torsdag 22 september 2011

White Willow: Terminal Twilight (2011).

Universum Noll hälsar från och med denna recension Karl-Göran Karlsson välkommen som skribent. Karl – Göran, som även recenserar skivor på artrock.se, presenterar sig själv så här:

41773_1108516387_5648_nJag är en musikgalen 52-åring från Norrköping som jobbar som forskare vid SMHI. Dagarna ägnas åt analyser av molnighet med hjälp av satellitdata inom ramen för klimatforskningen. Mina musikaliska preferenser grundlades under gymnasietiden i Falkenberg och mina absoluta favoriter från denna tid är Genesis (med glansperiod fram t o m albumet ”Wind and Wuthering”). Efter en musikalisk svältperiod under 80-talet och större delen av 90-talet upptäckte jag storögt att den symfoniska/progressiva rocken fått en revival och numera lever i allra högsta grad. Upptäckte med stor förtjusning Änglagård, Flower Kings, Porcupine Tree, Pain of Salvation och RPWL. Nuvarande favoriter är Gazpacho, Riverside, Lunatic Soul, Blackfield, The Watch och Agents of Mercy (m fl).

whitewillowterminaltwil

Ett av banden i vågen av ny progressiv rock under 90-talet (ofta kallad ”Third Wave of progressive rock” – med bland andra band som Änglagård, Flower Kings, Porcupine Tree och Anekdoten) är norska White Willow som gav ut sin första platta (”Ignis Faatus”) redan 1995. De har kämpat sig till en stark position genom en långsam men stadig produktion av plattor. Nu är det dags för deras sjätte platta. Undertecknad får erkänna att jag bara har lyssnat på en av dessa tidigare plattor, nämligen ”Storm season” från 2004. Men det var verkligen en angenäm bekantskap – en platta fylld med samma härliga stämningsfulla musik som exempelvis andra favoriter som Änglagård och Anekdoten har levererat. Deras musik kändes också väldigt nordisk (om man får säga så) p g a de starka influenserna från folkmusik.

Av okänd anledning (slarv?) missade jag plattan ”Signal to noise” från 2006. På denna platta använde sig bandet av en ny kvinnlig sångare vid namn Trude Eidtang. Men som tur var (för mig) är Sylvia Skjellestad nu åter tillbaka som frontfigur för bandet och igenkänningsgraden är därför hög när man jämför med den tidigare plattan ”Storm Season”. Jag älskar hennes röst och måste nog säga att hon är en av de främsta kvinnliga profilerna i dagens progressiva rockmusik tillsammans med bl a Petronella  Nettermalm (Paatos) och Christina Booth (Magenta). Även i övrigt är det en del nya intressanta artister med i produktionen denna gång. Jag noterar medverkan av tidigare trummisen i Änglagård/Pineforest Crunch, nämligen Mattias Olsson. Det finns även intressanta bidrag från Tim Bowness (No-Man) och David Lundberg (Gösta Berlings Saga).

Nåväl, hur låter då nya plattan? Man kan säga att den innehåller en dominerande central del med ett flertal rätt så lugna och stämningsfulla låtar med mycket av samma stämningsläge som fanns på ”Storm Season”. Här finns naturligtvis Sylvias underbara sång som främsta ingrediens men man kan även notera den fina sången av Tim Bowness på ”Kansas regrets”. Låtarna bygger väldigt mycket på underbara klanger från akustisk gitarr i kombination med diverse klaviaturer och inte minst den klassiska mellotronen. När det gäller den sistnämnda så måste jag säga att det var länge sen jag hörde så mycket mellotronflöjter på en platta.  Fast här finns också en del äkta vara, utmärkt serverad av Ketil Einarsen. Favoritlåtar här är utan tvivel ”Snowswept”, ”Kansas regrets”, ”Red leaves” (underbara Tony Banks-inspirerade piano-ackord i början!), ”Floor 67” (underbart stämningsfull inledning!) och den långa fina  ”Searise” – en låt i klassisk symfonirockstil. Den sistnämnda har en lugn och fin inledning med akustisk gitarr och sång men efterhand kommer underbara mellotronstråkar och mer dramatiska takter anförda på ett utmärkt sätt av trummisen Mattias Olsson. En riktigt läcker låt som även innehåller en hel del folkmusikkänsla i de senare partierna!

Men som kontrast till det klassiska White Willow-soundet inleds och avslutas plattan med musik av betydligt mer experimentellt slag. Här finns definitivt de klassiska prog-elementen men i tillägg (speciellt i den sista låten ”The Howling Wind”) finns diverse elektronika, märkliga taktslag (tidvis i rätt tydlig otakt) och diverse konstiga krumbukter. Förvisso annorlunda men ändå rätt spännande. Första låten ”Hawk’s Circle” har också lite av samma respektlösa och experimentella inställning till musik som vi känner igen från en del tidiga King Crimson-plattor.

Slutomdömet om plattan blir väldigt gott. Det här är en platta som definitivt kommer att tilltala fans av Änglagård, Anekdoten och flera andra av de berömda moderna progbanden. Kanske rent av en måste-platta för de riktigt hängivna fansen. Om ”Storm Season” är ansedd som den kommersiellt sett mest lyckade plattan så önskar jag definitivt en liknande framgång för ”Terminal Twilight”. I många stycken en alldeles underbar platta.

Låtlista:

  1. Hawks Circle
  2. Snowswept
  3. Kansas Regrets
  4. Red Leaves
  5. Floor 67
  6. Natasha
  7. Searise
  8. A Rumor of Twilight
  9. The Howling Wind

Lyssna på Red Leaves

Mer information:

Inga kommentarer: