måndag 10 februari 2014

Zandersson februari -14

image

Vi börjar med den efterlängtade och glada nyheten: Det blir en Psykjunta i Alvesta i år också, som uppföljning på den mer än lovligt lyckade debutfestivalen 2013. 13–14 juni är datumen då du ska ta dig till den anrika festplatsen Tyrolen. Vi ses där. Och redan två veckor före hålls Muskelrock på samma ställe. Ja, jag vet, långhårig hårdrock och jeansjackor med taskigt avklippta ärmar en masse, men dels är det ”Sweden Rock” fast på riktigt, dels har man harlockat hit legendariska bandet Goblin! Det gör att även Muskelrock värt ett besök för ett progressivt hjärta i år.

Ett skäl att morgonpressen borde ha färre sportsidor och fler kultursidor finns här. Håll dig borta från löpslingan och spinningpasset, ta en skön promenad med jycken och njut sedan av god musik i soffhörnet, medveten om att du gjort ett begåvat val. Se dig an en framtid där de hurtfriska träningsställena med sin svettstank och ansträngda grymtningar och stön ersätter sitt maskineri med kvalitets-hi-fi, bekväma sittplatser och ett utbud av mat och dryck i särklass, där de kroppsligt stinna men själsligt tunna instruktörerna ersätts av skäggiga DJ:s med konnässörsblick och mixerbord som lyfter fram minsta detalj i en 220-gramspressning av Stars Of The Lids senaste lp, där du går hem utan kramp i vaderna men med en ny spänst i hjärnan. Vänner och bekanta kommer inte längre att bli imponerade över dina varvtider när du springer milen, utan kommer att se på dig med ökad respekt när du berättar att du nu kan lyssna på ”Yessongs” i en sittning. Tänk också vilken förändring det blir när du besöker den lokala köpladans Intersport-butik, där du nu kan köpa bekväma, luftiga lyssningskläder, bekväma innetofflor ”för ökad upplevelse av det ljudande”, t-shirts med texten ”Det är idioten till höger som lyssnar på mp3” och så barnavdelningen där ett lek-och-lär-utbud lär småttingarna att alltid hålla en lp i kanterna eller hur man ställer in tonarmvikten på en Thoréns-skivspelare. Utanför står den lokala musikföreningen och säljer Bingolotter, där överskottet går till föreningens kammarmusikfestival och Läkare utan gränsers blockflöjtskampanj. I en annan butik i detta Mammons tempel kan man också köpa bakrutedekaler till bilen och bl.a välja mellan ”Muzak is dead”, ”Spotify’s not about music”, ”My collection’s bigger”, ”Lossy sucks” och ”I’m a longplayer”. I bokhandeln flockas barnen kring pop-up-böckerna som verkligen innehåller pop – eller rock – och när du vänder upp en sida, slåss barnen om att vara först med att skrika ut var riffet kommer från som ljuder från sidan (”Smoke On The Water”! ”Rhayader Goes To Town”! ”Sorterargatan 3”! ”Sanningens silverflod”!).

imageEast India Youth. ”Total Strife Forever” (Stolen). Det är de sju orden du ska skriva nästa gång du beställer skivor. Du klarar dig inte utan den. Jag hade tänkt inleda spalten med Mogwais senaste fempoängare (för att tala morgontidningsskivrecensionsspråk (även om de, tidningarna, nästan slutat skriva om fonogram)), men med East India Youths debutalbum i öronen, aldrig lämnande öronen, kan jag, lugnt och stilla, konstatera att omgångens verkliga höjdpunkt är tonårsrumsproduktionen ”Total Strife Forever”. William Doyle heter han. Raggig techno vänslas med stillsam, pastoral idyll som vore den från Denovali, det här både cerebralt, får det att rycka i dansbenen, lugnande, ren pop bryter in vackrare än rådjursögon, men framför allt tänkvärt överraskande, varierat även andra och tredje gången. Idéer lider unge William ingen brist på, tvärtom, men det blir inte överlastat, ett lastbilsflak med musikaliska influenser som ramlat huller om buller efter en väl hastig överfart på en järnvägsövergång, utan ett organiserat, kreativt kaos. Som en landsbygdens butiksbuss, allt på rätt plats, allt fastspänt så knycken och rycken inte skapar oordning. Allting i rätt fack i rätt låda, men vilken låda!

imageSå till Mogwai. En efterlängtad skiva efter det effektiva utnyttjandet av bandets musik i tv-musikvärlden är Mogwais ”Rave Tapes (Rock Action) och de har nu lämnat kusten där ebb och flod inspirerade dem tidigare till att ha ebb och flod i musiken, få det att svälla och svälla av, vackert, som på förra egentliga albumet ”Hardcore Will Never Die, But You Will” (ett citat hört från en arg kund i en skivaffär, enligt uppgift). Den här gången är det förvisso ett lugnt tassande i ett väl utmejslat postrockland, men ibland lånar de på ett uppenbart sätt (Depeche Mode och, framför allt, som många andra, John Carpenter (ta bara Cremators lilla pärla till lp ”Clear Air Turbulence”) men, ok, vem har sagt att man inte får låna, om man bara lämnar tillbaka det i oskadat skick – eller, som här, tar det längre utan att hamna i knäet hos Zombie Zombie eller göra Martin L. Gore sur? Det kan också kallas utveckling, för vill vi ha samma som tidigare (ja!) eller vill vi att de ska agera som löpare på schackbrädet (ja!). Jag tänker på när danska Limp släppte ”Orion” 2002, då postrocken var en yrvaken genre för gitarrpojkar som inte ville sjunga och som inte heller riktigt erkände att de hade rätt mycket Yes och King Crimson i skivhyllorna, likheterna finns här, av någon underlig anledning, inte i närheten av att vara tvillingalbum, men sedda ur vissa perspektiv har Mogwai inte rört sig ur fläcken (tack!) trots att de fortsätter skämta med oss (som låttitlar som kan kallas överkurs, übernördande, för vem kommer ihåg Freddie Mercurys smeknamn på Sid Vicious?) och med stigande ålder känner sig bekväma i sin historia och det som komma skall. Konserten den 20 januari på The Centre for Contemporary Arts i Glasgow gav också vid handen att det blir mer intensitet i levande livet (och på archive.org finns tillräckligt med konserter att fritt ladda ner för att du ska kunna underhålla dig en bra stund). Att de också förstärker kassan både med en superdeluxebox av albumet med alla de format och tingel-tangel en sådan box ska innehålla och med 324 flaskor whisky under namnet ”RockAct81w” (destillerad i september 2004 och tappad nu) må vara dem förlåtet – och, hallå, whisky kan man inte fildela, få i utspädd digital form, utan här gäller promo av den äkta varan – jag recenserar gärna den också, en flaska räcker. Till att börja med.

Det ska genast sägas att julafton kom nästan elva månader tidigare i år än brukligt. En gång i tiden fanns det ett högeligen audiofilt skivbolag för klassisk musik, Westminster. ”Westminster Hi-Fi” står det på de tjocka lp-skivor jag köpt tidigare och inspelningstekniken med en enda mikrofon och ett fantastiskt naturligt ljud på bra pressningar fick etiketten att föra en närmast kulttillvaro till slut (den fanns mellan 1949 och 1970). Varje gång jag hittat en Westminster-lp har jag blivit glad, så när tomten kom redan i januari med en 40-cd-box med en högeligen intressant blandning av utgåvor från bolaget i ”The Westminster Legacy” (Deutsche Grammophon) blir man euforisk. Här finns både sådant som kommit på cd sedan tidigare när DG påbörjade en allt för hastigt avslutad utgivning av Westminster-titlar på egen underetikett, men också sådant som aldrig utgetts efter 1970, som Händel-operan ”Rodelinda” dirigerad av för mig okände Brian Priestman (och jag som lyssnade på lp-versionen så sent som i höstas!). Höjdpunkterna radas upp och jag har självfallet inte hunnit lyssna igenom alla 40 skivorna än, börjat med Hermann Scherchens frustande version av Bachs h-mollmässa och hans gravallvarliga och högstämda rekviem av Mozart. Clara Haskil exemplifieras med både omväxlande Scarlatti-sonater och Mozarts tjugonde pianokonsert, Amadeuskvartetten briljerar i Mozart och Smetanaditon i två av Beethovens stråkkvartetter – och jag kan fortsätta, det här är en guldgruva och något av det ”bästa” och mest efterlängtade DG utgett på år och dag (Archiv-boxen var inte dum, den heller!), förvisso ett fotdoppande i den utgivning Westminster hann med på tjugo år, men ändå. Här kan man verkligen tala om att framförandena och ljudåtergivningen går hand i hand. Volym 2, kanske? Eller bara en komplett, kronologisk återutgivning i remastrat cd-format?

