torsdag 19 december 2013

Zanderssons julklappstips

Fyra ljudklappar

Tja, var ska man börja? Det finns hur mycket smörja som helst här i världen, som blir pinsam och ökande med det ökande tidsmässiga avståndet mellan idag och tillblivelsen och det finns smörja som var pinsam redan när tanken på låten eller skivan föddes. Dessutom brukar vi inte vilja såra någon på den här portalen, så om man ska lyfta fram saker som är udda och därmed både erbarmliga och, eh, intressanta, får man balansera på slak lina. Jag väljer fyra tema och i ett av dem kommer jag att vara mer förlåtande än i de andra tre:

image

1. Andras grejor I

Det finns många exempel på jazzgossar (och -flickor) som gjort covers baserad på klassisk musik. Tijuana-versioner av Bach med härligt spanska/mexikanska trumpeter; Jacques Loussier eller Eugen Cicero, båda pianister, som med sina jazztrior gjort barhängsstomp av företrädesvis barockmusik. Det finns det omvända, där man låtit samtida pop- eller rockmusik få ikläda sig en mer kammarmusikalisk sättning och mest flitig har några engelsmän varit som gjort stråkkvartettversioner av nästan allt de kommit över, oavsett om det varit Bowie, Nirvana eller The White Stripes. Ibland fungerar sådant bra, ibland fungerar det mindre bra. Ett exempel på det sistnämnda är Christopher O’Riley som gör pianosonater av Radioheads musik. ”Schmaltz” är tveklöst ordet jag söker och då inte i någon betydelse som tangerar gåsfett. Ick. O’Riley hade kunnat lira med James Last vilken dag som helst!

2. Hur tänkte de? Tänkte de?

Året var 1983. Det finns skivor som är så totalt oförutsägbara och fullständigt omotiverade att man bara måste ha dem. Lp:n med den koncisa och klatschiga titeln ”Stig Lennarth och Gunnel Eklund sjunger Sommarnattens vind och andra romantiska melodier av Ingemar Hellgren, till Zbyṥek Kopels elektronmusik” är en sådan. Var börjar man? Sångarparet ser ut som om de skulle brista ut i Vita hästen när som helst där de står lutade i tyll och kravatt mot en björk på omslaget, på baksidan ett passfoto av tonsättare Hellgren och ett foto av Kopel lutad över en moog och med mixerbord och annan apparatur i bakgrunden. Det här en smörig musik av ett snitt som kunde hört hemma i det sena 1800-talets salonger, sångarna anstränger sig så Stig Lennarths peruk krullar sig och detta mot murriga elektroniska klanger som inte vet vart de ska ta vägen. Jag hade inte kommit på det här ens om jag försökt. Den enda förmildrande omständigheten är att lp:n bara är en knapp halvtimme (… ”säljs därför till reducerat pris” står det på baksidan). Jag lyssnar helst på den när jag ska skingra tankarna inför ett tandläkarbesök.

image

3. Andras grejor II

Det finns de som med stor musikalitet tar sig an andra verk och gör något roligt, annorlunda, genrebytande eller -överskridande. Leningrad Cowboys är ett sympatiskt exempel, franska Nouvelle Vagues bossatolkningar av punk- och synthlåtar ett annat, exjugoslavers Kraftwerk-versioner som om allt egentligen kom från Laibach ett tredje. Jag vill framhålla två spanska grupper som slagit sig samman, åtminstone på den dvd jag sett, Arizona Baby och Los Coronas, som spelar tillsammans under parollen ”två band, ett öde” och gör mechikodoftande countryfieringar av allt från Buffalo Springfield och Del Shannon till Black Sabbath och Dead Kennedys (”Too Drunk To Fuck” som hästjazz, någon?) – och även Pink Floyds ”Wish You Were Here” blir ett tuffande countryånglok, en ren dänga. Sympatiskt, om man är på det humöret.

4. Muzak

Man kan tro att det mest extrema man kan hitta i skivväg är när en loungeorkester gör covers på James Lasts arrangemang (jodå, de finns och, jodå, jag har dem), men det fanns en tid då hissmusiken inte bara fanns i hissen, utan definitivt fanns i de skrällande, små diskanttyngda högtalarna på Domus i Eslöv, framförda av en pianist som hela tiden spelade så långt till höger han kunde på tangentuppsättningen och där det spelades in utan något som helst frekvensomfång, det skulle klinka på bra i diskanten. Jag har en kassett jag vårdar ömt, ”denna kassett är ett prov på repertoaren i Philips bakgrundsmusik – musik som ökar trivseln i stormarknader, dagligvaruhandeln, banker, restauranger, hissar, konstsalonger, klippotek, boutiqer, idrottslokaler m.m.” Företaget bakom här i Sverige hette passande nog ”Funktionell musik” och innehållet är en salig blandning av klassisk musik och hits från sjuttiotalet. Herregud. Om du trodde reklambyråjazzen var utslätad och bestående av ett underskott av uttrycksmedel, då har du inte stiftat bekantskap med den riktiga muzaken. Och berättarröstens förklaringar mellan styckena, där han beskriver de olika kategorier man kan abonnera på och de säljmässiga förtjänster de har. För säkerhets skull berättar han samma sak två gånger. Repetition är kunskapens moder. Här har dock den okända och efter ett one-night-stand flyende fadern försvunnit till skogs.

God helg!

Inga kommentarer: