Gästbloggare Markus Enger rapporterar från konserter med Rush och Dream Theater på sommarfestivalen i Quebec:
Rush, Quebecs sommarfestival 15:e juli 2010.
Konserten med Rush var den jag såg allra mest fram emot under festivalen. Jag har sett dem ett par gånger tidigare i Sverige, två konserter som gett mersmak. Rush hade dessutom som enda band under Quebecs sommarfestival fått hela kvällen på festivalens största scen, vanligtvis delar två band på kvällarna. Detta lovade gott och betydde sannolikt tre timmars musik från Alex, Geddy och Neil.
På utsatt tid visade de stora TV-skärmarna introduktionsfilmen till konserten, en film vars "handling" jag inte går in på här, men som vanligt när det gäller Rush så var filmen av det mer komiska slaget. Turnén de är ute på nu går under namnet "Time Machine Tour" och en tidsmaskinknapp användes ofta i introduktionsfilmen med diverse resultat. Vid ett tillfälle visades ett band liknande Rush (men ett ganska vridet sådant) med namnet Rash. Vid filmens slut stegade trion in på scenen till den stora publikens jubel och såklart bar sångaren/basisten Geddy Lee en T-shirt på vilken det stod Rash. Humor tycks vara ständigt närvarande i Rush relation till sin publik och media vilket jag uppskattar.
Första set bestod av en ganska vild blandning låtar där de rörde sig mellan olika år och plattor. Personligen uppskattade jag att de spelade Marathon (från LP:n Power Windows), en av mina favoriter och som jag inte hört tidigare live. Däremot fann jag att en del av det övriga låtvalet under det första setet inte föll mig helt i smaken och under vissa partier kändes konserten lite seg.
Andra set inleddes förstås med en fortsättning på introduktionsfilmen och fortsatte sedan med att bandet tog sig an hela plattan Moving Pictures, av många ansedd som deras bästa. Denna del av konserten var kvällen absoluta höjdpunkt då samtliga av dessa låtar är små mästerverk. Jag har tidigare sett Rush spela den klassiska låten Tom Sawyer live men då varit besviken på upplevelsen då det inte varit i närheten av versionen på plattan. Denna kväll var dock Tom Sawyer precis så mäktigt som den är i originalversionen och publikens allsång sände rysningar genom kroppen.
Efter genomspelningen av Moving Pictures tappade konserten återigen lite i tempo och intensitet. Vi fick höra en låt, Caravan, från den kommande plattan vilket i och för sig var kul, men låten i sig var inte något utöver det vanliga. Många uppskattar Neil Pearts obligatoriska trumsolo men personligen har jag lite svårt för dem och tycker de blir lite sega. Det som störde mig är att han körde mer eller mindre samma trumsolo som han gjorde på de tidigare konserterna jag sett, jag tycker gott han kunde förnya sig lite efter alla år.
Rush hit Closer to the heart kanske de är tvungna att spela på grund av publikens förväntningar men personligen tycker jag det är en ganska trist och lite smörig låt som inte låter speciellt mycket Rush. I slutet av konserten blev det dock intressantare igen då de spelade Overture och Temples of Syrinxs (från den klassiska plattan 2112). Som avslutning fick vi höra Far Cry.
Extranumren var inte speciellt spännande och när bandet vandrat av scenen avslutades hela konserten med ännu en film på TV-skärmarna. Denna var dock inte lika kul som de tidigare och ljudet hade svårt att nå fram. Kanske var detta avsiktligt för att slippa köra ännu ett extranummer, vem vet.
Jag ger denna konsert en trea med ett plus. Genomspelandet av Moving Pictures får en ohotad femma men det som drar ned betyget är dels, som tidigare nämnts, ett övrigt låtval som inte kändes ultimat, enligt min smak. Något som jag också saknar är mer kommunikation med publiken. Geddy Lee tackade några gånger för ovationerna men så mycket mer än så var det inte. Det hade varit fantastiskt kul att få höra någon historia om en låt eller någon upplevelse från åren som gått. Med tanke på hur länge de varit med måste de ha mycket att berätta.
En sak som Rush kanske inte kan beskyllas för var att ljudet inte var det bästa. Scenen är placerad på ett stort öppet fält där vinden kan föra ljudet i olika riktningar, ibland kom det från vänster, ibland från höger. Ibland hördes inte gitarren, plötsligt lät den öronbedövande etc. Detta var ett störningsmoment som fanns konserten igenom.
Ytterligare en detalj Rush är oskyldiga till är publiken, troligen drygt 100 000. Något som jag ofta upplevt på Quebecs festival är att folk uppträder som om de är på en bar, står och pratar högt och ljudligt och tycks behandla bandet som spelar som ett barband i bakgrunden. Detta blev oerhört tydligt denna kväll. Runtomkring mig stod stora grupper och förde vilda diskussioner medan Rush spelade, och ju mer öl som dracks ju högre blev samtalen. Jag talade med en granne dagen efter som också var på konserten och han berättade att han bytte plats cirka tio gånger för att komma bort från alla pratande människor. Men det kanske är så det blir på en stadsfestival där alla i publiken förmodligen inte är fans av bandet. Hur som helst var det ett störningsmoment som påverkade upplevelsen.
Sammanfattningsvis får dock konserten klart godkänt och det känns kul att återigen ha fått se Rush in action.
Setlist:
Set One
1.The Spirit Of Radio
2.Time Stand Still
3.Presto
4.Stick It Out
5.Workin' Them Angels
6.Leave That Thing Alone
7.Faithless
8.BU2B
9.Freewill
10.Marathon
11.Subdivisions
Set Two
12.Tom Sawyer
13.Red Barchetta
14.YYZ
15.Limelight
16.The Camera Eye
17.Witch Hunt
18.Vital Signs
19.Caravan
20.Drum Solo
21.Closer To The Heart Extended Intro
22.2112 Part I: Overture
23.2112 Part II: The Temples Of Syrinx
24.Far Cry
Encore:
25.La Villa Strangiato
26.Working Man
Dream Theater, Quebecs sommarfestival 9:e juli 2010
Dream Theater är ett band jag har hört mycket om, samtidigt som jag inte hört speciellt många av deras låtar. Ett par av min äldre brors album brukade ibland fylla huset vi växte upp i med dundrande musik, men det var länge sedan nu. Med andra ord gick jag som ett relativt oskrivet blad med ett öppet sinne för att ta del av kvällens begivenhet, den andra av Quebecs sommarfestivals sammanlagt elva kvällar.
Kvällens andra band var Iron Maiden vilket troligen bidrog till det höga åskådarantalet. Det är inte ovanligt med en publik på över hundratusen på den största scenen under festivalen. Jag gissar på en siffra runt denna under Dream Theaters spelning, en siffra som ständigt ökade under konserten. Publiken var till största delen riktiga “metalheads”, Quebec har länge varit ett fäste för både progressiv musik och metal, och kvällens första konsert sades ju vara en mix av just dessa två. Personligen tillhör jag inte den lite råbarkade och öldrickande metalpubliken (ölen sålde slut under kvällen, trots ett stort antal tältbarer i konsertområdet) men kände mig ändå välkommen. Som vanligt i Quebec låg marijuanaröken tät kvällen igenom, trots allt öldrickande.
Min upplevelse av låtarna under konserten är baserat på ett första-lyssnande och vi vet nog alla att ens uppfattning av musik kan förändras ju mer man lyssnar på den. Men det som genast slog mig var att både musiken och bandets attityd var mycket metal. Jag kom ofta på mig med att fundera över vad det progressiva inslaget bestod av och fann mig oftast utan svar. Sångarens blickar mot publiken och hans försök att få igång åskådarna hjälpte inte heller till att skapa en känsla av ett band med progressiva ambitioner. Mot slutet kom dock, enligt mig, ett regelrätt intrumentalt progressivt parti som gav tydliga vibbar av King Crimson, om ändock inslaget i ett paket av hård metal. Detta parti varade endast några minuter men visade ändå att Dream Theater har förmågan, men kanske inte inspirationen för tillfället, att ge sig ut på en del komplexare musikaliska utflykter i de progressiva landskapen.
Min spontana kommentar efter konserten var att det hela bestod av 90% metal och 10% progressivt, något som mitt sällskap höll med om.
Men jag upprepar, kanske behöver jag lyssna mer på Dream Theater för att förstå bandet bättre eller är det helt enkelt så att jag hade fel förväntningar? Det jag fick höra kanske är precis det Dream Theater är?
Konserten var hur som helst intressant och bra, jag är inte anti-metal och ska jag ge ett betyg blir det en trea. En besvikelse var att de bara spelade en timme, jag och många andra i publiken hade förväntat sig i alla fall en halvtimme mer. Eftersom Iron Maiden stod för dörren härnäst bekymrade sig inte publiken med att försöka få till stånd några extranummer, att det var det senare bandet som lockade mest rådde det ingen tvekan om.
Setlist:
1.As I Am
2.A Rite Of Passage
3.Home
4.Constant Motion
5.Panic Attack
6.Pull Me Under / Metropolis Pt. 1
(Märkligt låtval, reds.anm.),
