UNIVERSUM NOLL: Konsertrapport: An Evening with Ozric Tentacles.

söndag

Konsertrapport: An Evening with Ozric Tentacles.

Sticky Fingers, Göteborg. Onsdagen den 3:e november 2010.

Ozric Tentacles är den felande länken mellan 70-talets flower power rörelse och 80-talets technokultur. Bandet är som en adopterad bortbyting uppfostrad av father Hawkwind och mother Gong, med Aphex Twin som guvernant och The Orb som barnvakt när fosterföräldrarna röker på.

Själva beskriver bandet sin musik som a combination of techno rock, strange rhythmic grooves, stomping bass line, and the quasi ancient and ethnic music.

Och på ett annat ställe: a spiraled, multifaceted tapestry of butt-moving, trance-inducing ethno-techno space rock.

Ozric är ett gammalt vikinganamn som betyder gudomlig energi, och Tentacles är, enligt bandet, a silly word to put on the end. Bandlegenden berättar att man bildades runt en lägereld vid Stonehenge 1984.

Sedan dess har man släppt 28 album.

Spelningen på Sticky Fingers är bandets första i Sverige. Efter den lite försiktiga inledning med Bolshem från The Floor´s too far away (2006) säger man att man tycker stämningen i lokalen är låg och att man tänker göra sitt bästa för att höja den. Varpå det börjar sjuda, smattra, knarra, dunka och pumpa på som på värsta ravefesten. Ljusshowen är smakfull med mjukt pulserade färger som då och då avbryts av en effektiv strob. Lägg därtill en rökmaskin som bolmar på, och det är bara cannabisdoften som fattas för att göra hippiebilden komplett.

Jag kommer att tänka på det gamla moralpanikcitatet Beware: the hypnotic voodoo rhythm, a reckless dance down the Devil’s road of sin and self-destruction leading youth to eternal damnation in the fiery depths of hell!

Till synes utan att ansträngning lyckas bandet med sin föresats att få igång publiken. Kombinationen av 70-talspsykedleia och 80-talstechno är, när den görs på ett så här raffinerat sätt, rätt oemotståndlig. Halvvägs inne i konserten (som varade drygt två timmar) är området framför scenen ett enda böljande dansgolv. Även de som smugit undan i de bakre regionerna eller på balkongen har svårt för att stå still. Efterhand uppstår en påtaglig värme mellan band och publik, så där som det kan bli på intima klubbspelningar när de är som bäst.

Det är ingen tvekan om att den här musiken kommer mer till sin rätt när den framförs live än avlyssnad på cd.

Plötsligt mellan två låtar får publiken frågan anyone here from the future? Det verkar nästan som att man förväntar sig ett seriöst svar. Men frågan anyone here from the seventies hade trots allt varit mer på sin plats. Bandet har ju till och med samarbetat med den gamle hipperäven Steve Hillage.

Som sagt var - butt-moving, trance-inducing ethno-techno space rock.

Nedanstående youtubeklipp ger en liten fingervisning om vad ni som inte var där missade.

Fler bilder på artrock.se.