Det händer, låt vara att det är långt (allt längre?) mellan gångerna, men musik kan göra mig andfådd. Det är en skön känsla, någonstans mellan att få sig för många överraskningar till livs på kort tid, att begå upptäckten att det finns outforskade musikaliska landskap (eller i alla fall nya raviner, dalgångar, berg, i det bekanta, uppskattade, stundtals välvandrade, landskapet) eller bara att leva med överrumplingens känsla av välbehag. Så var det härom fredagen när jag såg Demoner spela live på säsongens sista bandbar på musikhögskolan i Malmö. De spelade sin skiva ”Anakronism” (egen utgivning) och det jag i cd-formatet uppskattat väldigt mycket vid genomlyssningarna, framträdde i ett förklarande ljus i ögonblicket. Instrumentalmusik, symfonirock, jazzrock med litet folkliga inslag, ännu ett par steg på den där upptrampade vägen med svensk instrumentalmusik, men här med ytterst sväng, riktat mot och mellan medlemmarna, att de är fantastiska instrumentalister, skickliga instrumentalister, avgörande instrumentalister. Vid konserten var det tydligare än på skivan, en jazzrock-/postrockversion av något traditionellt svenskt likt Agusa eller Kebnekaise, rena jazzklubbssolona i låtarna, gitarristerna skulle få Gilmour att rodna lätt, trummisens sväng och aparta takter frammanade utan ansträngning, basisten och ledaren fick bashalsen att bli spåntvedslik efter vandringarna, keyboardisten showade som om klaviaturen gjorde hundtricket – ett väldigt tajt band, trots att de inte haft många speltillfällen på scen, imponerande, och med tajt kan jag den här gången mena både att de har ett samspel som om de alltid spelat tillsammans, det finns både lekfullhet, inget på rutin gående och något oerhört proffsigt som de delar, ingen ansträngning alls, trots konstfärdigheterna, trots de musikaliska utmaningarna.
På något sätt var det här roligare att höra och se än Karmakanic helgen före. Inget fel på Karmakanic alls, tvärtom, men där var det återhörandets glädje, även i nya stycken, med Demoner känns det som de lyckas förnya genren igen, precis som känslan var när jag hörde Gösta Berlings saga första gången eller när Tonbruket insåg vad Tonbruket skulle spela – influenserna är där, men summan av dem blir något annat, eget och väldigt, väldigt spännande.
Och demonerna de är: Rasmus Nyvall (sax), Johan Pihleke (klaviatur), Joakim Svensson (gitarr), Johan Thuresson (gitarr), Simon Frödeberg (ledare och basist) samt Joakim Jensen (trummor). (Eftersom tillfällena att se dem inte är många, propagerar jag för att du liksom jag står vid skivbolaget Havtorns scen på Malmöfestivalen den 20 augusti och njuter av Demoner livs levande; du kommer inte att ångra dig.) Skivan är ett givet köp för den som vill ha sin progressiva rock lätt igenkännbar men ändå ny/främmande/upptäckbar. I stället för progrockens lätt formbara tempurkudde, en divan att vända och vrida sig på av välbehag, utan de där modeorden ”skav” eller ”skev” utan bara ställningar man inte visste gick att kombinera.
Progrocken, den livaktiga delen alltså, växer intressemässigt genom korspollinering och därför är den nya ”progsupertrion” Kaukasus’ debut-cd ”I” (Autumnsongs Records) en skiva som väcker intresse innan den ens snurrat igång. Rhys Marsh, Ketil Vestrum Einarsen och Mattias Olsson och vi har därmed täckt in allt från The Autumn Ghost och White Willow till Jaga Jazzist och Änglagård. Bland andra. Den här skivan är centrerad kring det som ett keyboard kan ge ifrån sig (men inte bara det – trion har en vagnpark värdig Necromonkey!) och rätt igenom känns det här som en höstsonat, det är melankolin som står i centrum, förstärkt av genomtrevlige Rhys’ sång, vi landar till vid en höstlövsbeströdd strand i de mer ambienta stunderna, för att föra skonaren mot just melankolins öppna hav igen, eller om det är regelbundna strandhugg längs en oktoberkust? Å ena sidan en provkarta över influenser (den unge Peter Gabriel, Tangerine Dream-kloner, Talk Talk, kanske något äldre från ett krautigt sjuttiotal) men samtidigt inget som i någon omfattning minner om deras egna grupper. Vi har för länge sedan passerat det stadium där det fanns stand-alone-prog, letar vi influenser, hittar vi dem – det viktiga är vad man gjort med det vi tror oss höra. Det är en frisk höst Kaukasus bidrar med mitt i sommaren.
De som spelar skivor med valsång eller som har en och annan cd med inspelningar av en granskog och lyssnar på den skivan i stället för att gå ut i en riktig skog, de skulle själsligen tjäna på att skaffa den återutgivna ”The Path Of Spectrolite” med Imaginary Softwoods (John Elliott heter han egentligen), det är stillsamt, underskönt och hade det funnits någon rättvisa i världen hade detta varit sådant som kallats för ”new age” i stället för panflöjtssmörja och valhänt pianoklink med lång efterklang. Skivbolaget som plockat fram den här skivan från 2011 är Yves De Meys och Peter Van Hoesens av mig tidigare hyllade Archives Interieures och kanske är detta början på något nytt, att fler bortglömda (men fantastiska) skivor som bara dök upp för att försvinna (så som fallet många gånger är på Bandcamp idag!) får nytt liv under denna kvalitetsetikett?
Bompetibompetibomp – tacksamma ljud på ”Grow”, trion Three Seasons’ nya skiva (Transubstans), den tredje, en klar mognad, låt- och produktionsmässigt, det som tidigare lät som en enklare form av stonerriffandet har här blivit rätt vuxet och fylligt, som utspillt rödvin på en ljus matta. En matta från sjuttiotalet, för den här riffglada, tunga rocken är så influerad av dåtidens hårdrock att trion nästan bär influenserna utanpå, men de som förväntar sig Deep Purple-look-alikes blir besvikna, för här lånas det friskt från annat och det blir nästan psyk-progressivt då och då också, glädjande nog, med folkmusik, jazz och postpunk som saltar anrättningen, en orgel är framträdande och visar att vi inte är på helt bekanta marker. En skiva som överraskar på ett omedvetet sätt, samtidigt som det hedrar bandet att de släpper ledstången och gör något mer eget och egensinnigt, ta bara avslutande, nästan tio minuter långa, ”Familiar Song” där det, liksom i spåret ”By The Book”, får flyta ut, hitta en egen form. Hur kul som helst. Något för Slottsskogen nästa år, kan tänka, liksom Demoner och de andra, nu nästan tjatigt nämnda, förväntade scengästerna.
Abramis Bramas ”Enkel biljett” (Transubstans) vill jag också nämna, de har hållit på i femton år vid det här laget och är helt klart arvtagare till det November och grabbarna lämnade efter sig, låt vara att det idag känns mycket tyngre än det jag hört från återförenade November. Men saknar du sjuttiotalets tunga, inhemska rock kan du lugnt köpa Abramis Bramas nya, det är inte i närheten av metallen, det väger alltså mycket och svänger än mer.
Charles Moutons (ungefär 1626–1699) lutmusik framförd av Anders Ericson (Daphne) var en trevlig bekantskap. Det har poängterats att Anders är hårdrockare, att han spelar i Sectu och i Beyond Twilight, två metalband jag för övrigt aldrig hört och nog aldrig kommer att höra, och jag frågar mig vari relevansen ligger, utpekandet av honom som hårdrockare? Sedan de övre tonåren har Anders spelat luta och theorb, förkovrat sig på musikhögskolorna i Malmö och Stockholm och har bidragit på en rad cd av framför allt renässans- och barockmusik, men på senare år också i samtida musik, inte minst där den elektriska gitarren kan göra tjänst. Det känns rätt uppenbart var hans kärlek finns och i sällan hörde Moutons musik återkommer jag gärna till vad jag skrev om Anders’ recital, ”Relics” (”en skiva med sällsynt oförtjänt bortglömda tonsättare, smeksamt framfört i en svällande kyrkoakustik, rekommenderas”) och det franska 1600-talet verkar vara hans hemmaplan. Jag kan bara jämföra med en endaste en cd med Moutons lutmusik, Nigel Norths, för det här är inte musik som tynger ner skivhyllorna onödigt mycket sedan tidigare, Ericsons tolkningar har en större varians i känslolägena och det råder en stilla eftertänksamhet över inspelningen. Måste anses som, trots den erbarmligt torftiga konkurrensen hittills (i Danmark kommer ett halvdussin skivor med enbart dansk musik – varje månad!), årets bästa svenska klassiska inspelning. Det ska också nämnas att en dubbel-cd med norska skivbolaget Lawos femte och sjätte volym i det som ska bli ännu en komplett utgåva av Bachs orgelverk kommit, turen har kommit bland annat till koralförspelen, den som lever i tron att dessa dittys är enklare Bach, får ta sig ännu en funderare, tänka efter varför det svåra egentligen kan låta så här enkelt, inspirerande tolkningar av Kåre Nordstoga som sedan 1984 är organist i Oslo och där redan haft två (!) omgångar konsertserier med alla Bachs orgelverk, det märks på dubbel-cd:n att Kåre funderat både en och två gånger på exempelvis preludierna från Leipzig som var bland de sista hans satte pennan till i orgelboken, även om de skrevs långt tidigare. Det här är en enastående trevlig skivserie att följa.
Och bland de där som bara tangerar relevansen hos något som kan vara ”artrock” måste jag givetvis berätta om de skivor Dennis Lood och hans Rundgång Rekords utger, ofta tillsammans med andra gynnare i vinylbranschen. När jag spelar Två krigs självbetitlade debut-lp förflyttas jag till en ungdomsgård i Rågsved, det är så Ebba-likt att det inte blir pinsamt alls, bara en uppdaterad punk som tyvärr är lika relevant idag som någonsin när trion larmade och stod i.
Thåström-koppling blir det också i den lp med återbesök i Stry Terrarie-land där Anders Sjöholm pumpar liv i en del av sin gamla katalog och ger dem en ny lyster, många gånger välbehövligt, många gånger påminnande om att man måste damma av gammal vinyl, många gånger ett sätt att påtala att Garbochock var enastående i landet dåförtiden tillsammans med TT-Reuter – och nästan roligast när han tar hem musik han likt en punkens Per Gessle skrev åt andra, t.ex. ”Rock’n’ roll blåa ögon” som Nina letar UFO fick.
Toi Let (kallar de sig för nu) bjuder på härligt krautigt skrammel på ep:n ”Lord Of The Rings”, en inslagen väg jag verkligen gillar, en förträfflighet som mäter sju tum. Och egenutgivet av Dalaplan-Niklas är hans rykande ep under namnet Jag & skammen, en duoskiva med Sofie Karlberg från Dalaplan, en ep som tar mig tillbaka till svettiga kvällar på Fredmans i Malmö för väldigt länge sedan, när Wilmer X tog arvet från Kal P. Dal vidare i skånsk språkdräkt, Jag & skammen är den där rumlande fortsättningen och säkert en säkerhetsventil som åkt all världens väg – kan ingen förbarma sig över denna och ge den vinylform? Och, avslutningsvis, om du gillade Marit Bergman men tyckte att hon var litet light, prova Kostcirkelns ep ”Pang” där det är litet mer intelligent pop, men fortfarande minnesmässigt trallvänligt. Qarin Wikström är det som skriver alla texter, all musik, och förvisso är detta en bra bit från samarbetet med Samuel Hällkvist, men nu alltså i stället en ep för bilturer med alla rutorna nere.
Sågs vi på Psykjuntan? I så fall vet du att det var en lika förträfflig festival i år som förra året. Höjdpunkterna var många, dalarna obefintliga. Vårt solsystems musik som likt dansande dervisher inledde festivalen, Gravmaskins omväxlingar, Träd, gräs och stenars spelglädje, Sonsons nattmangel, Fuchsias tidsresa, Hansson på takets ideliga sväng, Dungens remake av sig själva, Death Hawks’ rockande, Tross’ evighetskraut och The Exorcist GBG:s fullkomligt hysteriska sväng med snuskigt medryckande basslingor – och det var bara hälften av allt som gick att uppleva. Att den avslutande Psyktjänsten i Blädinge kyrka med Albins orgel- och syntslingor och fantastiska, helt fantastiska, Alice Bomans sånger som fick en vuxen man att bli lätt våt om kinden – kan en sommarsöndag inledas på ett vackrare vis? Vi ses nästa år igen, Tyrolen.
Är du sugen på att se mer musik live? 11-12/7: Guerillafestivalen utanför Ängelholm. För dig som tyckte Sweden Rock var för folklig. Och favoriterna Nevärlläjf spelar i september: 5/9 Linköping, 6/9 Stockholm – kan man hoppas på konsert i södern också på väg till/från konserten i Würtzburg 26/9?
Och: Tangerine Dream, eat your heart out.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
