Efter att ha fått vara med om Slottsskogen Goes Progressive 2009 vill man bara falla på knä med knäppta händer och tacka Gud. Evenemanget var så bra att man nästan blir religiös. Fast egentligen skall man ju inte tacka Gud utan Garf. Eller Mikael Bennerhed, som ju ligger bakom hela festivalkonceptet och som höll ett fint tal med anledning av festivalens tioårsjubileum.
WONDERLAND från Alingsås var först ut. Kompetent framförd och härlig progressive i traditionell anda. Deras nysläppta platta har fått idel lovord och spelningen i Slottsskogen torde inte gjort bandets fans besvikna. Bandet gör en Marillion låt som sista nummer och detta band tycks vara den stora inspirationskällan.
Jag gillar det de gör. Om Wonderland vågar ta ut svängarna lite mer och plockar fram den egna rösten så kan bandet åstadkomma något riktigt stort framöver.
Wonderland skulle kunna plocka upp ett och annat från bandet som kom efter dem. Redan när scenen riggas inser man att man kommer att konfronteras med något annorlunda. Fem olika keyboards, varav en äkta mellotron plockas fram. Dessutom dyker diverse saxofoner och en hel del andra instrument upp - inalles sexton stycken.
När bandet börjar spela kommer frågorna: är det en pansarkryssare i överljudsfart? Är det ett genmanipulerat ånglok på väg mot helvetet? Nej det är Brighteye Brison - monsterproggare från Stockholm. Det de gör är så bra att jag nästan inte tror mina öron. En lång svit som aldrig tycks ta slut, som pendlar mellan hårda, mjuka och mäktig partier och som hela tiden överraskar med bra stämsång, tjocka klaviatrusjok (där mellotronen ges den plats den förtjänar) och ekvilibristiska solon på sopransax. Influenserna från de mest namnkunniga 70-talsbanden är legio. Men vad gör det? BB gör något alldeles eget av influenserna. Slutscenerna från filmen Runnaway Train dyker upp i mitt huvud. John Voights rollfigur står i rasande snöstorm uppe på det skenande loket. Armarna höjda i luften och med snöflingorna virvlande omkring honom är han på väg mot en säker död. Trots detta in i det sista bejakande livet. Ja, jämförelsen kanske är långsökt, man när man ställs inför en så genomgripande upplevelse som Brighteye Brison är, så famlar man efter bilder som kan göra upplevelsen rättvisa.
När jag vill besöka BBs hemsida varnar min dator för att den kan innehålla skadlig programvara. Det förvånar mig inte, de här gentlemännen är farliga på mer än ett sätt. Man tar en risk när man närmar sig detta band. Både på nätet och i verkligheten. Farligt bra, med andra ord.
Band nummer tre, SEVENTH WONDER blir av Garfs ordförande presenterade som festivalens prog-metal-act. Det visar sig vara en korrekt beskrivning. Bandet som är från Stockholm uppträder i vita nystrukna skjortor. De har samlat en hel del fans framför scenen och stämningen är hög med allsång och höja metallnävar. Det är tungt och muskulöst med bra sång och oklanderliga instrumentala insatser.
Det kan tyckas som en oväsentlig anmärkning, men jag tycker den här typen av musik skall framföras av långhåriga musiker. Rent designmässigt hör detta så att säga till genren. Man kan inte headbanga korthårig.
Så blir det Finlands tur i form av JEAVESTONE. Så mycket musikalisk fanta
Avslutande RPWL från Tyskland, började som ett Pink-Floyd-coverband, och efter att ha hört dem spela kan jag konstatera att det nog är ett epitet de kommer att få leva med. Stundtals låter det väldigt mycket PF, eller kanske snarare David Gilmoure-solo.
Bandet är okarismatiskt, och hela framträdandet är i mitt tycke tämligen segt. Framför allt vid en jämförelse med det jag fått uppleva tidigare på dagen. Det man spelar kunde lika gärna kunna benämnas klassisk rock. Jag frågar Brighteye Brisons gitarrist som står och säljer gruppen cd-skivor om han tycker det detta är progressive. Det menar han att det nog trots allt är. Begreppet är ganska rymligt i dessa dagar. Och just när vi sagt detta tar sig rpwl i kragen och levererar ett ovanligt spännande parti. Men sedan spelar de Rockin all over the world och sångaren utbrister: now you know what prog is! Är det Ironiskt menat? Most likely!
Sammanfattningsvis alltså en ytterst njutbar tillställning där vädret var nästan lika bra som musiken.
