söndag 5 augusti 2012

District 97–Trouble With Machines (2012)

trouble_with_machines

District 97 var Chicago-bandet som med albumet Hybrid Child 2010 överraskade rejält. Ett gäng unga musiker som utan att skämmas gjorde musik i utpräglad progressiv sjuttiotalsanda. Det lät som att man blåste nytt liv i den gamla trötta genren.

Med sångerskan Leslie Hunt i frontlinjen, en före detta finalist i American Idol, och en kraftfull stråke från cellisten Katinka Klein från Chicago-symfonikerna skapade man ett sound som visserligen inte var revolutionerande, men som ändå kändes i viss mån nyskapande, samtidigt som det vilade på tradition.

Låten I Can’t take You With Me var något så ovanligt som en progrocklåt med hit-potential. Och Mindscan, som gestaltade en alien abduction var en svit av klassiskt märke.

När man hör bandets nya Trouble with Machines inser man för det första hur mycket Kleins cellospel betydde (hon har lämnat gruppen och finns bara med på en av låtarna). För det andra hur lätt det är att gå vilse när man vill (för) mycket.

Det som mer är något annat står klart är att bandet borde fått bättre hjälp med att renodla det säregna uttryck man var på väg mot på debutplattan. Man borde valt en producent med omsorg, som hade kunnat ta fram det som var exklusivt med gruppens musik. Nu har man gjort tvärtom.

Där musiken var lekfull, pigg och udda är den nu slipad och opersonlig. Leslie Hunts röst, som på Hybrid Child var naken och uttrycksfull, låter nu betydligt mer ansträngd och oengagerad. (Samtidigt är hennes sånginsats det allra bästa på albumet).

Man har ändrat attityd och försöker sig på att vara vuxna och mogna, när det i själv verket var den ungdomliga nyfikenheten och oförskräcktheten som var charmen med gruppens musik. Där man var lekfull är man nu allvarlig.

Albumet lider inte brist på idéer och infall. Men de spretar åt för många håll och glider knappast harmoniskt in i varandra. Man har gått i fällan att komplicera musiken för komplikationens egen skull. Det cellon tillförde i form energi, personlighet och faktiskt även rytm, saknas här.

Som om man anat att det man själva har att erbjuda inte håller måttet har man kallat in John Wetton på sång. Men dessvärre låter man honom prata i stället för att sjunga. Dessutom hörs det att den gamle prog-räven Wetton inte är ung längre. Magin och lystern som fanns i rösten är borta.

Det bandet försöker sig på här har andra redan gjort bättre. Flera gånger om. Det låter inte ens som att man har särskilt kul när man spelar, utan snarare som att man tar i från tårna för att säkra en plats i prog n roll hall of fame.

På Hybrid Child mötte vi ett gäng unga nyfikna musiker som lirade för att det var skoj. Nu låter de som ett gäng Dream Theater- wannabes.

Oh, well, jag kanske dömer för hårt? Albumet går trots allt att lyssna på med viss behållning. Men mina förväntningar kom rejält på skam den här gången.  

Köp.

Lyssna:

D 97

1. Back And Forth (8:43)
2. Open Your Eyes (4:25)
3. The Actual Color (5:47)
4. The Perfect Young Man (10:01)
5. Who Cares? (4:54)
6. Read Your Mind (7:31)
7. The Thief (13:42)

- Leslie Hunt / lead & backing vocals
- Rob Clearfield / keyboards, guitar
- Jim Tashjian / guitar, backing vocals
- Patrick Mulcahy / bass
- Jonathan Schang / drums, percussion
guest musician:
- John Wetton / vocals (4)
- Katinka Kleijn / cello (6

2 kommentarer:

JET sa...

De lät ofta Dream Theater-aktiga redan på första plattan (så riktgt var "progressiv sjuttiotalsanda" kommer in förstår jag inte). De hade visserligen en del snirkligheter för sig rent melodiskt och harmoniskt, men föll alltför ofta tillbaka på tungriffande och en rockig metalkänsla som är nästan så långt ifrån prog som man kan komma.

Universum Noll sa...

Tack för synpunkten JET.