söndag

Zandersson januari -14

På högstadiet grundlades mitt musikintresse på allvar. Visst fanns det en grundton någonstans eftersom mina favoriter på lågstadiet var Sparks när andra lyssnade på Sweet, men på högstadiet fanns det en lagom sur men hängiven musiklärare som inledde många lektioner med rent lp-lyssnande. Vändpunkten var när hon spelade en jazzrockig skiva och inledde med att säga att ”sådär kan man ju inte spela tvärflöjt” utan att mena det och jag blev fast i ett mellanläge mellan den mer traditionella rocken/popen och det klassiska. Det var Björn J:son Lindh hon spelade, från ”Cous Cous” eller ”Ramadan”, jag minns inte hur imageskivomslaget såg ut, men jag minns känslan i lektionssalen med sitt höga tak och fina akustik, hur jag fångades, slukades upp av musiken. Strax före jul blev jag smått chockad över beskedet att han gått bort i sviterna av en hjärntumör, jag hade varit inne på hans hemsida bara dagar före och funderade på att höra av mig, nyfiken som jag var (och är) på de tre nya skivor han annonserade där såsom varande på gång. Björn J:son Lindh, ja. Mycket av det svenska musiksjuttiotalet kretsade kring honom och hans studiomusikerkamrater, oavsett om det blev arrangemang av en Lill Lindfors-skiva eller bara hans karakteristiska flöjtton lånad av annan artist. Eller när han och Janne Schaffer gjorde två skivor med Putte Wickman och, ungefär som Nick Masons soloskiva (som var en Carla Bley-skiva), var det egentligen Lindh/Schaffer som var upphovet, skrev all musik, arrade allt, med sina vanliga spelkompisar. (Men Putte trivdes säkert utmärkt i det musikaliska sällskapet, annars hade det nog bara blivit en lp.) Samarbetet med Staffan Scheja gav oss tre fantastiska skivor som ger en nog så tydlig musikalisk bild av ett hårt, delat Europa, utmärkt neoklassisk musik som borde få en renässans nu när alla från The Nationals till Mogwai är inne och joxar i genren. Och det borde blivit mer, men både han och Schaffer tvingades att utge sig själv, det blev besök i new age-genren, men hemsidan pekade på nya samarbeten, nya vingar. Så blev det inte.
Flowers Must Die. Jin&Daun. Ken Ood. Fria Konstellationen. Get Daun. Rickard Daun har många alias, men det som gett mest nöje i Malmö och Växjö är kanske den obändiga energi han lagt ner på att arrangera spelningar med band som antingen är på väg att slå igenom i någon imageform av underground eller redan har gjort det. Blues Control. Föllakzoid. The Hills. The White Hills. Dorit Chrysler. The White Hills. Ved. Psykjunta. Jag kan hålla på länge med allt det godis Rickard haft sina kvalitetsmedvetna fingrar i. Lägg ett mail till rickard.daun@gmail.com så du kommer med på hans e-postlista, då missar du inte de viktigaste konserterna i södern. Redan nu planerar jag se Agusa och Albin på Moriskan i Malmö som är nästa arrangemang.
Bland bandnamn som är av det mer intressanta slaget, som Klart grabben ska ha en husvagn eller You can do it, you can do it, Steve, tycker jag nu att Maria isn’t a virgin anymore... också platsar. Kayak och Genesis och Gentle Giant ter sig litet, tja, normala vid en jämförelse.
imageDet är också på sin plats att tipsa om ett av våra progmusikorakel (och skivutgivare med etiketten Kommun2) och hans senaste bok, Amon Düül II And The Birth Of Krautrock. Jo, Tobias Petterson har i en liten snygg bok fokuserat på, framför allt, den första tidens Amon Düül II och det som ingen tysk musiker med självaktning själv kallar ”krautrock” men som vi utanför Tyskland summerat och gett titel till, den efterkrigsmusik det sena sextiotalets unga tyska musiker gjorde nästan i ett vakuum för att slippa ifrån tanzmusik och annan kommersiell smörja och som inledningsvis omfamnade Organisation, Tangerine Dream, Stockhausen och Neu! med samma öppna armar och där vi idag kanske förenklat krautrocken till något motorisk rytmiskt format av Jaki Liebezeit. Edgar Froese sade att han hatade ordet ”krautrock” i den dokumentär BBC gjorde med samma namn, alla hans musikantkollegor, från Cluster till Faust, höll med. Tobias’ bok är intressant läsning om ett musikaliskt paradigmskifte.