imageFavoritlåt på topplistan just nu är Marijuana Deathsquads’ ”Ewok Sadness” (och White Mannas ”Ascension” är inte dum i sitt malande), men man får nog hålla sig till Brendan Bensons ”I Don’t Wanna See You Anymore” om man egentligen ska se något i ”heta högen”. Att döma av P3:s prisutdelargala häromveckan får våra kära ungdomar en allt mer basal smak, något jag inte kan märka i skivaffärerna – men så är det kanske på Spotify (tvi!)? Naturally 7 gör popmusik, mest, som acapella, där man också härmar trummor, elgitarrer och annat, ”While My Guitar Gently Weeps” eller ”In The Air Tonight” som ett kammarkörverk blir, eh, annorlunda. Som de där britterna som var först ut att spela samtida rocklåtar (och, för all del, Bach et cohortes) på ukelele, ukelelar (?) i varierande storlekar.

Mrs Miller och Florence Foster Jenkins har fått en konkurrent och en sådan som nästan fick mig att köra av vägen när jag, helt oanande vad skivan skulle bjuda på, spelade operasångerskan Tomoko Shibatas skiva ”Let It Be” med hennes, erm, tolkningar av Beatles’ låtar. Arghh!

imageJag har skrivit om dem tidigare, att de har ett skivbolag tillsammans, Archives Intérieures, och om deras skivor som de utgett solokvist. Peter Van Hoesen och Yves De Mey delar även namnet Sendai vars andra skiva heter “A Smaller Divide”. Det jag hörde när Van Hoesen livemixade sig själv på sin senaste skiva, återfinns här, en doft av improvisation, en viss bakåtsträvande förankring i den dansmusik som varit, en uppdatering i samtida inåtvänd, industriellt ljudande techno och så en viss lust att lägga ett fritt provande av ljud och miljöer ovanpå. Mötet mellan Berlin och Antwerpen blir just så europeiskt mörkt, som ett rave med solglasögon. I en mer retroklingande framtid, en Matrix-värld där Neo är mer Staffan Westerlund, rör sig Perc på ”The Power And The Glory” (Perc Trax), som är både irriterande välbekant techno, grusigare tongångare, ren fantasilöshet och så de där spåren som gör att man hajar till (som ”Horse Gum”). Litet som Dave Langfords roman The Space Eater; menar karlen allvar?

imageJag har aldrig varit otrogen. Jag har inte heller hört något från skivbolaget Denovali som jag inte i någon utsträckning gillat. Nu är det dags för Birds of Passage, skivan heter ”This Kindly Slumber”. Egentligen heter hon Alicia Merz hon som sjunger det lågmäldas lov, kommer från Nya Zeeland, detta är hennes tredje album. Stillhet, du är min arvedel, och det här är lugnet som inte förebådar någon storm, ett ambient anslag med försiktig sång, vilsamt en smällkall vinterdag här när ån inte frusit till, en vintermusik att vänta på våren till, att hålla fönstren stängda medan man lyssnar till, musik som utestänger verkligheten.

imageDr Space och hans Öresund Space Collective har haft ett hektiskt 2013 med flera skivsläpp och turnéer. Senaste och sextonde skivan (och på archive.org finns alla, precis alla, bandets konserter dokumenterade, fritt att ladda ner) fortsätter i gitarrimprovisationernas rymdkadettland, på den här är bandets innersta krets förstärkt med hela det danska bandet Papir och några gäster ytterligare, så det blir mer gitarr än någonsin, med musik som jag i ett blindtest aldrig någonsin skulle kunnat koppla till den-eller-den skivan ur ÖSC:s flod av släpp. Men det gör absolut ingenting, det här är ett bekväma innetofflor att ta på sig, inget att bli överraskad över (mer än spelglädjen och innovationsrikedomen), bara att flyta med, ännu en tripp till gitarrernas rymdstation, gravitetisk rotation på konstant avstånd.

image”White Light Generator” är Crippled Black Phoenix senaste och jag har förstått vem som är stadigvarande i gruppen och vem har blivit utbytbara till sist efter tio år – allt and the kitchen sink även den här gången, det är en progressiv rock som självfallet leder tankarna till medeltida eller mer sentida Pink Floyd, det är variationsrikt, tungt, men enkelt och rent producerat med en försiktig inledning, men också malande riffande som vore de på väg mot Endless Boogie-landet, en skiva att inte undvika i vinter, tvärtom klart rekommenderad, underskattade är de i vår genre av någon konstig orsak, klart roligare än ”Genesis Revisited”. (På deras bandcamp finns också en del konserter att ladda ner för liten peng + en samling med saker som inte kommit med på fullängdarna.)

imageDen amerikanske musik-PR-killen Gary Hill ledde mig in på ScienceNV, men även Pontus Gunve, svensk musiker som bor i New York sedan ett antal år, som lirar gitarr på ett oerhört attraktivt sätt och gör en progressiv musik med rötter både i svensk folkmusik och något man säkert hittar i någon indisk dalgång. Eftersom Pontus besöker Sverige i sommar (hoppeligen resulterar det också i speltillfällen här, jag förmedlar gärna kontakt om du vill boka in honom på din scen/festival), kunde jag inte låta bli att köra en kort intervju med en musikexport långt roligare än Swedish House Mafia:

Pontus, hur ser din musikaliska bakgrund ut?

Jag började ganska sent med mitt musikintresse och -spelande. Det var när jag var runt 15 år gammal som jag blev helt besatt av AC/DC och Angus Youngs gitarrspel. Innan dess var det mest idrott, datorer och annat som intresserade mig. Jag jobbade i ett år (diskade på ett hotel i Hjo och gjorde lite annat) och sparade alla mina pengar, sedan åkte jag och farsan till Göteborg och jag plockade upp en svart Peavey Predator-gitarr (det var en exakt kopia av en Fender Strat som Dave Murray i Iron Maiden spelade på) och en liten Peavey-förstärkare. Spelade i ett band, Graveyard, i ett par år först – mest trash metal (Metallica- och Anthrax-covers) och lite blandat (death metal också), Graveyard fanns mellan 1992 och 1994, baserat i Hjo/Karlsborg) men jag slutade då någon gång och vet inte vad som hände med resten av bandet. Sedan gick jag på rockgymnasiet i Malung i ett år och det var här som jag började tänka på musik som en möjlig karriär. Tillbringade runt ett år i Sverige och ansökte till varenda folkhögskola/universitet för musik i här – men ingenting funkade, så jag jobbade lite här och var och kom till slut i kontakt med Björn Stigsson (Leviticus) som hade öppnat en ny studio och jag jobbade där ett tag (mest med inspelningsprojekt och lite annat). Det var då jag fick tanken att prova på något nytt och det var det som drog mig utomlands och till USA (plus att jag var arbetslös och inte hade någon idé om vad jag kunde göra med min framtid). Jag hade inga riktiga planer och hade tänkt stanna i ett år och se hur det skulle gå. Hade då heller inga direkta planer på att jobba med musik, utan påbörjade akademiska studier i lite av varje, men till slut blev det studier i musik, till största delen musikteknologi. Jag började experimentera med synthesizers, sequencers, inspelningsutrustning och komponerande. Jag hade tidigt ett stort intresse för mixad media och jobbade med både film, musik och videoredigering.

Det bandet jag har nu har funnits i drygt tre år och det var en hel del experimentellt arbete i början, där jag provade olika instrument och musikformer för att hitta min egna röst – eller mest för att framföra min musikaliska vision. Jag hade ingen som helst erfarenhet av att skriva för andra instrument, så att börja skriva för cello och violin var en utmaning (melodierna kommer oftast som gitarr-riff och blir senare nedskrivna för cello eller fiol), dock en som jag var villig att anta, för min vision fanns där. 2006 tog jag sitarlektioner i Kolkata, Indien, och detta ledde mig till min indiskinspirerade musik. Mest var jag intresserad av att ta influenserna från sitaren som instrument och blanda dem med min gitarrstil. Jag skriver ofta musik som berättar historier.

Hur är det då att vara svensk och musiker i NYC?

Vet inte om det skulle vara olika att vara en svensk musiker i NY om man jämför med musiker från här och där. Kanske andra influenser – men vet inte, kanske en starkare länk till melodiska delar.

Vilka är dina musikaliska influenser idag?

Musikaliska influenser – hmmmmmm . Jag lyssnar väldigt mycket på olika musik och har oerhört dålig koll på ”ny” musik. Brukar lyssna på musik för inspiration, idéer, komma bort lite ibland. Den senaste tiden har det varit  en blandning av King Crimson, Opeth, Gustav Holst och Philip Glass… Vet inte vad de har ihop, men känns som musik tar en till en plats.

Vilken är din relation till Sverige idag?

Hela familjen är i Sverige och min bror är konstnär i Göteborg, så jag brukar jobba med honom på vissa projekt. Skulle gärna spela mer i Sverige när jag kan.

Vilken är din upplevelse av ”det allmänna musikklimatet” (hur ska man kunna försörja sig som musiker, lp- skivans renässans, streamingtjänster, liveutbudet etc.)?

Det allmänna musikklimatet – det är en svår fråga… Finns massor av utlopp, avenyer, vägar att få ut musiken idag – youtube, online, filmer, Cdbaby – men samtidigt måste man spela live annars är det lätt att glömmas bort. Pandora, Spotify och allt annat är ett sätt att få ut musiken, men det finns inga pengar i det. Kan man leva på det? Nej, inte riktigt (klarar mig med privatlektioner/freelancearbete och annat). Kvantitet över kvalitet verkar ibland vinna, finns många som ”samlar” på musik, då idéen är att äga hundratusentals artister eller låtar. Fattar inte riktigt hur det kan vara bra – som sagt, artister på Pandora och Spotify tjärnar nästan aldrig pengar på det… Kommer kanske en krona här och där – hmmm…? Men teknologin funkar också åt andra hållet: artister kan spela in överallt med en duglig produktionskvalité och nå mera folk och fans...

Och, slutligen, litet om dina egna skivor och det som komma skall?

Jag har har släppt tre skivor:

- ”Great Wall of Sound” (2006), en skiva som jag skrev och spelade in i min lägenhet – det var mest experimentellt och en blandning av ljuddesign och musikstycken.

- ”Movements” (2008), mer gitarrbaserad musik. Jag spelade alla instrument, spelade in och mixade plattan i min lägenhet i Jersey City…

- ”The Observer” (2013), inspelad med ett liveband – Joe Renaud (trummor), Tripp Dudley (tabla, cajon, darbouka), Lorenzo Wolff (bas), Raymond Sicam III (cello) och Sean Hagerty (fiol). Spelade in skivan i Greenpoint, Brooklyn, sommaren och hösten 2012 (Spacemen Studios, Virtue and Vice och i min lägenhet).

Det som komma skall är en ny platta (skriver mer material) och mer multimedia i nästa omgång – men måste få ihop en budget först…

Pontus’ skivor finns att köpa på Cdbaby och på youtube finns en del klipp, både från studio och scen. Mycket nöje!

imageAtt en singel skulle vara ett treminutersmirakel var något The Orb förändrade för evigt när deras singel om de små, fluffiga molnen klockade in på en sluttid över timmen. Så när svenska Moon Coven ep-debuterar med ”Amanita Kingdom” (Transubstans) handlar det inte om fyra låtar à tre minuter, utan halvtimmen sprängs av denna mer än lovligt habila stonerrock (och, ja, självklart, den som köper den här som lp ser nog det hela som en fullängdare, inte en ep!). Som sig bör blir det litet rymdigt, litet kosmiskt, litet psykat, men inte mycket, i grunden är det enkel, medrivande stonerrock som egentligen bara saknar den där lilla skärpan som kassettflitiga kollegor (som Jeremy Irons and the Ratgang Malibus eller Skraeckoedlan) tillskansat sig och litet mer tyngd hos bas/trummor än mixen ger nu, med sin skarpa diskant – men man ska ha i minnet att detta är debuten från grabbarna i Jönköping, det är bra nog, nästa gång förlänger de groovet, svänget, hettan, det tar slut för fort. Se på The Cosmic Dead: en låt räcker länge!

imageIntressant kammarpop med underbart varierad ljudbild (allt är tillåtet) och biografiska texter av osloduon (och äkta paret) som bildar det egentliga bandet, Gunhild Ramsay Kristoffersen från Karmøy och Megan Kovacs från Toronto. Bow To Each Other kallar de sig och skivan heter ”The Urge Drums” (Jansen) och musiken speglar väl textinnehållet, båda blir en livsresa, både geografiskt och själsligt, det är Susanne Sundfør välkomna producentdebut och att Lars Horntveth från Jaga Jazzist och Gard Nilssen från Bushman’s Revenge står för mycket av spelandet, bidrar självklart till denna oväntat intressanta skiva musikaliskt sett. Vi lämnar Norge för Danmark och trion Andromedas självbetitlade debut (egen bolag) som i konvolutet har en härligt högtravande text om hur musiken kan lösa gåtor bortom vår fattningsförmåga, att de skapar en helhetsupplevelse där alla sinnen kommer till sin rätt – och visst kan det vara så, det här är en samspelt, ung trio (vann Ung Jazz 2012) vars syn på det kosmiska, på universum, törhända förmedlas genom en påstådd och därmed nästan av mig upplevd tyngdlöshet i musiken. Det är mer än lovande. Pretentiöst? Nej. Ambitiöst? Ja. Skaffa. Här kan också, för att återvända till Sverige, nämnas att A. K. von Malmborg kommit med ny skiva. Debuten var en blandad, men frisk popskiva med melodier som hängde kvar, uppbundna av de drabbande texter hon skrev om sin mammas sjukdom och död i cancer. Den här gången finns en del av de friska poptonerna kvar, texterna mer alldagliga, ”Hens Majestät” (Make records) är en integritetstät skiva som ändock är långt bättre än den flod av kommersiellt trams som utkommer, hon har både tanke och tro bakom det hon gör, även om den är något blek jämfört med debuten.

Den klassiska delen av spalten blir Beethoven-dränkt. Till skillnad från dagens ”stjärnor” inom den klassiska musiken (jag tänker mest på sådana byggen med snygg fasad men dåliga bjälklag som Dudamel och Lang-Lang), var gårdagens bortskämda stjärnor med lustig frisyr, egna flygplan och en förkärlek för blondiner också goda musiker innan plånboksfyllandet tog överhanden och bara Birgit Nilsson hade stake nog att säga emot. Herbert von Karajan, var det, ja. Han var en riktigt intressant dirigent innan Berlin fångade honom i ett klart lysande strålkastarsken och en återutgiven Melodya-cd från en konsert med just Berlinfilharmonikerna på besök i Moskva den 28 maj 1969 visar ett närmast ungdomligt driv i Beethovens femma och sexa fjärran de digitalt brutala och fyrkantiga inspelningar Hebbe gjorde mot slutet av sin karriär, men sök dig gärna ännu längre tillbaka i tiden för att hitta den riktige Herbert, oskadad av räntebesked och aktieportföljer. Även Beethoven # 2 är en återutgivning, det är Bis som tagit Altaras ”gamla” inspelning av Terje Tønnesens stråkorkesterorkestrering av de fem sista stråkkvartetterna, framförd av honom själv tillsammans med Camerata Nordica över tre cd och jag har alltid mer än en tveksam känsla när jag lyssnar på slikt. Förvisso känns det mesta igen, trots den nya klädedräkten och förvisso är det intressant lyssning på samma sätt som de där nedbantade operaversionerna för blåsarkvartett eller liknande, men det här handlar om de största, de tyngsta, de kanske mest cerebrala stråkkvartetterna som någonsin skrivits, de kan man inte behandla på det här sättet. Mystiken, närheten, sårbarheten, allt har försvunnit, men som stilexperiment behåller jag boxen. (Tangerade jag att vara negativ i en spalt som är tänkt att vara positiv? Kan vara så, men lyssnandet på de här överrocksversionerna lockar mig tillbaka till kvartetterna själva, gott så.) En självklar rekommendation är däremot Steven Isserlis’ inspelning (Hyperion) av det mesta Beethoven skrev för cellon (ackompanjerad av Robert Levin på fortepiano som nästan, nästan hänger med i svängarna), här är det inte någon tvekan, här finns en musikalisk själsfrände som är helt upptagen av allt som finns i partituret och mellan raderna, det är med stor säkerhet och med avvägda val av tempi och sätt att möta dessa små berg, urkraftsmusik.

image

Men det finns mer än Beethoven denna månad. Allan Petterssons nionde symfoni framförd av Norrköpings symfoniorkester under Christian Lindberg (Bis) (och med sjuttiotalsdokumentären Vox Humana om kompositören som sevärd bonus, en bonus sällsamt nog sponsrad av dirigenten själv!), vi är på väg mot en komplett utgåva, utlovar orkestern här, ett sent men ändock erkännande för Allan. SON har varit Pettersson trogen med finfina inspelningar av fyra symfonier under Leif Segerstam och Lindberg konkurrerar väl. Nian är ju kulmen i Petterssons första period, 1970 såg världen annorlunda ut och denna väldiga, omfamnande och massivt mäktiga symfoni blir en sammanfattning av de musikaliska idéer Pettersson då hade, efter en sjukdomsperiod blev alla verk mer inkännande, omfångsrika, brutalt vackra. Han hade ett svårt liv, Allan, och hans musik speglar i mångt och mycket sjukdom, depression, men även de stunder av ren och skir lycka som finns i allas våra liv. Det här är ett av de viktigaste musikprojekten i vår nutid i Sverige, ska vara slutfört 2018 är det tänkt och då har vi något jag vågar påstå är en nationalutgåva av Petterssons ensembleverk.

Två till värda att nämna är Baltic Baroques nya Vivaldi-skiva i det som av omslaget att döma nu ska bli en serie, fyra sonater med låga RV-nummer får en mer distingerad baltisk vinterdräkt än de spirituella italienska vårfläktar vi vant oss vid, inte minst i Naïves fantastiska serie, men Antonio klarar väl av olika synsätt, även detta litet mer sparsmakade. Bach (som inte går att hoppa över ens denna Bach-tunna månad) överlever också när en radda farbröder transkriberar honom och Ralph Gustafsson låter orgeln i Maria Magdalenas kyrka uppe i Stockholm ljuda på ett imponerande välinspelat sätt (Bertil Alving har fortfarande stenkoll på vad som låter bra!), för mig är det givetvis inget helgerån när Duruflé och Widor (bland andra) ger sig på Johann Sebastians musik med egna idéer, men det tillför inget, vill jag påstå, ger en timmes ersatz-Bach klanderfritt framfört; skivan heter ”Famous Arrangements” (Ictus).

Notervärt i den klassiska branschen är, som tidigare berättats, att en av världens främsta tidningar för seriös musik fått ny ägare och därmed koncentrerar sig, från årsskiftet, på fonogram, ökar andelen recensioner (och längden på dem) av cd och lp. Tidskriften som är så framsynt och förståndig är brittiska Gramophone. Samtidigt nås vi svenska skribenter av att Naxos, som distribuerar en oerhörd massa skivmärken förutom sin egen budgetutgivning, slutar skicka promos till oss recensenter. Tala om att fortsätta gräva sin egen grav. Tack och lov finns det fortfarande självständiga skivbolag som vill bli omskrivna, fortfarande vill branschens legendariska etiketter på Universal bli omskrivna, så det kommer en omgång klassisk musik i den här spalten varje månad framgent också.

imageI serien Pink Floyd-coverband vill jag den här gången lyfta fram Poor Man’s Whiskey. Av de snart 100 coverband runt denna vår arma hord, är deras bluegrassvarianter långt roligare (och stompigare!) än perfektionistiska kopister som P-Floyd, The Australian Pink Floyd Show och liknande. Mitt bevis är en konsertinspelning från The Mystic Theatre i Peteluma i Kalifornieni maj 2007. Jag säger bara: yeeee-haw!

imageAvslutningsvis tre jag bara vill nämna att de finns, tre som är ojämna men de delar som är bra är väldigt bra. Det är Toys andra fullängdare, ”Join The Dots” (Heavenly), som inleds krautstompande och längre ut på cd:n återkommer till den form som avslutade debutskivan hade, däremellan blir det inte lika imponerande; det är Patterns’ albumdebut ”Waking Lines” (Melodic)image som har ett ljust, drömmande anslag, men också en del elektronisk ljudmagi som minner om fläckar av My Bloody Valentine, men det blir också då och då för tillgängligt, men även här är de utmanande partierna i en skogloende, eterisk pop behållningen; det är James Vincent McMorrows nästan söta ersatz-Bon Iver-album ”Post Tropical” som en linje mellan den förhatliga vintern och det efterlängtade våren.

imageTillbaka till realtiden och att det är dags att avsluta och i stället lyssna på samlingen ”G-Spots: The Spacey Folk Electro-Horror Sounds Of The Studio G Library” som är en lightversion av BBC:s radiofoniska verkstad och efter det en riktig, rejäl discosamling: ”The Best Of Disco Demands – A Collection Of Rare 1970s Dance Music” som ställts samman av Al Kent (och bli inte bortskrämd av det politiskt inkorrekta omslaget!), det är ju ändå lördag, sedan blir det konsert med Yuri Gagarin i Malmö. Och du, glöm inte att slösurfa på bandcamp.com då och då, kanske hittar du oväntade pärlor, precis som jag slumpmässigt gjort, som Jonathan Fitoussi eller Ben Lukas Boysen eller Rafael Anton Irisarri. Lycka till.

PS. Spelar ljudet längre någon roll? Jag tror det, trots all komprimerad musik i blödande örsnäckor kopplade till mer eller mindre smarta telefoner, men blir litet undrande när jag lyssnar (en gång var mer än imagenog!) på Nina Perssons nya skiva ”Animal Heart” (där hon ser ut som en, som en unge i en skivaffär sade när han pekade på reklamaffischen, ”en alv!”). Det är inte det att låtmaterialet är urtråkigt och att produktionen är tänkt att fungera i någon tråkig mellanregisterradio i köket, problemet är att hon sjunger falskt nästan rätt igenom skivan. Var det ingen som kunde sagt till under inspelningen? Eller är det så att ljudet faktiskt inte spelar någon roll.

- Jan-Erik Zandersson - jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: