fredag 29 april 2011

On Reflection: Jan Björklund, pedofiler och progressiv rock.

Idrottsvärden förnekar sig inte. Är det inte huliganbråk, doping eller fylleorgier så är det sexuella övergrepp på barn begångna av ledare och tränare. Barn vars enda brott är drömmar om VM och OS. Barn som litar blint på sin tränares mognad, erfarenhet och kunskap.

När Patrik Sjöberg nu går ut och avslöjar att hans tränare förgrep sig sexuellt på honom under många år blir det ett hejdlöst kattrakande i media. Men personligen är jag långt ifrån förvånad.

Det är såna avarter man kan förvänta sig i organisationer där ledarens ord är lag.

Länge och väl predikades det om idrottens förträfflighet när det gällde att fostra ungdomar till laganda och ansvarstagande. Ofta ställdes idrottens upplyftande ideal mot den hemska rockmusiken. Där frodades allt möjligt farligt, sa man, som perversa sexuella beteenden, djävulsdyrkan och inte minst stora mängder sprit och droger.

atmosphere-iow3Det är väl knappast någon som i dag kan påstå att idrotten är fostrande på det sätt som man en gång trodde. Tvärtom framstår den gemenskap som finns inom rockens värld på festivaler och konserter vid en jämförelse som sunt glädjefylld. Vem är inte bara lycklig på en festival framför en scen där favoritartisten spelar? Att pojke träffar flicka, tar en öl ihop och drar sig tillbaka till tältets enskildhet där allt möjligt spännande kan hända är ju bara i sin ordning.

Det hör också till saken att det inte finns några musiker som kan hålla på med droger och samtidigt klara av att repetera, spela in album, uppträda inför publik och turnera. Den typen av leverne är fullständigt uteslutet, framför allt inom den lite mer avancerade typ av rockmusik som brukar kallas progressiv. Där snackar vi om musiker som ofta övar på sina instrument flera timmar varje dag. King Crimsons Robert Fripp var känd för att öva sju timmar dagligen.

Vi snackar om musiker som jobbar stenhårt i studion och förbereder sig minutiöst inför varje möte med sin publik. Musik på den nivån ställer så höga krav på vakenhet och skärpa att en dekadent livsföring med nattlånga fester och sexorgier helt enkelt inte fungerar.

Rockmusikens värld är inte känd för pedofili och sexuella övergrepp på barn, även om Pete Townsend misstänktes för det och Gary Glitter dömdes.  Men den tycks vara desto vanligare inom två organisationer - idrotten och kyrkan. Vad har dessa gemensamt? Svar: man hyllar auktoriteter vilka inte får ifrågasättas.

Inom kyrkan är (auktoritets)tron inbyggd i själva budskapet. Gud har pedo_bear_pope_benedictskapat allt och kan inte ifrågasättas och hans ord finns i Bibeln. Prästen är hans ställföreträdare på jorden och det han gör och säger kan således heller inte sättas i fråga. Inte så konstigt att den som uppfostras i en sådan miljö inte vågar hävda sitt oberoende.

Inte heller inom idrotten tillåts någon ifrågasätta ledarskapet. Där är tränarens ord lag.

Och det är här vi börjar närma oss orsaken till eländet, tror jag. I den gamla slitna devisen att fler brott begåtts i lydnadens än i olydnadens namn. Att ett visst mått av ifrågasättande och olydnad och rebelliskhet är sunt, viktigt och nödvändigt.

Det är därför Jan Björklund har fel. Det skall inte vara knäpptyst i våra skolsalar. Eleverna skall inte sitta som tända ljus och insupa lärarens ord, där denne som en halvgud står barrikaderad bakom sin kateder. Eleverna skall i stället  säga sin mening, hävda sin rätt, följa sin inre röst, våga gå sin egen väg.

Det blir givetvis mycket svårare att vara lärare i sådan miljö. Men det blir också betydligt svårare för pedofiler att gömma sig i den.

Och när det gäller rockmusiken så är det just genom olydnad och egensinnighet, genom brott mot vedertagna konventioner och invanda mönster som de bästa och mest spännande verken skapas. Med denna utgångspunkt blir musiken progressiv, experimentell, våghalsig och fantasifull. Det är musik som i grunden bygger på ifrågasättande, och för att komma fram till den måste man våga säga fuck you, jag tänker gå min egen väg.

Eller som Frank Zappa uttryckte det:

If you end up with a boring miserable life because you listened to your mom, your dad, your teacher, your priest, or some guy on television telling you how to do your shit, then you deserve it.

 

dn, dn,dn, dn, svd,

Inga kommentarer: