söndag

Recension: Ciccada - A Child In The Mirror (2010)

image

Om någon frågade mig vad progressiv-symfonisk rock skall innehålla för att vara riktigt, riktigt bra skulle jag svara – akustiska instrument som blandas med vanliga rockinstrument och mellotron. Lugna partier som varvas med tunga. Bra sång, gärna på något annat språk än engelska. En blandning av olika stilar, som t ex jazz, klassisk musik, barock- och folkmusik.

Låtarna skall vara som en resa där man inte i förväg vet vart man är på väg och där man inte anar vad som skall hända härnäst. Plötslig kan ett solo på blockflöjt eller vibrafon dyka upp. Plötsligt kan ett helt nytt och överraskande tema introduceras.

Om nästa fråga blivit om jag kan ge exempel på sådana grupper så hade jag sagt Gentle Giant. Premiata Forneria Marconi, King Crimson och Gryphon. Jag kanske hade nämnt Änglagård och Ritual som lite mer samtida och svenska exempel.

Nu kan jag lägga ytterligare ett band till den här listan – den grekiska trion Ciccada.

Ciccada startades 2005 av Nicolas Nikolopoulos som spelar flöjt och klaviatur, gitarristen George Mouchos och sångerskan Evangelia Kozoni. Denna trio är bandets kärna. På debutalbumet A Child In The Mirror medverkar dessutom en lång rad italienska musiker. På några av låtarna är så många som tio personer inblandade.

Gruppen säger själva att man är inspirerade av Gentle Giimageant, Gryphon, Jethro Tull, Strawbs, Alan Stivell, Renaissance och King Crimson. Dessutom keltisk och balkansk folkmusik, västeuropeisk musik från medeltiden till 1900-talet och jazz.

Detta är en förstås en programförklaring som riskerar att haverera innan man kommit ur startgroparna. Men det tar inte lång tid för gruppen att visa att man inte bara är influerad av ovan nämnda grupper. De är i långa stycket lika bra som dem.

Albumet börjar med instrumentala Ciccada. Basen inleder och följs av klarinett och blockflöjt som spelar huvudrollen låten igenom. Denna inledningslåt påminner mycket om Änglagård. Men i övrigt är plattan fri från uppenbara influenser (även om jag då och då tänker på Thieves Kitchen och Jethro Tull). När sången kommer in, vilket den gör i låt två, Isabella Sunset, så flyttas man till Ciccadas alldeles egna rymd. I den finns akustisk och elektrisk gitarr, block- och tvärflöjt, klarinett, stråkar, horn, trumpet, klockspel, elpiano, cello, mellotron, hammondorgel och förstsås, bas och trummor. Instrumenten väver en mjuk väv där den kvinnliga rösten oftast spelar huvudrollen. Det är mycket vackert och stämningsfullt.

Låt nummer tre heter Ένα παιδί στον καθρέφτη och har, just det, sång på grekiska. Några låtar framförs på engelska, men just användandet av grekiskan tycker jag lyfter albumet. Engelskan hade som jag ser det egentligen inte alls behövts, men man kanske vill använda den för att nå en internationell publik.

Albumet innehåller tio låtar. Den sista A Garden of Delights är den längsta, 8.24 minuter.

Det här är förvånansvärt starkt för att vara en debut. Det enda jag saknar är att gruppen någon gång skulle kunna ta i riktigt ordentlimageigt och fläska på med allt vad de har. Så där som Gente Giant ibland så mästerlikt kunde göra. Nu rör sig allt på samma nivå med en sorts tillbakahållen energi. Det finns heller inte något som helst utrymme för improvisation. Musiken är strikt arrangerad och välproducerad och ingen not tillåts hamna fel. Det kan låta som kritik men det är det inte. För A Child In the Mirror är en så strålande prestation att jag nästan får lust att kalla det ett klassiskt progrockalbum. Det är faktiskt fullt möjligt att det framöver allmänt kommer att bli betraktat som ett sådant.

Betyget på den femgradiga skalan blir:

UN RED UN REDUN RED UN REDUN RED

Saknas på Spotify.

Andra bloggares åsikter här.

Lyssna och läs mer på Ciccadas myspace. Köp den från Amazon.

Tracklist:

01. Ciccada 4:38
02. Isabella Sunset 6:09
03. A Child In The Mirror 6:00
04. A Storyteller's Dream 7:08
05. Raindrops 4:16
06. An Endless Sea 5:27
07. Epirus - A Mountain Song 4:58
08. Elisabeth 7:08
09. The Moment 3:14
10. A Garden Of Delights 8:23

Personell:

Evangelia Kozoni - Vocals, Keyboards
Nicolas Nikolopoulos - Flute, Recorders, Organ, Mellotron, Piano
Giorgos Mouchos - Acoustic & Electric Guitars
Omiros Komninos - Electric Bass
Christos Zelelidis - Drums
Panagiotis Gianakkakis - Piano