Gud heter Slobodan Kajkut och bor i Österrike. 2008 startade Slobodan sitt skivbolag med det måhända provocerande namnet God Records för att utge sin egen musik, utmanande, experimentell samtida musik. Man kan kalla den avantgardistisk också, men för att inte helt fastna i hans egen musik, har jag fått en liten trave vinyl med exempel på det han utger idag, när han breddat sitt fokus och även utger andra. Slobodan berättar att han tyckte det blev tråkigt efter tre–fyra år att bara ha fokus på sin egen musik och att han hade tillgång till material han ville släppa på vinyl. Han började med musik av sina lärare Bernhard och Klaus Lang och andra tonsättare han kände och respekterade. Som han skrev till mig: ”I simply wanted to press some music that I really like on vinyl which is the medium I really like (I do not belong to modern vinyl hipsters!)” och det är väl ett skäl så gott som något, när det gäller att få fram den bästa ljudkvaliteten också. Och just ljud har vi diskuterat fram och tillbaka i e-posten mellan Sverige och Österrike, bland alla remasters och återutgivningar som kommer med Slobodans favoritmusik, säger han att han alltid går tillbaka till sina gamla lp och andra inspelningar, de litar han på, de är inte förvanskade (”I really like tapes” avslöjar han).
En av de största invändningarna är att nyutgivna lp oftast kostar omotiverat mycket pengar, men att det som är kostnadsdrivande inte är det som skivbolagen satsat sina resurser på vid återutgivningen, utan tagit genvägar, ökat gramvikten på lp:n utan att göra något åt mastern etc. Men på sista raden blir det ändå: ”It’s not particularly that I do vinyl because of vinyl itself (and because it’s more and more a popular thing), it’s simply because I like the format.” Gott och väl. 
Musiken, då? Låt oss ta fem exempel ur katalogen. Nummer 06 är ett samarbete mellan tonsättaren Bernhard Lang och looppionjären Philip Jeck, ”Tables Are Turned” (soundcloud). Det är ensemblen Alter Egos uruppförande i Berlin som är dokumenterat, allt grundar sig på låten med samma namn av Amon Düül II som Lang och Jeck loopat och sedan använder orkestern som en realtidsmaskin framföra dessa, processat och oprocessat, växelvis efter de bitar Jeck plockat fram från defekt vinyl och andra sekundära källor till Amon Düül-låten. Det blir en mäktig upplevelse, suggererande livstycken som träs på och av, en sorts call & response-sak, en ohelig allians mellan det som kan vara den akademiska världen och det som är dagens vardagsklubbkultur, med inspiration från den progressiva musiken (nu var vi där igen, verkar ofrånkomligt).
Redan på denna dubbel-lp förstår man att ljudet, återgivningen, är viktig för Slobodan, det här är även en ljudmässigt stor upplevelse. Nummer 11 är Maja Osojnik och Matija Schellander som bor i Wien, är från 
Slovenien och som duo kallar sig Rdeča Raketa. Skivan ”Wir Werden” (soundcloud) är en brutal påminnelse om hur vi ska överleva i denna Nya sköna värld à la Huxley, som de säger, efter apokalypsen. Distortion är sättet att presentera denna guide. Verket består av två lp-sideslånga, genomkomponerade elektroakustiska stycken och förutom ljudmässigt brutala ljudspår, blir det också rent ambienta, pianomässigt utdelade musikportioner, som soppa för gaffel, med textfragment av Maja. 
Månne är lösningen på vår samtidsångest att börja lyssna på oss själva, kanske är det dit de vill komma, men vägen kan vara krokig, det är många dåtida kulturella signaler duon använder. Nummer 16 är Bernhard Lang igen, nu är det Klangforum Wien under Johannes Kalitzke som spelar ”Monadologie XII” (soundcloud). Det här är fyrtiofem minuter kammarmusik som blåser rent på konserthusgolvet och i lyssnarstolarna, ideliga temposkiften, inga andhämtningsstunder, genomgående atonalt och med en saxofon som gör att stycket flörtar med jazzen när inte Stravinskijs balettmusik ”Våroffer” svävar som en osalig inspirationsande över alltihop och tonarmen vänder och vrider på sig för att få ut allt ur lp-spåren (men det medföljer också en cd för att cd-spelaren också ska få jobba hårt), fantastisk samtida musik som inte ger dig en lugn stund. 
Nummer 17 är en orgelskiva som nog både glatt fader Bach och gjort honom nyfiken. Klaus Lang är det dags för, första volymen (vilket låter lovande!) av hans orgelmusik. Från väldigt lågmäld musik (har åtminstone en cd med musik av honom sedan tidigare, tystlåtet drånande musik där) är lp:ns a-sidas ”Symmetrien” (soundcloud) en formlig ljudkaskad som kräver fem personer för att hantera orgeln, dra i spakar och reglage, anslå tangenter och pedaler, det blir nästan ren ljudoverload, det är definitivt orgelvärldens stonerrock, ett reningsbad i toner. B-sidan visar en mer lågmäld och, kanske, humoristisk sida med titeln ”Mars Attacks” som kanske inte är lånad från Tim Burtons film utan handlar om den ebb och flod som en invasion skulle innebära, attacker, stillestånd, väntan, attacker. Mäktig skiva, ser fram emot volym två. 
Nummer 20 är Slobodan själv som kallar sig ”Kajkyt” (soundcloud) när han inte gör samtida konstmusik och på ”II” låter det inte så långt ifrån industrirockgenren, tänk en blandning av Lustmord och något tyngre, röst och elektronik, jag medger att det finns lugna partier, men det är tyngden, kompromisslösheten som jag minns mest efteråt. God Records är definitivt en etikett att följa, skivor som är det senaste om inte nya testamentet.
”Cross-over” är ett räligt sätt att beskriva när exempelvis den klassiska musiken möter den mer mondäna, när det ska bli korsbefruktning eller när någon ur det ena eller andra lägret slummar på andra sidan genrebarriären. Den seriösa musikens historia är nerlusad med mer eller mindre lyckade sådana här möten, allt från artister som renlärigt återfinns där man inte väntar sig (Keith Jarrett är en utmärkt Bach-tolkare, något hans hemmahamn som improvisationsmusiker nog borgar för) eller när man transformerar något klassiskt till den genre där man känner sig hemma (Jacques Loussiers jazzifieringar av just Bach, men även Mozart, Beethoven, Debussy etc., är ett gott exempel som följts av andra, vare sig det är The Swingle Singers eller Jef Mike & His Orchestra). Närmare nutiden finns möten mellan Bang On A Can och Brian Eno i form av framföranden av ”Music For Airports”, Zeitkratzers tolkningar av Xenakis’ elektroniska musik eller fyra lp-sidor distortion även känd som ”Metal Machine Music” av Lou Reed, men också möten mellan dagens undergroundartister i den elektroniska genren som antingen samarbetar med akademins tonsättare eller dekonstruerar äldre tiders musik med varierande framgång – Aphex Twin blev tolkad av Philip Glass, Max Richter gör vanligtvis underskön ambient men lyckades inte göra något påtagligt vettigt när han tog sig an Vivaldi, medan de av Dagens nyheter inbjudna svenska elektronika-artisterna som fick välja och vraka bland Haydn, Beethoven och de andras efterlämnade effekter bitvis nådde långt på vägen att skapa nya sammanhang, visa respekt för det som varit och inte hänge sig åt ett omotiverat sökande. 
2008 kom en cd betitlad ”There Are No More Four Seasons” och föreståndaren för den lilla skivaffären i Konserthuset vid Hötorget i Stockholm tipsade mig dåförtiden om att det här verkligen var en annorlunda skiva. Violinisten George Kentros hade slagit sina påsar samman med Mattias Peterssons elektroniska bändande och tänjande och gett Vivaldis årstider en helt ny skrud, musik från en rallycrossbana. I höstas, fem år senare, gav de Biber samma behandling och jag blev litet misstänksam när jag läste de himlastormande recensionerna. Jag mindes inte mycket av min provlyssning 2008 på Konserthuset, mer än att det kändes friskt och väldigt audiofilt, däcksprut och tillknycklade framskärmar flyende från Vivaldi, men nu har jag haft tillfälle att både återvända till Vivaldi och stifta bekantskap med Biber i samma transformerade skick. Förvisso kan jag fortfarande tycka att de över hövan positiva kritikerna behöver fylla på sina skivsamlingar med referenser i denna mötesgenre, men om man bara utgår från de här två skivorna tillhör de de mer intressanta av sitt slag, mest slås jag av det rent filmiska som framträder i ljudkrockarna, hur årstidernas programmusik ger en Greenaway-känsla i stället för ett rakt berättande, Biber förstärks på samma sätt. Märkligt också att notera att skivan från 2008 inte är känns daterad, allt för ofta ger den använda tekniken en tidsmässig lägesbestämning, men det är inte ”typiskt 2008”, det är välproducerat, ljuden får ett eget utrymme. Skivbolaget heter Sekt. Köp.
Efdemin och ett tredje album, ”Decay” (Dial). Phillip Sollmann heter han, debutskivan kom 2007 och uppföljaren 2010. Han har inte bråttom. Det märks också i musiken, skapad under tre månader i Kyoto och inspelad i Berlin, långsam, drånande techno av IDM-karaktär, fast utan ”D”:et så uttalat. Skönhetsupplevelserna från månaderna i Japan, med besök hos instrumentmakare och munkar, parade med hans fascination över förfall, upplösning, det återfinns i musiken, framsidesbilden tagen av Phillip själv från bron utanför lägenheten de bodde i i Kyoto, med blå berg som försvinner i fjärran, den djupa technon får verkligen resonans av detta sammanhang, vacker, hans förkärlek för minimalistisk techno som återfunnits i hans DJ-sets och remixsamlingar har hittat en än mer sammanhållen form, och det låter också väldigt bra.
En annan artist med ett långt liv i studion, berlinaren Tobias Freund, släpper nu sin andra fullängdare under namnet Tobias. (och den där punkten ska vara med i namnet), ”A Series Of Shocks” (Ostgut Ton), mer kraftfull techno men där han också plockat fram ljud och saker han spelade in redan på åttiotalet, sparade på diskett och som nu får nytt liv i nya omgivningar, det är, likt föregångaren, ”techno för hemmabruk”, rik på variation och känslolägen. Skivtiteln kommer från en halv rad ur Bowies ”Up The Hill Backwards” från ”Scary Monsters (And Super Creeps)” från 1980 och bestämdes innan inspelningarna började, ”för att skapa fokus” säger han själv, men med den långa erfarenhet han har som inspelningstekniker tror jag det är svårt att komma ur fokus. Rekommenderas även denna, ett utmärkt exempel på genomtänkt samtidselektronik. 
Vidare till Australien och H T R K och deras tredje fullängdare ”Psychic 9-5 Club” (Ghostly International), deras första som duo efter bandmedlemmen Sean Stewarts bortgång, kvar är gitarristen Nigel Yang och sångerskan Jonnine Standish och deras dubbiga elektronika lever kanske inte riktigt upp till namnet att de ”hate rock”, men det finns ett intressant djup i det här, både enkelt och suggererande, ibland medryckande, ibland är pausknappen intryckt, de har förändrats på tio år, inte minst nu som duo, och gitarren har ersatts av sådant inspirerat av den minimala technon. Att alla texter kretsar kring temat ”kärlek” ur olika perspektiv är nog en del av sorgearbetet efter Stewarts självmord. Tre rekommendationer på raken. 
Två från Denovali, snart påstår jag väl att ordet “Denovali” i sig är en rekommendation. Vi börjar med ambient, men ambient som ett koncept, som ett uppdrag. Det är tvärtemot ambients själ, det medges, med Brian Enos intentioner, musik som bara finns där utan att märkas, Erik Saties tankar om musik som en möbel, som bara finns i rummet. Origamibiros fjärde fullängdare, ”Odham’s Standard”, är just konceptuell ambient, tänkt att vara musikens version av spökfotografering. Tom Hill är det allt kretsar kring, han skriver musiken, men i konceptet ingår även musikern Andy Tytherleigh och filmmakaren som kallar sig The Joy Of Box (men heter Jim Boxall). Tidigare var det här måhända new ageig gitarrmusik av försiktigt slag, nu är fler instrument tillagda för att skapa en sorts melodisk ambient, där snap, crackle & pop:andet lagts ovanpå som ett skavande lager, det är det som handlar om audioformen av spökfotografering, dock aldrig spöklikt, bara féaktigt upplyftande. Märkligt. Spöken som trivs? (De tidigare albumen från Origamibiro har Denovali återutgett i en box, men den har dessvärre inte kommit för recension.) 
Den andra titeln från Denovali är Federico Albaneses ”The Houseboat And The Moon”, ännu en tonsättare som dragit upp sina bopålar (från Italien) och satt ner dem i Berlin. Hans bakgrund i rocken och att han varit filmtonsättare innan denna hans debutskiva släppts märks, för hans tag om den kontemporära konstmusiken har berättande drag, men också en puls, en samhörighet, med den klokare delen av rocken. Han inlemmas lätt i dagens instrumentalmusik som kommer in snett från sidan, där han, förvisso självlärd, kan liera sig med de intressanta (från Jim O’Rourkes orgelmusik, över Harold Budd, Roger Eno, Tim Hecker och hans kompisar till dagens genrebändare Nils Frahm), berättande vignetter. 
Tow Truck Twos ”Snow Tears” (egen utgivning) är en i en rad skivor varav jag inte hört en enda, referenserna blir därför haltande. De är från Stockholm, har spelat i favoritkonstellationer som Stadion, Ragnarök och Triangulus med (många!) flera och gästas på två spår på den nya skivan av saxofonisten Kjell Karlgren (som bl.a. tutade på Cosmic Overdoses skivor). Kvartetten är förresten Dan Jonsson och Hans Thunberg, gitarrer, Olle Stockman på bas och slagverkandet står Anders Jogstam för. När jag lyssnar vet jag inte hur mycket som är planerat och hur mycket som är improviserat, här är i alla fall rötter i ett progressivt landskap, musikstaket för att inhägna både något från King Crimson eller något från Zappa eller något Morgan Ågren kunde varit med om – att några av dem har ett förflutet i den svenska new waven märks inte, det medger jag (det är långt till Stadion). Som Fläsket Brinner som inte tagit fyr eller en söndag med en loj Janne Schaffer är några av låtarna, där ”Houses Blind As Moles” tar fart och funkar till sig, med inbruten melodislinga som ger mig rysningar, bra, husbehovs-Fripp. Jag vet inte, jag gillar det här, även om låtarna inte får så mycket tid på sig som jag kanske väntat mig, men denna stundens ingivelse är väl värd att lyssna på, tjugo år efter att de spelade ihop första gången som ett coverband (Tow Truck Two blev de tydligen först år 2000).
Och stannar vi i Sverige och bibehåller den lantliga utsikt man kan få från bordet på en skördetröska, noterar jag Vrakets positions tredje skiva, ”Funktionslust” (Galleri 21). (Skördetröska? Om de två första skivorna skrev jag en gång i tiden: ” Duon Vrakets position improviserar på ett sätt som påminner om utgåvorna på saligt hädangångna skivbolaget Table of the Elements som i sin tur tog fram den skärande, bultande, smutsiga musiken från sextiotalets loft och vindsutrymmen i de av kreatörer övertagna delarna av downtown New York, men musik som också påminner om skånsk slätt men sedd och känd inifrån tröskverket i en Fahr-tröska med för många år på nacken. Så kan det låta när gamla punkare blir mogna män, när de är lika arga, förstärkarna står ställda på elva och punkkraften är nu en överstyrd motorik från Ruhr-området – den där skördetröskan ser och låter klart muterad. Lyssna på egen risk, men lyssna. Sätt fingrarna i mangeln och skrik ut ditt välbehag.”) Göran Green och Tommy Lindholm gör samtidspunkkonstmusik där den lantliga idyllen fullkomligt krossas i ett augustimörker (inspelad förra året just i augusti i Misterhult) och instrumenten är både våra reguljära men också vad man råkar ramla över/famla efter i den uppenbart nedsläckta maskinhallen. Svänget kommer både från deras musikaliska ursprung som punkare i Lund i samma generation som Jonas Ellerström och Henrik Venant, men också samtida minimalism uppblandad med det som folkprogen bidrog och bidrar med (låt Träd, Gräs och Stenar krocka med Kama Loka på den där uppfarten till maskinhallen). Påträngande, belysningen från traktorns instrumentpanel är inte en stillsam, gulaktig från 1967 och Bo Anders Persson (mer om honom nedan), utan en belysning värdig Blade Runner, om filmen utspelats tre mil norr om Oskarshamn, med en Deckard i Tretorn-stövlar och replikanter från bokserien De överlevande i landskapet. De två styckenas (45 och 15 minuter) titlar ger ingen vägledning, improvisationen är dess arvedel. Som sagt, inte garagerock, utan maskinhallsmusik. 
Det svensk-danska storbandet i den folkmusikinspirerade progressiva genren Kama Loka är icke mer, men ur askan reser sig det betydligt slimmare bandet Agusa likt en smärtare, mer vältränad fågel Fenix. Varför man döper ett band efter en liten skruttby i Tomelilla kommun vet jag inte, men debut-lp:n (cd-versionen kommer i april på Transubstans) ”Högtid” (Kommun2) är lika trevlig som Kama Loka-debuten var. När Kebnekajse nu kanske fastnat litet i samma hjulspår (senaste skivan var inte lika omvälvande som jag vant mig vid), kändes Kama Lokas vindlande, psykedeliska tolkning av folkprogen som någon öppnat ett fönster och släppt in ny luft, ett friskt närmande. Det blev aldrig ett kopierande under Kama Loka-banéret, och så är det inte heller nu när man är en kvartett under Agusa-namnet och Tobias Pettersons ledande basspel. Nostalgin är aldrig närvarande, bara ett sjuttiotals-dna, och när jag hörde dem live på Moriskan i Malmö härom månaden blev det så tydligt, att det är dansmusik för både klubb och loge, orgeln är distinkt som man kan vänta sig av en ung läkare bakom klaviaturen, trummorna vävande, gitarren tar Kenny Håkansson i handen och tar sig en psykedelisk, men distinkt, svängom. Ibland blir man så där glad när man hör något inhemskt i genren som leder vidare (i slutet av 00-talet var det likadant med The Flower Kings’ utmärkta ”Unfold The Future”). Ännu en fullträff för Kommun2 och nu väntar jag på Hooffoots debutskiva också, inspelandet av den är flyttat från Köpenhamn till Aerosol Grey Machine, alltså Christoffer Lundquists studio utanför Sjöbo, och jag vädrar storverk. Och att Christoffers progfrågesport går bättre med Hooffoots medlemmar än med Per Gessle. 
Något om klassiskt (och redan inledningsvis vill jag nämna skivan ”Nordic Cello Soul” (Sterling) där det bland Sibelius och Grieg gömmer sig den bästa tolkning jag hört av Ingvar Lidholms femtiotalsverk ”Quattro Pezzi per violoncello e pianoforte”, exekutörerna är Hampus Linderholm och Mats Jansson) och den som följer det jag skriver här (och annorstädes tidigare) vet min svårtyglade passion för Johann Sebastian Bach och tanken att en dos Bach om dagen är långt viktigare än ett äpple. Bach i andra kläder än de han själv klädde dem i (och maskerade dem i, ibland) har jag också uttryckt skepsis inför ibland (elgitarr i stället för violin som soloinstrument i violinkonserterna var ett sådant exempel, där kanske ordet ”skepsis” är väl svagt där när den israeliska symfoniorkestern inte har någonstans att fly), men ibland fungerar det så man blir alldeles tagen. En dansk duo, Inviolata (Asbjørn Nørgaard på 
viola och Andreas Borregaard på dragspel), har tagit hand om tre av Bachs gambasonater, BWV 1027–1029, och iklätt dem en paneuropeisk dräkt med humor och hjärta, men också en intensitet som passar på regnvåta gator i de länder där dragspelen har en annan roll än till buskspel, på en bakgata i Helsingfors, en boulevard i Lyon, den tyska perfektionen får ett brett leende som en gammal Citroën DS, humorn från en Valmet-traktors formgivning, perfektionen finns också i det avspända danska duospelet. Detta är en pärla. Skaffa den. Det är rent sorgligt att det ska vara så svårt att få tag på dansk musik i vårt land (skivbolaget är Gateway Music).
Och då fortsätter vi danskt bara för att Öresund, trots bron (eller ”förbindelsen” som den ska heta, helt pk), mer är en mur mellan broderländerna, den danska musiken når inte hit, att få nys om storslagen dansk musik är ofta en ren tillfällighet, trots internet och alla möjliga uppkopplingsmöjligheter. Det unga danska bandet Navneløs är ett exempel på musik vi inte borde gå miste om. Debutskivan ”Værk” (Indieaner Records) är en dubbel-lp (inkl. cd och nedladdningskod) fylld av hänförande postrock som också tangerar annat med skeva instrument, repetitiva, suggestiva partier, andhämtningspauser av ren ambient med intensiv närhet och, ja, jag vet inte allt. Rakt in i vår favoritgenre, artrock som doftar framtid, mod och vilja. Om detta är jazz är jag en jazzgosse. Trevande, stilla, men också bombastiskt, övertalande. Fem ungdomar från Århus. 63 minuters överraskande musik. Hade den här spalten trott att man kan tävla i musik och satt något betyg på en skala mellan ett och fem eller mellan A och E eller mellan vad fanken som helst, hade det blivit ”med utmärkt beröm mer än väl godkänd” eller ”en klar femma för det konstnärliga”. Jag blev överväldigad. En debutskiva får inte låta så här genomtänkt. Eller så får den det, likt en debutroman, att man gått och ruvat på tankar och idéer och så exploderar allt i en kreativ orgasm när det väl finns en utloppsmöjlighet (men de har tydligen redan släppt en ep, så den liknelsen faller säkert ihop som ett korthus). Och inget är som man tror. Bland de instrumentala styckena, bland de transinducerande vokalinsatserna, bland brus och naturljud och fältinspelningar och allt vad det är, kommer ren pop och bryter igenom som solstrålar en mulen dag – och då håller de på nästan fyra gånger längre än vad som förväntas av en popsingel – överraskar ideligen, jag blir tvungen att börja lyssna igen, vad var det jag missade. Artrock med stort ”A” i alla slutbetygen. ”Værk” är en plats man gärna återvänder till. Fantastisk, överrumplande skiva.
Mer Danmark. När jag såg konserten med Samuel Hällkvists combo Variety of Loud (inspirerad av hans skiva med samma namn, men med en något annorlunda besättning: Pat Mastelotto, Guy Pratt, Stefan 
Pasborg och Qarin Wikström) i Malmö slogs jag av att jazzens framtid inte är bakåtsträvare eller atonal improvisation eller mistlurssång/hästgnäggande à la Sofia Jernberg, utan den här blandningen av alla upptänkliga stilar där förförelsen från avantgarde och progressiv rock ligger som en fjärilslätt smekning över musiken, samma partnerskap som Tonbruket eller något från skivbolagen ACT eller ECM någonsin påmint om, eller, för den delen, valfri skiva från norska Rune Grammofon, en gränslös instrumentalmusik som vet hur historien ser ut men som står för framtiden. Min ryggmärgskänsla var direkt att så här hade King Crimson låtit om de fått fortsätta efter alla ProjeKcts och åttiotalets plastmusik, det skriver jag inte för att på något sätt nedvärdera Samuels stora kreativitet och närmast intuitiva, skickliga gitarrspel, tvärtom en okristlig påminnelse om hur livaktig viss musik är när gränser passeras och det fick mig att låta bli vidare tankar på att åka till konserten med The Crimson ProjeKct i Köpenhamn för att återuppleva en svunnen ungdom, ännu ett coverband, hur meriterat det än må vara, vara mer än nöjd med att tagit kliv in i musikens framtid i stället för att ruska liv i dåtiden. På Moriskan var det det näst sista stoppet på Variety of Louds miniturné och i mina öron hörde jag bara avspänd spelglädje, samhörighet, ett kreativt utlopp och jag undrar om inte Guy Pratt kommer att längta tillbaka till detta sammanhang när han om en månad åker runt och kompar 
Bryan Ferry. I pausen träffade jag genomtrevliga Qarin Wikström och så var vi där igen. Qarin kommer från Sverige men har varit verksam i Danmark i några år nu och då försvinner hon under radarn. Muren i Öresund reses. Jag fick med mig två skivor där hon är inblandad och i båda fallen förstår jag varför Oh Land, Efterklang och andra har velat ha med henne på något hörn. Babakarejs lp ”Jag skäms ihjäl” (Parallell Music) kom i somras och man skulle kunna förledas att tycka att det här kanske är en sorts naiv indiepop, men det hoppas från sten till sten, texterna är mer underfundiga och existentiella än naiva, musiken får muskler och lånar både från prog, visa, pop, sjuttiotalselektronik, shoegaze, psykedelia och två-g:s progg och gränserna suddas ut- När jag är klar med sidan två på skivan känner jag ett visst glädjebubbel över att man får lov att göra så här spralligt begåvade skivor. 
Exempel nummer två är dvd:n ”Klubbhus” med Sekten (ILK Music), ännu ett band Qarin är aktiv i, med improvisatörer från Danmark och Norge. Hon sade att ”det här är inte någon musikvideo” och det har hon helt rätt i, denna musikfilm (för så ser jag den) regisserad av Sofie Tønsberg om en middagsbjudning. Konstnärligt genomförd pop med jazzrocken utanpå finkläderna, improvisationen ligger nära ytan, Qarins röst är en fyrbåk av sans – och just ”sans” tycker jag är ett utmärkande ord, att utan effektsökeri eller metaberättande eller något annat konstfärdigt tilltag unna sig att berätta linjärt med lagom ludd i kanten, inte helt förutsägbart, inte helt vanligt, men sansat iscensatt.
Och för att avsluta det danska kapitlet, ett tips om en singel, The Hedgehogs’ ”Make Me Wanna Cry”/ ”Can’t Find Myself” (Levitation Records) som är tvenne poppärlor med fint riffiga melodier och refränger som inte lämnar mitt inneröra, välkommen till ett möte mellan ett halvpsykedeliskt sextiotal och nutidens effektpedaler. 
Men tillbaka till det klassiska, nu ett rent skolexempel, studentmusik, historiskt intressant för att visa vad som fanns innan det blev något annat, utanför akademin. Fantastiska skivbolaget Subliminal Sounds har skrapat ihop Bo Anders Perssons ”ungdomssynder” när han slog in på banan som seriös tonsättare, tog sina första steg åren är 1965–67, innan han lämnade de salongerna. Visst lyckades han och jag har en gammal Wergo-lp där han delar på utrymmet med Folke Rabe, men Bo Anders Persson är mest känd för den svit progressiva/folkiga band han grundade/medverkade i med start 1967: Pärson Sound/International Harvester/Harvester/Träd, gräs och stenar. Därför är det kanske inte på tiden att de här ungdomsverken ser dagens ljus, men väl en kulturgärning eftersom kvaliteten och experimentlustan känns igen på den här skivan, ”Love Is Here To Stay”. Det är sju stycken där bara det avslutande Steve Reich-/Terry Riley-inspirerade, förskjutna bandstycket, ”Proteinimperialism”, är utgivet tidigare, på min Wergo-lp från 1970, resten är aldrig tidigare släppta stycken där modernismen blandas med något som pekar på vad som komma skall, där minimalismen känns hemtam och där improviserandet agerar motbild till det noterade. Visst blev livet och musiken enklare när elgitarren plockades fram, men Perssons förledande simpla intervjusvar om kursändringen förtjänar ändå att återkomma till fler gånger.
Nämnas bör också: Solanders nya skiva ”Monochromatic Memories” (Tenderversion) bjuder på samma sorts bitterljuva lägereldsmusik som på de två tidigare, finmejslat, rakt igenom vackert med ”Lighthouse” som en från ebb till flod-farande dynamisk slutpunkt. Fredrik Karlsson och Anja Linna gör ingen besviken med sin skogskyrkopop som egentligen minner om ett indieland för länge sedan, de är en duo fylld av anomali, men utan ett mindre minnesvärt nummer. Nämnas bör också: kvalificerad jazzfunk från Rock Candy Funk Party som är ett röjargäng innehållande bl.a. Joe Bonamassa och Renato Neto, flitiga skivutgivare, nu med en dubbel live-cd (+ dvd med konsert och den numera ofrånkomliga dokumentären) ”Takes New York: Live At The Iridium” (Provogue/Mascot) och bland det egenskapade svänget med låtar från den av mig ohörda debutskivan också intressanta covers från Miles Davis och Herbie Hancock. ”Get down”, är väl det enda jag behöver säga.
Till sist tre tips. Dollboys lp ”Tuning Loops” är ett experiment helt i min smak, grundmaterialet för hans loopande på lp:n är när The Orchestra of the Age of Enlighenment stämmer instrumenten inför ett framförande av Händels ”Messias”. Bra elektronisk musik står Pulse Emitter för och det finns tillika en bra intervju som förklarar hans musikskapande här. Precis som förra gången vill jag också leda in dig på Bandcamp, närmare bestämt sidan det utmärkta skivbolaget Infraction har där, idel högkvalitativ ambientmusik värd att skaffa, från tidigt 2000-tal med bl.a. Beequeen till våra dagar.
Eller, som ett fjärde tips, varför inte bara testa någon skiva med Rafael Anton Irisarri?
Och så avslutar vi med hur en bra konsert kan genomföras av ett bra band:
