Mycket har sagts om Opeths förändring på Heritage från dödsmetall mot traditionell progressiv rock med rötterna i sjuttiotalet. Och det som skrivits säger som vanligt mer om recensenterna än om musiken. Ordet ”nörd” koppat till ”sjuttiotalsmusik” och ”progressiv-rock” (eller progg, som en del fortfarande envisas med att kalla det), dyker upp gång på gång.
Exempel:
Gaffa: Opeth utvecklas i fel riktning /…/det är sorgligt hur en stor begåvning slösar bort sin tid.
Arbetarbladet: …endast "Slither" och "The lines in my hand" som står ut bland de behagligt jazziga och nördigt progressiva styckena./…/ Större delen av plattan är riktigt trist att ta sig igenom och ens syltiga fingrar sträcker sig snart efter kakburken för att dra fram titelspåret från "Deliverance", debutalbumets "The apostle in triumph" eller någon annan av mumsbitarna som låter en smula mer i proggskägget än bara havreflarn.
Aftonbladet : Proggig protest mot hårdrocken
Borås Tidning: Både i Sweden Rock Magazine och P4 har han (Åkerfeldt) nördat ner sig i gamla, obskyra favoritalbum, och det hörs.
Lite smålustigt också att se en del recensenter namedroppa Gentle Giant. Framför allt eftersom det inte finns några nämnvärda likheter mellan den gruppens musik och materialet på Heritage.
De nitton recensionerna på kritiker.se ger Heritage medelbetyget 3.6.
De internationella rösterna är över lag mer positiva. The Guardian skriver tex:
The Swedes' 10th album, Heritage, is a brave, melancholic and often beautiful heavy rock record that revels in the warm, analogue tones and shimmering mellotrons of the pre-punk 70s while still exuding a sense of wonder at new ideas.
Opeth kommer kanske att hitta en delvis ny publik med Heritage. Men dödsmetall-fansens besvikelse är förmodligen större än prog-älskarnas glädje. Alla lyssnare har inte samma behov av att vidga sitt musikaliska perspektiv som bandet själva uppenbarligen har. Det lär tex finnas ett youtube-klipp där någon bränner alla sina gamla Opeth-album i protest.
Att Åkerfeldt är en av samtidens största musikaliska begåvningar det vet vi. Och ett kliv bort från dödsmetallen, framförallt growlen, till förmån för mellotron och tvärflöjt tror jag fler än jag sett fram emot. Själv är jag dock överraskad över att klivet blev så pass stort. Det finns inte ett uns av growl eller det riktigt mastiga riffandet på Heritage. Plattan ligger helt klart närmare jazz än dödsmetall och den är jättesnäll. Den inleds med något som lika gärna kunde varit en Jan Johansson-cover.
Åkerfeldt uppger Chrisian Wanders legendariska Magma som en av influenserna till skivan. Och det säger inte lite. Även om man minst sagt har en bit kvar till Magmas mästerskap så är det helt rätt färdriktning. Om fler band haft Magma som förebild hade den här världen varit betydligt trevligare.
Heritage skall enligt uppgift ses som en trilogi, med Steven Wilsons Grace For Drowning och Åkerfeldt / Wilsons kommande Storm Corrosion som övriga delar.
Och frågan blir då – är detta musik som ligger i frontlinjen i dag när det gäller progressiv, experimentell och utforskande rockmusik? Eller är det en musikalisk rörelse bakåt (mot sjuttiotalet) snarare än framåt?
Paradoxalt nog var nog den dödsmetall Opeth tidigare stod för en större musikalisk utmaning och därför mer ”progressiv” än vad musiken på Heritage är.
Det finns ett otal enskilda delar på Heritage som är lysande. Svänget i The Devils Orchard, djungeltrummorna och samplingarna i Häxprocess, gitarrinledningen till Marrow Of The Earth, de sökande trevande nästan experimentella partierna som dyker upp här och där, och hela Folkore, som låter som Kebnekajse på flugsvamp, och som om den gruppen gjort den hade varit deras bästa låt nånsin.
Men av någon märklig anledning blir summan av delarna inte till något ännu bättre och större. Det hela spretar för mycket åt olika håll.
Trots detta kvalar albumet med med råge in på den övre halvan av årets 10 bästa lista. Men jag saknar en sorts harmoni eller röd tråd i det hela. Slither tex, faller rejält ur ramen och hade platsat på vilken Deep Purple-platta som helst. (Låten är tillägnad Ronnie James Dio). Detta i en miljö som i övrigt består av tydliga folkmusik- och jazzinfluerade avsnitt.
Vi skriver alltså 2011 och världens största dödsmetallband gör ett album som hämtat från sjuttiotalet. Hade jag varit med i radioprogrammet Spanarna hade jag helt klart gjort något tänkvärt av den iakttagelsen. Nu nöjer jag mig med att konstatera att Heritage inte är inledningen på en trend som kommer att förändra världen.
Men en trend som kommer att förändra Opeth i grunden, det är det. Det finns helt enkelt ingen väg tillbaka efter detta. Tack för det, Åkerfeldt.