2014, har jag några förväntningar på detta nya år? Kassettbolaget Zeon Light blir vinylskivbolag och jag är väldigt nyfiken på vad som kommer att snurra på trettiotre varv (ett gäng kassetter från Zeon Light hoppas jag få tillfälle att skriva om i nästa spalt). Kan man hoppas på Råd Kjetil Senza Testa? Just denna form av, många gånger, berlinskoleelektronik har fått en renässans även utanför de givna väggarna där Arc, Radio Massacre International, Node, Ron Boots och de andra befunnit sig länge i det land som uppfanns av Tangerine Dream 1972. Här hemma finns Lisa & Kroffe, i England Samantha Glass’ ”Midnight Arrival” eller i USA någon av Kösmonauts många utgåvor, skivbolaget Aguirre hjälper till. Barn Owl, som stod för en av fjolårets toppkonserter i Malmö, befinner sig även de i detta musikaliska tillstånd och skapar hoppeligen underlag för mer sequencers och repetetiva, utomjordiska landskap.
imageNär jag bloggade från Way Out West i somras på Nya upplagans sajt (www.nyaupplagan.se/wordpress/?p=4020 och fortsätt framåt!) gjorde jag nedslag i Göteborgs skivbutiksutbud. I Malmö är det lättare (Rundgång, Skivesset, Repeat Records, Folkårock, Musik & konst) och i Lund ännu lättare (Repeat Records…). I Kristianstad finns Kompakt disk och i denna lilla butik hittade jag en del smågodis. Exempelvis lokala (och nedlagda) Cassus och deras stonerskiva, debut (det finns många bra svenska grupper i den genren: Kungens män, Skraeckoedlan, Jeremy Irons, Skogen brinner – listan kan bli lång).
Ett särskilt tack för tipset om Ashburys ”Endless Skies” (Rockadrome), det ÄR svårt att hitta amerikansk prog från åttiotalet (skivan är ursprungligen från 1983), snäll-prog i ett land mellan Jethro Tull och Barclay James Harvest. (Kompakt disk arrangerar också konserter, mestadels med americana-musik, men näst på tur står UK Subs.)
Och med tanke på att Cassus inte är längre, kan man undra var andra favoriter från senare år tagit vägen? Roll The Dice, Introduction, Bandjo? På samma tema men att det finns de som är kvar och att gamla progare gör vad som faller dem in bevisas ånyo när den oväntade kvartetten imageJohn Wetton och Les Paul Trio spelade en blandning av jazzstandards, litet Dylan och litet Asia på The Iridium Jazz Club i New York i mitten av oktober. Det lät hur avspänt som helst, kan jag meddela, en publikinspelning som verkligen satte myror i huvet på mig. (En favorit bland dessa återupptäckte jag för någon vecka sedan, Mercury Revs oväntade spelning i Allinge på Bornholm den 12 juli 2006, på Gæstgiverkroen, fjärran, som sångaren säger i inledningen, från konsertsalar, mörka rockklubbar och festivaler där man måste kliva över mängder av fyllon, hur svårt de hade att övertala sin agent om att spela där, på en liten dansk ö, ”nej, det finns nog ingen konsertlokal där, men de har ett B&B…”, en annorlunda konsert där de flyter ut mer i låtarna och gör covers på Dylan, Lennon och The Flaming Lips, bl.a. Vad vore vi utan fildelning och bootlegs?)
Men det har varit en tunn månad, december, när det gäller anlända spännande, genreanknutna skivor. Det blir inget om norsk eam eller om konstiga skivor som bara samplar ljud från skördetröskor i Ukraina – men jag kan nämna att favoriterna Ved i april åker på turné i fyra länder i Centralasien som slutar på -stan (ja, det finns många sådana där) och har med sig en dokumentärfilmare för att fästa mötet mellan malmöistisk prog/psyk/flum med de lokala sedvänjorna på celloluid; en turné att förbereda även strömlösa set, antar jag. Men det har kommit en del. Death & Vanillas debut-ep blev återutgiven, men med fler låtar som fyller b-sidan på 12”:an i väntan på den ryktade dubbel-lp:n med långa flumstycken. Det är ett rykte jag verkligen hoppas är korrekt.
imageOm vi fortfarande håller oss på hemmaplan kan jag påminna om vad jag skrev om Albins debut-ep ”En timme kvar” i Nya upplagan: ”Ur led är tiden. Musikens rötter syns ovan markytan (Bo Hansson) och musiken går spikrakt till en gråare tid när televisionen fortfarande var svartvit precis som polisbilarna, amazoner och Valiant, det doftar Norrmalmstorgsdrama och ambassadsprängningar, folkhemsorgel med trumtrumtrummaskin och en ljusblå plåtschabrak-Mercedes med osande dieselmotor, MB 190. Albins debut-ep (tyvärr endast digital, den här hade mått bra som 12”:a) är orgel och moog placerad just utanför bankvalvet på Norrmalmstorg eller i hasorna på Bo Holmström utanför tyska ambassaden eller på en randig solstol på gräsmattan invid den ljusblå mercedesen – precis så låter det. Utmärkt, vill ha mer.” Och det har vi fått nu, Albin har själv återutgett ep:n, men nu med dubbel speltid, efterlängtad fullängdare, på riktig cd (vinylen får anstå) och glädjen står högt i tak, nu är mötet mellan ett svartvitt folkhem, Merit och Bo och Sagor och Swing på plats på allvar, nyheten om skivan bör spridas, ”lägg ut! lägg ut!”, ett återseende av en vän du inte visste du träffat tidigare.
imageMer inhemskt, mer bekant. Lost Kites debutskiva skrev jag också om dåförtiden, far-och-son-projektet i den instrumentala progressiva musiken från Linköping, pappa Stefan Carlsson möter sonen David. Debutskivan gillade jag och arvet från pappas tid i Kultivator på sjuttiotalet uppdaterades, nu finns redan skiva nummer två, ”Two” (egen utgivning), och fortsättningen är en mer utstuderad, typ, blandning av jazzfusion och mossbelupen prog, det känns mer, tja, genomtänkt? nu, infriade ansatser och löften från debuten, mer sammanhängande, mer genomgripande, ja, jag vet inte vad jag ska skriva som inte nedvärderar debutskivan samtidigt som det påvisas en musikalisk gradskillnad mellan ettan och tvåan (eller är det bara tekniken som lurar mig?). Men varför välja, skaffa båda.
imageSedan beger vi oss till Norge och ett av de mer seniora banden i vår favoritgenre där, Kerrs Pink. ”Mystic Spirit” (eget bolag) är sjätte skivan sedan 1980 och det är en varierad anrättning, stundtals tungt, stundtals symfoniskt, stundtals överraskande (dragspel, de har med ett dragspel! – de skulle givetvis haft en hardangerfela med i stället, det finns folkmusikton i en hel del av musiken här), om det sedan handlar om regelrätta inspirationskällor (medeltida Genesis, Sebastian Hardie, Wilhelm Petersson-Berger) eller bara slumpar sig så vill jag låta vara osagt, det är ett omväxlande album som kanske hade tjänat på stramare tyglar eller så är det bara jag som förväntar mig att det kan bli spretigt när man har så här gott om tid på sig att producera. Skulle tro att det här låter stramare på scen, mer intensivt, något för Slottsskogen i sommar?
imageMer inhemskt är duon Moivis ”Bränn trummorna” (egen utgivning) debut-cd som redan med inledande och nästan tjugo minuter långa ”Rörum” markerar var skåpet ska stå, instrumental-folkmusik-med-vass-kant eller något liknande, Love Kjellsson har ett helt uthus fyllt av instrument låter det som (med gitarr i fokus – gitarrer i fokus), Johanna Sevä låter sin röst bli ett instrument också, bryter av, flyter med, bannar oss som vore det sång (och musik) från dem som står utanför och försöker komma in i klostret, öser ve och förbannelse, men också ingjuter hopp och förtröstan. Instrumentaltraditionen jag tjatat om befinner de sig i, men isländska varma källor och miljöelectronica flimrar också förbi. Spelar det samiska sammanhanget någon roll? Har påven en lustig hatt? (Moivi är det samiska ordet för “kaos” eller “oreda”.) Σ: Postrock från Lappland. Så. Det är det.
imageTechnicolor Poets har genomgått förändringar sedan jag såg dem första gången i Hammenhög för ett par år sedan. När jag fick nya lp:n ”All That Is Solid” (Kommun2) var jag litet orolig att det jag hört som ersatz-Siouxie på Psykjuntan i somras skulle följt med in i studion, men så var inte fallet. Den psykedeliska pop som TP bjudit på sedan debuten (och på två lp tidigare) har fått ett större omfång med nya (nåja, inte så ny längre) sångerskan Coco Emzén som har ett annat uttryck på skiva än på scen, låtarna har fått växa i än mer psykedeliska sextiotalsriktningar med lån från motorik-kraut (detta hatade men beskrivande) och det som var aningslöst och naivt lekfullt tidigare har blivit mer genomarbetat och allvarligt på tredje skivan. Ett steg i rätt riktning, som Yasts debutsingels b-sida. Typ. (Och här får jag kasta in det faktum att jag gillade Toilets debut-7”a (Rundgång Rekords) eftersom denna smågrungiga skitighet lånad från amerikansk skrammelrock hittade en bättre väg in i mina öron än Yasts ejderdunpop, leken har blivit mer allvarsam, på gott men inte på ont – och därmed undrar jag hur Yasts nästa skivsläpp ska låta.)
image
På det mer experimentella området har jag fått tvenne diskar från Fylkingen. Den första utkom redan 2012, elgitarrkvartetten Krock (Pascal Jardry, John Viklund, Mikael Gillefalk och Danjel Röhr) debuterar med en recital som är rena berg- och dalbanan, där mötet mellan rockens favoritinstrument och ett konstmusikaliskt anslag blir både utstuderat patetiskt och välfungerande – jag uppehåller mig gärna vid det sistnämnda. Det är en bra bit från Erkki-Sven Tüürs femte symfoni som var för just elgitarr och symfoniorkester och också i andra änden där Glenn Branca befann sig, och guran i sig spelar ingen roll om man inte vet att den finns där, som David Torns utomjordiska ljud vid senaste IB Expon. Det som är mest intressant i mina öron är inledande ”Para… lia” av Per Magnusson som sveper som en radioaktiv radar över mig och Christoffer Elghs ”Slide” som har mycket av ett elektroniskt sjuttiotal hos Göttsching och andra att tacka för sitt liv, skulle jag kunna tänka mig. En spännande blandning, ett tilltag som inte bara är yta. Den andra skivan från Fylkingen är också gitarrbaserad, Atsushi Reizens självbetitlade lp (som kräver en del av anläggningen där den snurrar på 45 varv!), tre stycken vibrerande luft av drånande, törstande slag där det tredje dessutom härör från en konsert på Fylkingen i februari. Det här är ambient med tuggmotstånd, delvis upprepande, hela tiden högtalarutmanande mullrande, höj volymen och släng flaskan med Revaxör. Som en piercad Harold Budd.
På den tiden det fanns en månadstidning som hette Nya upplagan (det var ju ett väldigt tjat den här gången om den gamla blaskan…) brukade jag då och då göra en tillbakablickande artikel om ett skivbolag, gick igenom dess historia genom en liten resa genom deras katalog, ett uppskattat inslag som tipsade om sådant som låg oförtjänt bortglömt på imagelagerhyllorna. Små, svenska klassiska skivbolag blev det oftast, men även bolag som Kalligrammofon och Fylkingen fick plats. Nu tänker jag inte göra samma sak här, men eftersom de senaste veckorna, som brukligt är före jul, varit något tunnare vad gäller promoutgåvor i min brevlåda, tänkte jag lyfta fram trenne gamla titlar ur spännande, alltid spännande, Denovalis katalog. Ske så. Koms första fullängdare, ”Berry White”, var tyskarnas debut i det formatet, även om tolv låtar på 35 minuter kan kännas som en vindpust. Det är lågmält, försiktigt tassande, nästan helt akustiskt, en blandning av sparsmakad indie och något instrumentalt som inte hinner utvecklas, onödigt förbigången skiva. Ett annat band är Iroha som nyss släppt sin andra skiva, ”Shepherds & Angels”, men det är den självbetitlade debuten jag vill tipsa om (som jag dessutom fått i en två-cd-utgåva där den andra skivan utgörs av remixer). Den brittiska trion säger sig vara uppväxta och influerade av Joy Division/New Order, Throbbing Gristle och Current 93 och idag framför allt gilla My Bloody Valentine och det summerar den här drånande postrocken rätt väl, det finns ett melodiöst men deprimerat åttiotal men också en glädje i att utforska gitarren och pedalerna möjligheter, långsamt och stilla, suggestivt som de sedvanligt estetiskt tilltalande skivomslagen från Denovali förstärker – men ändå avbrutet av ett och annat metalliskt riff.
imageTredje nedslaget är i en mer klassiskt ljudande miljö, nästan så jag tycker att Les Fragments de la Nuits ”Musique de Nuit” hamnar i den samtida klassiska musiken befolkad av postminimalisterna. Ensemblen, för det tror jag man får kalla tre violiner, en cello och ett piano, startades 2005 av filmtonsättarna Ombeline Chardes och Michel Villar, fick ihop en kvintett för att kunna spela sin musik live och debuterade på skiva 2008. ”Post-nocturnal” är en etikett de själva sätter på sin musik och det finns rätt mycket i det påhittade begreppet som beskriver musiken, som har sina rötter i samma musikaliska jord som ensemblen Aranis från Antwerpen som jag skrivit om tidigare och som varje år lånar en eller annan medlem till IB Expo i Halmstad. Visst märks det att man både är klassiskt skolade, gillar Michael Nyman, skrivit filmmusik och har en sorts andlighet att förmedla, men även bett och attack. Skivan i fråga är ett samlingsheat med deras tidigaste stycken, korta, ursprungligen utgivna av ensemblen själva på cdr 2006, före den officiella debuten, nu kompletterade med sådant som inte tidigare funnits utgivet eller i alla fall inte lätt åtkomligt.
Alice Bomans låt ”Waiting” från debut-ep:n tillhörde 2013 års bästa låtar (och missa inte Nattens remix som gör den mer spöklik, men fortfarande vemodigt skör) och något lika sprött hör jag i Holly Johnsons andra skiva ”East Anglian Girl” (Backwater), nio år efter debuten. ”A ghostly Ricky Lee Jones” var det någon som skrev och det är på pricken. Bra så.
Och du som inte tycker om klassisk musik kan sluta läsa nu, för här kommer några ofrånkomliga rekommendationer från de senaste veckornas anlända skivor. Gaute Vikdal är en trombonist som samarbetade med Arne Nordheim under slutet av hans tonsättargärning och nu finns de fem centrala verk Arne skrev till Gaute samlade på en cd (Euridice), det är inte bara bastrombon som agerar soloinstrument, på ”Bjøllé é Fjellé” är det en lur, fyra av verken är inspelade i en oljetank i Melbu och de tjugosju sekundernas efterklang ger verkligen resonans till Nordheims musik.
Och när vi är i Norge vill jag också nämna pianisten Rune Alvers skiva ”Spill og dans” (Lawo) med Johannes Midelfart Rivertz’ (1908–1988) säregna, folkliga musik. Fortsätter vi bland det esoteriska eller i alla fall inte på skiva tidigare varande, finner vi den första volymen av två av fransmannen Henri Hardouins mässor publicerade 1772 (Toccata) och det här är verkligen små fynd Timothy J. Krueger dirigerar med spänst och lätthet, något som också kan sägas om Andrea de Carlo som ger oss ännu en för mig okänd tonsättare, Marco Marazzoli (ca 1605–1662), och ett gäng kantater där Soledad de la Rosas solistäventyr (sopran) lyfter detta till ett spännande, okänt möte.
Luise och Hubert Buchberger tillsammans med Valentin Eichler har spelat in Bachs Goldbergvariationer i Sitkovetskijs stråktrioarrangemang (Klanglogo) med en viss kantighet och lyfter fram verkets myter, arrangemanget har varit motiverat framgångsrikt bland musikanter. Om Jon M. Skogstads första cd på norska Euridice, även här Goldbergvariationerna fast som det var tänkt, för cembalo, skrev jag tidigare ”(…) tror jag att jag hittat en liten, undangömd diamant, det här är en förträfflig tolkning som förtjänar vidare öron” och jag håller samma åsikt när han nu tagit sig an ”Zweiter Teil der Clavierübung” och eftersom Jon strävar efter att spela in alla de klaververk Bach fick utgivna när det begav sig, vill jag fortsätta resan, han har tre fjärdedelar kvar innan målet nås.
Michael Tsalka fortsätter spela in Daniel Gottlob Türks okända klavermusik, nu sex sonater ”för konnässörer” från 1789 (Grand Piano) och det här är en välgärning, en variationsrikedom med oväntade ytterligheter. En av två utgivningar som är debuter från ensembler som tagit sig för att bilda egna skivbolag är anrika Academy of Ancient Music som gjort en mannheimsk, om än kortfattad, översikt över symfonins historia, Richard Egarr leder från Händel till Haydn via studsande Richter, Stamitz och Mozart, en fin inledning på den egna etiketten.
imageDet sjungna ska också få plats och det genom ett par fullständigt strålande och tämligen definitiva inspelningar, åtminstone de två första. I båda fallen är det Händel, först operan ”Serse” där Early Opera Company under Christian Curnyn (Chandos) bjuder på ett musikaliskt underverk med en sångarbesättning som helt och hållet förstått verkets inre magi; förvisso är konkurrensen inte hård, få utgåvor av ”Serse” finns i katalogen, men bättre än så här är inte aktuellt, dessutom en av de bättre Händel-inspelningarna på ett bra tag – precis som William Christies och hans Les Arts Florissants’ debutinspelning på det egna bolaget, där det begås ”Belshazzar”, inte heller den tynger ner lagerhyllorna hos cd-distributörerna sedan tidigare i påtaglig omfattning, här excellerar Christie i det han visat under många år, en detaljrikedom, spontanitet och fem sångare som driver oratoriet framåt, där Christie också knepat och knåpat med partituret, lyft fram det som brukar kapas och trimmat där det behövts, valt från alla de versioner Händel själv skapade av ”Belshazzar” – ingen den andra lik.
René Jacobs har på senare år vant oss vid att han hittar något ”nytt” i allt han producerar, oavsett om det handlar om ovana besättningsval, partiturtolkningar eller handlingsuppror – nu har han tagit sig an Johann Sebastian Bachs mäktiga Matteuspassion (Harmonia Mundi) och tagit med sig tanken hur fördelningen av körerna kanske var i Thomaskyrkan när det begav sig, hur de och musikerna fördelades i lokalen. Jag antar att det är långt tydligare om man spelar upp med sacd-teknik, men oavsett detta spatiala tilltag är det en i raden av mäktiga passioner från senare år, det finns numera inga samtida inspelningar som gör dig besviken. Avslutningsvis svenskt musicerande från den latinamerikanska barocken, Peter Pontvik, idog tidig musik-ambassadör, och Ensemble Villancico, med snart tjugo år på nacken, fortsätter med denna ”djungelbarock” som var så unik när skivbolaget K617 började utforska den en gång i tiden, där vi idag fortfarande kan överraskas av exotismen på ”¡Tambalagumbá!” (CPO) i de långa linjer från 1500- och 1600-talen från den gamla världen till den nya, den här gången med fokus på Mexiko men med utvikningar till såväl Brasilien som Kuba. Det märks att man turnerat med materialet innan det fästs på cd, energiskt och välvalt.
imageAvslutningsvis: John Luther Adams, inte att blanda ihop med sin-nästan-namne, John Adams, har skapat en ödslig, minimalistisk och smärtsamt vacker musik under fler decennier nu och här kommer ”Inuksuit” (Cantaloupe), ett slagverksstycke framfört av 34 musiker (skrivet för ”9 till 99 slagverkare fördelade med stora avstånd mellan sig utomhus” 2009), inspelat vid Guilfordsundet i Vermonts skogar, vilket ger denna miljömedvetna musik ytterligare dimension, förstärkt av att det i förpackningen förutom en cd också finns en surround-dvd och dokumentären ”Strange and Sacred Noise” av Len Kamerling, rent Grammy-material, det här, om de kan se bortom sina traditionella gullegrisar.
Och för att man inte ska tro att man vet något, att man har koll, finns det sådana här.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
0
Skivbolaget Denovali, som nämns i inlägget,släppte nyligen en sampler med bolagets musik. Den innehåller redan utgivet material samt en del av det som man planerar att släppa 2014: