lördag 25 september 2010

Porcupine Tree, Radio City Music Hall, NYC.

IMGA0115

New York fredag: När jag är på väg att  köpa biljetter före konserten dyker plötsligt Dream Theaters keyboardist Jordan Rudess upp bakom mig i kön. Jag kommer mig inte för att säga något utan bara stirrar och på honom och förmodligen ser jag ut som ett fån. Han möter min blick och säger Hello… När jag öppnar munnen för att svara får han plötsligt syn på någon han känner och försvinner i folkvimlet. 

pork

Inne i den pampiga lobbyn finns mycket folk. Åldrarna är blandade. Bara att studera de olika t-shirts folk har på sig är en upplevelse.…

Steven Wilson inleder konserten med orden:

-What do you want us to do? Han förklarar att det är ett stort ögonblick i bandets karriär att spela på Radio City i New York och att han bland annat sett Peter Gabriels namn i gästboken. Sedan gör man trettiominuters halvakustiskt set med gamla låtar vilket avslutas med en akustisk version av Futile.

- We will be back soon with some more electricity, säger Wilson och bandet lämnar scenen. När man kommer tillbaka gör man bland annat Lazarus, där publiken tar över sången så att taket nästan lyfter.

Lite senare tar man ytterligare tio minuters paus för att komma tillbaka med större delen av The Incident. Att man inte gör hela förklarar men med att man bara får hålla på i tre timmar och att man ville få plats med en del äldre låtar. 

På en stor skärm bakom bandet och två på sidorna rullar den nya videon och andra bilder…

Ljudet i den stora lokalen är förvånansvärt kraftfullt och bra. Jag sitter allra längst upp under taket men ändå hör jag minsta nyans. 

Extranumret blir Arriving somewhere but not here.

Setlist här.

Intervju med Steven Wilson från Time Out New York:

Time Out New York: Every now and then you hear about a progressive-rock resurgence, most recently when Emerson, Lake and Palmer headlined England’s High Voltage Festival. Is this convenient media jargon, or is there truth to the notion?

Steven Wilson: I don’t think it’s ever really gone away, but there certainly is now a reembracing of ambitious, album-orientated rock music. That, for me, ultimately is what progressive music is. Into that, you can throw anything: Flaming Lips, Radiohead, Muse, Massive Attack. For me, these are all artists very much in the tradition of the original wave of so-called progressive bands. Let’s not forget that none of those bands ever referred to themselves as progressive bands at the time; they were simply bands that had come out of the climate that the Beatles and the Beach Boys created with albums like Sgt. Pepper and Pet Sounds, for ambitious music not necessarily conforming to the three-minute pop-song format.
Read more: 
http://www3.timeoutny.com/newyork/thevolume/2010/09/interview-steven-wilson-of-porcupine-tree/#ixzz10gibo7Fl

3 kommentarer:

Ove,Svedala sa...

Futile som är med på bonus skivan från Arriving Somewhere är absolut en av mina favoritlåtar med riktigt bra instrument-onani.

Nu har jag sett PT 3 ggr Live och det är inte så ofta de spelar just den låten, så det var kul att du fick höra den även om den var unplugged så att säga.

Keep up the Progg !!

Universum Noll sa...

Jag hade ärligt talat inte hört den låten förut. En mycket udda och intressant låt. Steven presenterade den med orden, ungefär, att det här hade ni nog inte väntat er att få höra...

Anonym sa...

Jag råkade också vara i NY och passade på att se konserten. Mycket bra och fint ställe att gå på konsert!