fredag 3 augusti 2012

Gästinlägg: Frida Hyvönen på Väddö

Markus Enger rapporterar från Frida Hyvönens konsert på Väddö. Han hävdar bestämt att hon är Sveriges svar på Kate Bush. Men stämmer det verkligen?

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

En av Sveriges trevligaste konsertlokaler måste vara det gamla båthuset på Barnens Ö, Väddö, där restaurang KnappKarlsson arrangerar sina konserter. Det är precis vad det låter som, ett gammalt båthus som funnit en ny uppgift i livet. Byggnaden ligger några hundra meter från restaurangen och är kanske 100 kvm stor, har en träbänk längs väggarna och friliggande takbjälkar som sträcker sig från sida till sida. Ett robust trägolv och en scen som är belägen ett par decimeter högre än publikgolvet bäddar för en charmig och intim konsertupplevelse som ofta är något utöver det vanliga. Som brukligt är med båthus är det beläget precis vid vattnet.

Det var en vacker kväll och jag var relativt tidig till Frida Hyvönens bathusetkonsert, på biljetten stod att hon skulle börja spela 21.30 men personalen på KnappKarlsson hade sagt till mig att det var säkrast att vara där vid 21.00, hon kanske skulle börja lite tidigare. Det låter ju märkligt att en konsert skulle börja tidigare än vad som anges på biljetten.Troligen ville de sälja mer öl. Trots min (befogade) misstanke var jag där vid niosnåret, smuttade på en öl och såg solen sänka sig mot havet. Kvällar som denna har vi inte varit bortskämda med i sommar så jag njöt lite extra. Det var inte så mycket folk som hade hunnit till båthuset ännu och det var en lugn stämning.

Jag skall ärligt erkänna att jag inte är någon stor kännare av Frida frida5Hyvönen. Mitt första möte med henne var ett par videos som spelades på TV, eventuellt från hennes första album släppt 2005. Det var mörka, lite märkliga låtar med ett klinkande piano och spröd sång. Annorlunda än mycket annat som spelades på radio och TV, och jag tyckte ganska bra om det. Mitt andra möte med henne var hennes senaste platta To the soul, släppt i år, som inkorporerades i min musiksamling tack vare alla positiva recensioner jag läste om den. Det är en platta jag tycker riktigt bra om, så när jag till min överraskning såg att Frida skulle spela på KnappKarlsson insåg jag att det var en chans jag inte kunde missa.

Vid 22-tiden hördes Fridas röst inifrån lokalen och folket begav sig in (jo, KnappKarlsson lyckades i sitt uppsåt att sälja extra öl). Hon öppnade med förstaspåret från To the Soul, Gas station, en sång om ett nedlagt dansplats någonstans i Norrland (Frida är uppväxt i Robertsfors). Med sig på scen hade hon tre medmusiker – en kvinnlig trummis, en likaså kvinnlig keyboardist/körsångerska samt en manlig basist/gitarrist/keyboardist. Keyboard betyder i detta fall någon form av elektronisk manick som alstrade en rad olika elektroniska effekter förutom de sedvanliga tonerna och ackorden. Frida själv spelade på en flygel någon hade lyckats baxa in i båthuset.

Konserten var uppdelad i två set och under det första låg frida3tyngdpunkten på låtar från To the soul. Ljudet var i det närmaste perfekt och bandet var samspelt. Frida beskrev sig själv och hennes medmusiker som ”en fyrhövdad organism… i bästa fall.”

Det var trevligt att Frida bjöd på en bakgrundshistoria om varje låt hon spelade, vad den handlade om, när hon skrivit den etc. Picking Apples handlar t.ex. om hur hon stannade utanför sina döda morföräldrars gamla hus, gick in i trädgården och började ”haffa äpplen”. En åskådare bredvid mig översatte till sin vän att det betydde ”palla äpplen”. Jag antar att det var Fridas norrländska påbrå som gjorde sig påmint.

frida2frida2frida2frida2frida2

Stämningen under det första setet var tämligen avvaktande, bandet fick rungande applåder och jubel efter varje låt, men under själva låtarna var publiken lugn. Samtidigt var Fridas musik inte av den sorten som manar till hopp och studs, så egentligen var inget annat att förvänta.

Förutom många låtar från To the soul bjöds också på en del andra, för mig okända låtar från tidigare plattor. Det var ett trevligt första set, men det var anmärkningsvärt kort.

Under pausen hörde jag några bordsgrannar kommentera första setet med att ”hon spelar bara låtar från senaste plattan och obskyra låtar från tidigare plattor”, vilket tycktes vara något negativt. Kanske hade personen i fråga förväntat sig en mer lättillgänglig och hitbetonad konsert. Personligen tyckte jag det var ett pärlband av fina skapelser Frida hade bjudit på.

Andra setet fortsatte med en hel del låtar från senaste plattan blandat med en del äldre. Tydligen var en av dessa äldre låtar en publikfavorit för plötsligt vaknade alla till liv med ett jubel och det rörde sig både här och där bland åskådarna. Jag kände inte igen låten, men visst, den var bra och ganska svängig. Annars fortsatte publikens lite försiktiga inställning även under det andra setet. Inför en låt uppmanade Frida oss att inte var blyga och klappa med i låten, men det dröjde ända till de sista 30 sekunderna innan folk faktiskt gjorde det. Fridas musik är ofta av det mer eftertänksamma slaget och manar mer till lugn än till energi.

Trots att Frida bjöd på många bakgrundshistorier till låtarna, skojade med publiken då och då (vid presentationen av bandet presenterade hon sig själv som Lennart Nilsson, känd från TV och foto) hade jag ändå känslan konserten igenom att det fanns en osynlig vägg mellan oss och henne. Det var som om hon höll oss på en viss distans och inte släppte oss in på livet. Jag frågade mig vad det var som skapade denna känsla. hämtaJämfört med andra artister jag sett som inte sagt mer än ett ”tack” till publiken, pratade ändå Frida en hel del med oss. Och en del av historierna hon berättade var ganska personliga. Ändå fanns väggen där. Jag fick känslan av att hon är en lite udda fågel, en lite annorlunda personlighet. Kanske är hon så annorlunda att jag aldrig kan komma henne nära? I alla fall inte som en åskådare till ett av hennes framträdanden.

Av de tolv låtarna på To the soul tror jag Frida spelade kanske åtta stycken och säkert lika många av hennes äldre (inräknat de obligatoriska extranumren). En väldigt fin konsert, i en fantastisk miljö med en duktig artist och lika duktiga musiker. Kanske kan man beskriva Frida Hyvönen som vår svenska motsvarighet till Kate Bush. Förutom de självklara likheterna med att båda är kvinnor och spelar piano ser jag i Frida en nytänkande artist som vågar förändra sig med varje platta, som inte gör det självklara och det radiovänliga/lättillgängliga utan som istället skapar det hon själv tror på och kan stå för. Ofta med resultatet musik som lutar mer åt det konstnärliga hållet än det kommersiella. Det är i alla fall med det intrycket jag nöjd lämnar båthuset i den ljumma sommarnatten och cyklar de 4-5 kilometrarna till mina föräldrars sommarstuga där jag för tillfället huserar. Det är mörkt och jag har ingen baklykta på cykeln, men med en ficklampa på pakethållaren så ordnar det sig (även om det för en utomstående i mörkret såg ut som en cykel med två fronter). Jag kom hem välbehållen i alla fall.

 

Inga kommentarer: