan inte får plats på sjutummaren och så femman, en verklig överraskning, eftersom man lockat Pete Bassman, alltså Pete Bain från Spacemen 3, till singelbaren. En serie omsorgsfullt gjorda 7”:or.

image

Mer inhemskt i form av en dubbel-lp från lilla kvalitetsmedvetna Kalligrammofon i Malmö, en röd dubbel-lp med en återutgivning av Death & Vanillas kassett ”Vampyr” som kom första gången i oktober förra året. Den vampyr som avses är Carl Theodor Dreyers film från 1932 och musiken är från visningen vid FFF, Fantastisk filmfestival, i Lund i september 2012 då bandet ackompanjerade filmen live. Om de tidigare gjorde psykedelisk pop för lätt påverkad sportbilsåkning längs italienska serpentinvägar i ett skimrande sextiotal, är det här välformad instrumental stämningsmusik. Inspirationskällorna har avslöjats vid tidigare skivsläpp som filmer som Picnic At Hanging Rock och musik av exempelvis Alice Coltrane, Ennio Morricone, François De Roubaix, Krzysztof Komeda, Tom Dissevelt, Delia Derbyshire och Ruth White, vilket kastar förklarande ljus över varför detta låter så intresseväckande som det gör, självständigt från en film jag inte sett på många år och inte minns särdeles mycket av. Jag vet att nästa släpp inte är det jag förväntar mig, men jag förväntar mig lik förbaskat en dubbel-lp med mer artrock från dem, den här gången improviserad i studio (musiken lär finnas). Under tiden är jag inte ett dugg förvånad över att Death & Vanillas dubbel-lp varit etta på Norman Records försäljningslista tre veckor i rad. Fingertoppskänsla som vanligt av skivbolagsdirektör Gustav Rosengren.

imageOch när vi ändå är i det som kan försätta oss i sinnestillstånd som kan vara omåttligt utvidgande, kan jag berätta att min gamle danske favorit, Jakob Brandt-Pedersen, som var en av artisterna på SpaceController Records i Köpenhamn som jag lyfte fram i en feature i Nya upplagna häromåret, nu kommit med tredje cd under namnet Loopy Day. Och det låter som vanligt. Tack och lov. På ”Illumination” fortsätter han loopa sin gitarr, två långa stycken, två ännu längre, där han improviserar och låter musiken växa, den blir mer och mer intrikat men också mer och mer abstrakt, musik att försvinna in i, bara flyta med, som ambient för lättlurade själar. (När jag skrev en feature om kassettband på Nya upplagan kunde jag inte heller låta bli att nämna Jakob Brandt-Pedersens under egen namn av SpaceController utgivna kassett ”Slightly Below The Noisefloor” där han spelat in ljudet av tomma kassettband för att sedan mixtra med de ljud tystnaden gav.)

imageSean Piñeiros ”Saved Once Twice” (Ki-Records) är för mig en skön form av uteslutande samplad musik, men där resultatet Sean får fram på denna debutskiva blir en varuhusmuzak för en William Gibson-värld, med desperata eller medvetna inköpsbeslut i dess kölvatten. Inga berg kommer att raseras, inga fångar friges, frenesin kommer att jaga ut dig på tomten, de lugna spåren får dig att sitta eftertänksamt på trappen och kontemplera livets alla beståndsdelar som Sean i sin tur använt för att göra detta nätverk av lånade ljud.

image

Det är tillfredsställande att Gud uppmärksammas inte bara i denna spalt utan även i creddiga men oläsbara The Wire och i anrika och pånyttfödda The Gramophone. Slobodan Kajkuts skivbolag God Records förtjänar verkligen det, med en liten men ruskigt kvalitetstyngd utgivning. Nu har det kommit ett paket skivor till och jag anmäler dem gärna, givetvis i nummerordning liksom förra gången. Vi börjar faktiskt helt i början den här gången, med nummer 01 från 2008 som är Slobodan Kajkuts egen dubbel-lp ”The Compromise Is Not Possible” imageoch detta verk från 2004 (beställt av festivalen Hoerfest) angav redan då tonen, där långsträckta orgeltoner, drånande orgeltoner (Hannes Kerschbaumer) bryts av med hårdrocksriff på överstyrd elgitarr (Robert Lepenik), brutala trummor (Wolfgang Eichinger) och sångare (Christine Scherzer) som verkligen låter. Tre år efter uruppförandet var det dags för ny konsert när Linz var kulturhuvudstad i Europa och den lokala kyrkan där verket spelades var inte glada – arrangören fick inte genomföra fler konserter där och så här skrev församlingen:

”If a Linz 09 - event like the one mentioned above only consists of dull, distorted electric guitar riffs with highly exaggerated volume that are smashed by brutal drum-playing, accompanied by monotonous organ tones and the screeching of an operetta-like contrived (presumably trained) female voice, all performed in the house of god and sending shivers down ones spine, we dare, with all due respect, not to speak of art – but instead of cheap provocation without any public interest – because: Only some younger listeners attended this performance patiently, which left the impression that it is more of a private event than an event in the context of Linz 09. As unbiased observers, first this bizarre scenery seemed very strange to us, then repellent. It is absolutely NOT in our interest that such a negative impression might arise to passers-by. In this respect we, from the Linz Parish Church are very irritated and wonder, by which criteria so-called ‘artists’ for Linz 09 events are selected and can only say one thing: THIS compromise is not possible!”

Ord och inga visor, fortfarande skönt att musik kan utmana och väcka känslor. Hoppeligen lärde sig arrangören något på kuppen, kanske hur man även i fortsättningen ska locka unga lyssnare till kyrkokonserter. J Nummer 02 är även den med musik av Slobodan, men när han gör mer industriell musik kallar han sig Kajkyt, dubbel-lp:n heter ”Krst”. Mörka syntslingor, vattentortyrslagverk och körsång bygger upp nattsvart musik som har mycket gemensamt med sådant som törhända kallas ”dark ambient” men man luras gärna in i fler dimensioner, inte minst om man byter till nummer 04 där just ett gäng av de mörka industrialisterna i musiksvängen fått remixa ”Krst” – det är en samling både namnkunniga (KK Null, James Plotkin, Lustmord) och för mig tämligen okända (Goran Trejkoski, Opcion, Robert Lepenik, Kauders, Podrum) som stundtals gör små mardrömslika underverk av originalen, som Bosch-målningar, musik för övergivna kyrkoruiner i ett krigshärjat landskap, mardrömsmusik för människor på flykt.

imageEtt hopp så fram till nyliga nummer 19 som är Gerd Kührs ”Revue instrumentale et électronique”, Klangforum Wien har tagit sig an detta ytterst dynamiska ensembleverk (mer än tjugo musiker, varav fyra slagverkare), där det finns en centraleuropeiskt brutalt instrumentbröt liksom stilla stunder av eftertänksamhet i de sex satserna, den här musiken är både helt kontemporär och fast förankrad i det Stockhausen och grabbarna skrev redan på femtiotalet, en musikalisk skärmytsling som i sin oförmåga att vara till lags tillhör de mer spännande samtida verk jag hört på ett tag – gillar verkligen mixen av det gamla Darmstadt och sentida slutsatser.

imageNär vi ändå är inne på ämnet musik som får fyllningarna att lossna och hundarna att springa till skogs: det har kommit en ny skiva med grekiska kammartrion Mohammad, ”Zo Rèl Do” (PAN). Det är den blandning av tunga, bordunlika, förstärkta cellotoner i molltyngda stämningslägen, elektroniskt manipulerade och tillagda. Även denna skiva får dammet att skakas ur baselementet på högtalarna, det är närmast brutalt, smått irriterande (fast på ett bra sätt) och det jagar alla ljusa sommarkänslor på flykt. Kammarmusik för den yttersta tiden. Rekommenderas, givetvis.

image

Från säker källa har jag fått reda på att han bara är utlånad från Harmonia Mundi, René Jacobs, för jag satte nästan kaffet i halsen när jag öppnade paketet från Universal och han stod som dirigent på Archiv Produktions dubbel-cd med Händels opera ”Orlando”. Men vilken tolkning! Här är det glöd, tempo, intensitet och ett rent jävlar anamma, countertenoren-i-ropet, Bejun Mehta, sjunger titelrollen och vår egen pålitliga Kristina Hammarström är Medora. Sedan tidigare har min favorit varit dvd:n ledd av William Christie, följd av Mackerras’ litet fyrkantiga och Malgoires som närmast kunde kallas för comeback 2008, men Jacobs’ nya tar ett gott säkerhetsavstånd till dessa – visst får man leva med, precis som i t.ex. hans vidunderliga Mozart-operor, litet personligt hållna ensembleval, men det här är en väl fungerande helhet.

Och avslutningsvis litet konsumentvägledning. Jag har funnit att ett av de bästa, både till sortiment och priser, ställena att hitta elektronisk dansmusik på vinyl är tyska deejay.de. Happy hunting.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

1 kommentar:

Anonym sa...

Vill du ha Death & Vanilla-dubbeln får du fnatta på. Den är slutsåld från Kalligrammofon, men har du tur finns det ett eller två ex kvar på t ex Rundgång i Malmö.

Jan-Erik