Den lilla snön som föll och låg några dagar är borta. Vi hann göra en snögubbe, som nu smälter.
Pysselkväll på skolan i går. Gjorde en sockerbitslykta och en ängel tillsammans med Ester. Slogs av att flertalet föräldrar är fullständiga främlingar för mig. Jag vet inte vilka barn som hör till vilka föräldrar. Trots att vi lever på samma plats och har barn i samma klass är vi totala främlingar för varandra. Vi borde ju så att säga ingå i en community som träffas regelbundet och pratar om våra barn, skolan, finanskrisen och livet. I stället för att gå omkring i våra separata universa, blogga och söka kontakter i cyberspace. Fast det kanske dom andra gör. Det kanske bara är jag som är utanför?
Lyssnar på Anthony Philips The Geese and the Ghost, från 1977 som kommit remastrad med en stor mängd bonusspår. Tveklöst ett mästerverk i den progressiva genren. Anthony P var Genesis första lead guitarist och man kan kalla den en bortglömd genesisplatta.
Janne hade den på vinyl (han hade ju allt) och kvällen innan jag och Jonas skulle ut på tågluff spelade jag in ett blandband hos honom med bland annat God If I Saw Her Now från The Geese and the Ghost. Den följde mig på tågen genom Europa. Till Rom, Venedig, Aten, Korfu och till sist Istanbul…
Nu hör jag den igen och om jag blundar minns jag allt. Jag var 20 år. God if I saw those years now!
http://www.youtube.com/watch?v=QIiR_FmYUw8
Lyssnar även på saxofonisten Joshua Redman. En ny bekantskap. Tämligen traditionell saxofonjazz. Men bra. Redman har gjort detta uttalande:
Musik är en spegel av ens liv och om man inte har något emotionellt djup att hämta ur hjälper det inte o m man övar 24 timmar om dygnet. Det finns massor av musiker som är enastående tekniska, men inte har något att säga. Musik måste ha lidelse och själ för att betyda något.
