De står som armeringsjärn i betongen i år, dessa progmetallöverraskningar. Vet inte varför. Kanske någon har öppnat järnaffärens dörrar på vid gavel för att vädra och sedan glömt att stänga för natten.
Den som törstat efter ett fräckt bassolo får detta redan i inledande Stealing A Tear From The Rain. Och sedan smattrar det på på sedvanligt progmetallmane´r.
Så vad är det då som gör att det här känns fräschare än annan progressiv metall?
Ställd inför denna berättigade fråga blir jag lite fundersam. Ibland är det inte helt lätt att i ord beskriva varför ett visst album faller en i smaken mer än ett annat. Kanske är det så enkelt som att man har lättare för att bli tagen av ett helt okänt band som man inte har några förväntningar på. Särskilt när de kommer från ett så exotiskt och bristfälligt kartlagt rockområde som Xalapa, Mexico.
Utöver detta är det förstås lead singer Dulce Robles röst som gör en skillnad. Vacker och kristallklar för den ibland tankarna till Renaissance Annie Haslam. På plusssidan i övrigt är det klaviaturinsatserna som skall framhållas. Pianot ger sig ut på flera härliga jazzutflykter. Det borde legat längre fram i mixen.
Stundtals låter det som att bandet springer för livet med en knarkkartell i hälarna. Stundtals som att de just skakat av sig förföljarna och pustar ut på en bergstopp med milsvid utsikt över ett kargt ökenområde.
Min enda invändning är gitarren, som är i vassaste laget. Flink och hypersnabb i löpningarna, visst, men känslan saknas. Det är alltid påfrestande med gitarrister med överdrivet självhävdelsebehov. Som likt vilda-västerns revolvermän till varje pris måste bevisa att de är snabbast i världen. Men glömmer bort att det är känslan som räknas. En ton spelad med känsla säger mer än tusen snabba utan. Vitruvius Oskar Villarreal borde lyssna på sin landsman Carlos Santanas gudomliga häng i tex Europa.
Som vanligt när det gäller den här typen av musik så är produktionen putsad till förbannelse. Inte en skråma, inte ett felskär så långt örat når. Det hade kunnat bli livlöst, tomt och dött, men det är det faktiskt inte alls.
Längsta låten Alchemist (07.19) är också den bästa. Den är episkt storslagen med utsökt klaviaturspel och ett flertal läckra och varsamt genomförda temabyten.
Rekommenderas.
Sagt om Vitrivius:
Their tunes are a rollercoaster of emotions alternating between calm and heavy passages, brief fleeting hope and definite despair, luminous and tainted ambiances, nostalgia and profound sadness. They are complex and full of unexpected sound structures. One day this album could be a classic and must be heard. You’ll discover a unique style of progrock that explores musical borders, not easily accessible.
Vitrivius på Spotify
Köp från The Laser´s Edge.
