söndag 10 juli 2011

On Reflection: öppet brev till Sveriges rockskribenter.

YES_-_FLY_FROM_HERE_COVER

Tecken i tiden: Yes nya album Fly From Here får en fyra i Dagens Nyheter och recensenten nämner orden progressiv rock och symfonirock utan att samtidigt skriva att hon kräks.

Vi tar det en gång till för säkerhets skull: Yes nya album Fly From Here får en fyra i Dagens Nyheter och recensenten nämner orden progressiv rock och symfonirock utan att samtidigt skriva att hon kräks.

Hörde jag någon nämna att Berlinmuren fallit?

Så vad säger man? Mer än… - välkomna till festen, alla yrvakna musikskribenter. Men ni kommer fyrtio år för sent.

Vi lägger nu märke till dem allt oftare. Dessa musikbevakare i gammelmedia som varken tror sina ögon eller öron. Förbluffade ser de sig omkring och skakar på sina huvuden som om de vill utbrista: Va? Är det okej att gilla den här musiken nu? Även om man jobbar på radion och skriver i riktiga tidningar? Är den inte förbjuden längre? Var det inte det vi var överens om?

Vart tog devisen – symfonirocken är en styggelse som punkrocken en gång för alla ryckte upp med rötterna - vägen? Den som i årtionden varit vägledande för hela rockskribentkåren? (Och som alltid var fullständigt obegriplig för oss som gillade den här musiken).

Grundregeln för alla musikskribenter, som sa att man måste avsky all musik som är det minsta komplex, symfonisk eller utforskande, som man inte kan tugga tuggummi i takt till och som är längre än tre minuter - denna regel tycks plötsligt inte gälla längre.

Vad gör då dessa nymornade skribenter i denna nya och obekanta verklighet? Jo, man sticker upp fingret i luften för att känna åt vilket håll vinden blåser. Och sedan börjar man med allvarligt tonläge referera till Pink Floyds tidiga album, som kallas banbrytande, man skriver att Yes nya album sorterar in sig bland de starkare skivorna i bandets produktion (sic!) och man vågar uttala ord som Robert Fripp och King Crimson utan att springa ut och tvätta munnen med tvål.

Plötsligt tycks man ha upptäckt vilken ohyggligt bra och innovativ låt 21st Century Schizoid Man är. Och vilken betydelse en grupp som King Crimson faktiskt haft för rockmusikens utveckling. Och man vågar säga det högt.

Ett exempel på omsvängningen är Sveriges Radios bevakning av den progressiva rocken, som bara under den här våren gått från klarhet till klarhet. I P4 Musik kalls den en eftersatt genre som särskilt skall lyftas fram i ljuset framöver.

Man kan fråga sig var detta skall sluta? Vad som väntar runt hörnet? Kommer dessa skribenter nu att samfällt utbrista –Progressiv rock? Jodå, den har jag ju alltid gillat. Emerson, Lake & Palmer blev ju väldigt orättvist kritiserade förut , men deras första plattor är ju riktiga höjdare… klassiker rentav. För att inte tala om Robert Fripp, han är ju en nyskapare, en av dom allra största inom rocken…

Den progressiva rocken tycks plötsligt inte bara ha blivit rumsren, allt fler omfamnar den och påstår att de innerst inne alltid gillat den.

Det lite paradoxala i detta sammanhang är att nu när vi äntligen får åtminstone en ansats till seriös bevakning i media så behöver vi den inte längre. Det fanns en tid när vi hade uppskattat att läsa välskrivna reportage och recensioner. Vi hade njutit av initierade genomgångar av album som Camels The Snow Goose, King Crimsons Red, Yes´ Close To The Edge och Gentle Giants Free Hand. Album vilka med råge och på alla sätt överträffar Fly From Here.

Det var när dessa album kom som rockkritikerna skulle plockat fram sina fyror och femmor. Men då satt de med munnarna fulla med tuggummi och huvudena parkerade mellan högtalare ur vilka treminuterslåtar i fyrafjärdedelstakt dunkade på. Och så snart man anade ljudet av en mellotron, en avvikande taktart eller en ambitiös syntövergång så plockades den överkryssade getingen fram.

Men nu befinner vi oss sedan ett antal år i en helt annan situation, där skillnaden stavas internet. Nätet har knutit samman folk som gillar den här musiken globen runt. Vilket fått till följd att även många ovana lyssnare fått upp öronen för den progressiva rocken och insett dess kvalitéer.

Det finns hur mycket information som helst om progressiv rock där ute. På hemsidor, forum , youtube och bloggar finns intervjuer, recensioner, synpunkter, tips och mer därtill. Och på en lång rad nätradiostationer presenteras strömmande urval av den bästa progrocken, såväl gammal som ny.

Så när nu gammelmedia storögt lyssnar och försöker begripa och tycka till så kan det förstås ses som något positivt. Men som sagt, var höll ni hus när vi som bäst behövde er?

Var befann ni er tex när Peter Hammill släppte Live In The The Flower Kings - Unfold The Future (2002)Passionskirche – Berlin, Le Orme Elementi, Spocks Beard Snow eller The Flower Kings Unfold The Future?

Var var ni när Gentle Giant återförenades i form av Three Friends på Musikens Hus i Göteborg? Och varför har ni inte bevakat en enda av festivalerna i Slottsskogen, där Sveriges och Europas förnämligaste progrock-grupper i mer än tio år uppträtt? För inte tala om det årliga världsunika evenemanget IB-Expo i Halmstad?

Och varför, varför har ni under alla år inte skrivit en enda rad om Djam Karet?  

Stay tuned för en annorlunda recension av Fly From Here på denna blogg.

Även SvD skriver positivt om Fly From Here.

12 kommentarer:

Håkan Larsson sa...

Bra kommenterat.
Recensenter är väl inte så lite konstiga, men ibland kan man lita på dem. På 60-talet hade Expressen en "poprecensent" som jag just nu glömt namnet på men som jag är stor tack skyldig för att ha lett mig till en mängd underbara upplevelser. Oavsett om han gillade eller sablade ner något kunde jag vara 100% säker på att han hade fel.

Håkan Larsson sa...

Bra kommenterat.
Recensenter är väl inte så lite konstiga, men ibland kan man lita på dem. På 60-talet hade Expressen en "poprecensent" som jag just nu glömt namnet på men som jag är stor tack skyldig för att ha lett mig till en mängd underbara upplevelser. Oavsett om han gillade eller sablade ner något kunde jag vara 100% säker på att han hade fel.

Torbjörn Häggmark sa...

Det är väl det man använder recensenter till, att utifrån deras värdering skapa sig en egen uppfattning om vad man ev kan komma att tycka om ett nytt album/film/bok/konstverk.

Anonym sa...

Blev också lite förvånad över DN recensionen av Yes:s Fly From Here.


Skivan har också, i alla fall inledningsvis, gjort rätt bra ifrån sig. Gick in på #30 första veckan i England. I Sverige på plats #31. Man får gå tillbaks till Talk 1994 sista gången Yes nådde sådana placeringar på någon av sina studioskivor här, ett tecken i tiden? Ändå lite skillnad mot förr då plattor som Tales From The Topographic Oceans och Going For The One toppade Englandslistan.

Nästa vecka släpps den väl i staterna, ska bli intressant.

/Patrik

Universum Noll sa...

Intressant med framgången inte minst i dessa nedladdningstider. Den ligger ju dessutom för lyssning på Spotify.

Micke i Sthlm sa...

Är det bara jag som är lite ambivalent gällande "vår" musiks tveklösa nypopularitet? Å ena sidan tycker jag det är positivt att se många ungdomar på konserter (istället för oss "gubbar" som det var förr), å andra sidan var det lite, så att säga, skönare innan när man hade "sin" musik.. Att sitta dricka öl och ha kul på båten mellan England-Göteborg med Galleon (Hej Göran F. & Micke V!) på väg till en Rush konsert på Wembley (Rush turnerade ju aldrig i Sverige), eller bara snacka skit med Anekdoten i Göteborg efter någon Prog-festival.. Gillade nog 90-talet bättre då ingen visste, förstod vad jag lyssnade på.. Gemenskapen var tight, och det kändes bara bra att prog på många sätt var sms "ute". Positivt är dock att så många nya band kontinuerligt kommer fram! Det är nog bara acceptera och vara glad att så mycket bra musik dyker upp, och gillas av många! Vad tycker Ni?

lukaskatt sa...

"Snälla, upprepa det bara en gång till, snälla.. Aha ok ok, Yes hm hm DN hm hm Fly from here hm ok 4:a. Nej, omöjligt, omöjligt.. Ah vi försöker igen.. Yes hm hm.. etc etc"

(Ovanstående rader är ett s.k skämt för den esoteriska skara som oftas benämns som "proggrockare").

;-)

Universum Noll sa...

RE Micke: Tror kanske inte så mycket kommer att förändras. Den hårda kärnan av fans och artister kommer att vara kvar på ungefär samma sätt. De nytillkomna, som kanske tycker den här musiken är okej men inte mer och bara köper någon platta då och då kommer att vara i periferin. Dock, ju fler som tillkommer desto bättre, inte minst för artisterna som kanske kan tjäna lite mer pengar.

Micke i Sthlm sa...

Hej Patrik..

Jo, du har nog rätt.. Trender kommer ju och går med jämna mellanrum. Man får helt enkelt njuta av den flod av bra musik som alltjämt sprudlar ut nu, och hoppas artisterna får lön för mödan :)

//Micke

Jan-Erik Zandersson sa...

Hej - i alla subkulturer finns det en hård kärna fans som blir litet kluvna när någon utifrån nyfiken och rent av tycker om det man hängivet tillbringar den mesta delen av livet med, vare sig det är progressiv musik, frimärkssamlande eller science fiction-läsning (för att ta tre numera litet tidsbunda, på sitt sätt, utifrån sett, företeelser). Själv har jag alltid haft litet svårt för genrebeteckningar, men det har underlättat letandet, det medges, men bara för att något är ”inom” en genre blir det ju inte automatiskt något jag uppskattar (ELP tyckte jag aldrig om, Yes har passerat bäst före-datum för länge, länge sedan, Genesis har jag inte börjat uppskatta förrän på gamla da’r – men vissa bandnamn blev hela tiden intresseväckare, oavsett besättning: King Crimson, Camel, Barclay James Harvest, VdGG, Gentle Giant, PFM, för att ta stora gamlingar), men när recensenten i tidningen Q kallade Muses debutskiva ”progressiv” när den kom ut, rusade jag åstad och köpte den utan att någon visste vilka de var (när de spelade på KB i Malmö några år därefter, tror jag det var, var publiken gles – det är den inte idag). --- Idag tycker jag att genren är mer livfull än någonsin, på fildelningssajter finns goda exempel på samtida sydamerikansk progressiv musik med mycket liv, det återutges en massa godis från sjuttiotalet, dagens unga svenska band som Koi, Introduction, Gösta Berlings saga, Ved, Won och allt vad de heter gör mig konsekvent nyfiken, liksom att höra Fläsket brinner spela live idag, i år, är långt roligare än att höra resterna av Yes (jomen, efter fyra konsertupptagningar från pågående turné tror jag faktiskt jag ger upp - men obotlig optimist som jag är, ska jag köpa skivan!). --- Det är också bra att musiken, bredden, sprids och P2 har genom Kaleidoskop gjort något väldigt bra i flera år nu, ett mixprogram jag skrev och föreslog dåvarande P2-chefen för mer än tio år sedan men blev hänvisad till P3. Det finns en utmaning i den progressiva musiken till skillnad från den regressiva, kommersiella som i alla fall gör mig konstant intresserad, väntande på vad som finns runt hörnet. Därför recenserar jag både klassisk musik och progressiv/etc musik i månadstidningen Nya upplagan (35 000 ex i Skåne, Stockholm och Göteborg) och försöker dra mitt strå till stacken, att få folk nyfikna på musik som kräver annat än passivitet, men som ger minnen för livet. Och det är musik som aldrig står still, oavsett beteckning: tänk bara på trion EST som kallades jazz och det var de väl på sin första, reklambyråjazzskiva, men de sista lät mest inspirerade av mellantida King Crimson och de skivor som Öström och Tonbruket var för sig släppt nu är inget annat än progressiv rock i mina öron. Allt som hamnar i ett fack, i en genre, utan stor, kommersiell uppbackning, hamnar i någon form av bakvatten, se bara på den goda elektroniska musiken som fick en ungdomlig lyster med IDM-banden i UK men som idag återfinns bara hos specialister som www.groove.nl. --- Nåväl, gillar din blogg, ger mig en del tips och givetvis kliar jag mig i huvudet över vissa recensioner du skriver, men så ska det ju vara! /Jan-Erik

Universum Noll sa...

Re Jan-Erik: Kul att du gillar UN och tack för din läsvärda kommentar. För min egen del är jag fortfarande förvånad över att den progressiva rocken har kommit tillbaka på det sätt som den har. De gamla banden har vaknat till och spelar igen (tex Fläsket Brinner som du nämner är ju är underbra live) och nya band med yngre musiker som gör progrock i 70-talsanda. I många år trodde jag att den var bortsopad för alltid. Det kan vara så att det vi nu är inne i är en sorts golden age för musikstilen i fråga. Och det skall bli mycket intressant att se hur den utvecklas. För det kommer den att göra, och då kanske den gamla beteckningen progressiv rock, vilket ju när allt kommer omkring är idiotisk, ersätts med något bättre. Mycket av det som i dag samsas under denna rubrik är ju faktiskt snarast regressiv. Vem kan tex påstå att Fly From Here är ”progressiv”?

John sa...

"Progressive rock" är ett genrenamn, inte en beskrivning (annat än möjligen av musikens tillstånd i det ögonblick genrenamnet spikades). Den har lika lite med rock att göra som den är objektivt progressiv idag.

"New wave" är inte nytt och "modern klassisk musik" har ofta hundra år på nacken.

Jag tror inte på någon större renässans för progrocken, men däremot tror jag på att genren inte längre kan reflexivt hånas utan att de som gör det får mothugg och ses som intoleranta.

Det kanske gör att diskussionerna blir lite öppnare, att folk vågar stå för att de gillar denna mest bespottade av genrer och lockar ett par stycken nya lyssnare. Men framför allt kan befintliga fans hålla ihop och informera sig bättre via internet. Det är det som är den riktigt stora skillnaden.

Men generellt kommer det alltid att vara en marginell subkultur. Att den hade en storhetstid på 70-talet var en anomali av monumentala proportioner, så dess like lär vi aldrig få se igen.