I stället för att som i första upplagan av Zappa Plays Zappa ta med sig flera av Franks gamla vapendragare har Dweezil den här gången valt ett gäng yngre musiker.
Jag såg inte första inkarnationen av ZPZ live, men jag har sett dvd,n ett otal gånger och den är i mitt tycke en musikalisk höjdarupplevelse. Inte minst är den karismatiske Napoleon Murphy Brock en ren njutning att beskåda.
Var det någon jag saknade i går sa var det just Napoleon. Hans uppgift som sångare hade övertagits av Ben Thomas. Men en kortklippt till synes välanpassad quarterback i t-shirt och jeans kan inte ta Napoleons plats. Han kan inte heller framföra Frank Zappas musik med den anda detta kräver. Framförallt inte när han nästan helt saknar scenpersonlighet. När Frank själv i livebilder dyker upp på skärmen ovanför scenen så blir detta glapp smärtsamt uppenbart. Vi snackar trots allt om av en de mest karismatiska och rebelliska personligheter som nånsin trampat jordens yta.
Först halvan av konserten kändes lite avslagen. Musikerna tedde sig trötta och verkade nästan vilja gömma sig bakom sina instrument. Man hade önskat att manskapet på scen uppvisat samma entusiasm och närvaro som publiken.
Men efter hand tog det sig och det var framförallt när musikerna gavs frihet att improvisera som det blev riktigt bra.
En som är kvar sedan tidigare är Scheila Gonzales. Och det tackar vi för. Maken till de monstersolon på saxofon som denna kvinna levererar får man leta efter. I en konsert där det ena briljanta solot avlöser det andra är ändå Scheilas saxofonprestationer i en klass för sig. De dyker upp första gången i inledande Gumbo Variations, och senare vid några väl valda tillfällen, men hon hade gärna fått ta ännu mer plats.
Gruppen framförde Apostrophe (') i sin helhet. Och därefter en rad välkända (och några inte så välkända) zappakompositioner, där mannen själv alltså då och då dök upp på skärmen.
Ett minus för att man inte kunde se de olika musikernas förehavanden särskilt väl. Billy Hulting (även han med från första omgången) spelade ”Marimba, Mallets & Percussion” med stor inlevelse, men det gick nästan inte att se honom.
Men nu skall jag inte överdriva kritiken. Som helhet var detta en intensiv och kärleksfull hyllning till Frank Zappa och hans musik. Både från publiken, bandet och Dweezils sida. Och framförallt var detta – vilket Dweezil också poängterade – en födelsedagsfest för honom. Han skulle fyllt 70 i år och denna ”Tour de Frank” firar just det.
Det skall bli intressant att se vart Dweezil tar sitt Zappa Plays Zappa projekt härnäst. Han har sagt att det är hans ambition att föra pappas musik vidare till en yngre generation. Samtidigt verkar det som han i allt högre grad vill sätta sin egen prägel på musiken. Han härmar inte längre Franks gitarrteknik rakt av och har även avlägsnat sig en bit från hans säregna gitarrljud.
Här följer några klipp från konserten
Diverse ljudklipp från turnén
http://www.dweezilzappaworld.com/songs/51
http://www.dweezilzappaworld.com/songs/52
http://www.dweezilzappaworld.com/songs/53
http://www.dweezilzappaworld.com/songs/54
http://www.dweezilzappaworld.com/songs/55
http://www.dweezilzappaworld.com/songs/56
THE PLAYERS:
Dweezil Zappa: Guitar
Scheila Gonzalez: Saxphone, Flute, Keyboards & Vocals
Pete Griffin: Bass
Billy Hulting: Marimba, Mallets & Percussion
Jamie Kime: Guitar
Joe Travers: Drums & Vocals
Ben Thomas: Vocals
