fredag 11 maj 2018

Zandersson maj - 18

Bildresultat för enfaldig musik.

Det är dags att slå ett slag för enfaldig musik.

Mångfald vill vi inte ha, mångfald innebär att det både finns bra och dåliga saker. Vi vill ha enfald, fokusera på den musik som helt enkelt är bäst, den musik som ger mest, den musik som inte bryr sig om vad du råkar ha i skrevet eller vilken uppfattning du har om det du har i skrevet, utan som lyfter sig upp och pendlar någonstans mellan hjärtat och hjärnan.

Mångfacetterad och enfaldig, ingen månglande mångfald, utan kvalitet på riktigt, oavsett om vi har bas i Senegal, Förenade Arabemiraten eller Skövde. Musik som är gränslös och enfaldig, musik som i sin enfald bara vill bara bäst, där enfalden ger ett kvalitetsmässigt fokus som bortser från vad som är politiskt korrekt, vad omgivningen i stort tycker, som inte är representativ på något sätt, förutom som den yttersta delen av kvalitetens måttstock, där alla mätare står på rött för att rött är rätt, där blodet pulserar mellan hjärtkamrarna och hjärnvindlingarna, där endorfinerna och euforin skuttar hand i hand över ängen kallad kvalitet, där enfalden regerar över mångfaldens klumpiga skalstocks massproducerade smörja.

Flerfaldig enfald vill vi ha, vi vill ha mycket att välja på uppe på kvalitetens skarpa Travis-Barker-Gifnålspets, enfald och egensinne, en målmedvetenhet att bara skapa det bästa, inte det som är lättast att tugga och spotta ut i en ljummen musikförpackning i ett strömmat format, musik som inte har som främsta mål att öka skivbolagens redan voluminösa intäkter, utan skapa enfaldiga möten mellan likasinnade, oavsett bakgrund, oavsett livsåskådning, oavsett kön, där det sammanbindande kittet har en kvalitetsstämpel först i innehållsförteckningen, ett kitt som regnbågslikt ger oss en flerfaldig enfald.

Dessutom: I framtiden kommer du att behöva äga musiken för att kunna lyssna på den. Om inte Spotify et cohortes vill strömma den, kommer du varken få den tillgänglig eller ens höra talas om den.

Marknadsekonomin bygger på att en vinner, att någon får monopol. Så köp en cd idag, så du är säker på att du kan lyssna på den musik du älskar även i morgon.

Av artiklar i Dagens nyheter att döma är marknadsmoguler på väg att förstöra även bokbranschen (i det här fallet bokförlaget Bonniers) med lättlyssnade ljudböcker i viss längd (så du blir underhållen, slipper tänka och inte blir trött) – så vill du i framtiden ha möjlighet att läsa Strindberg, Jünger, Dostojevskij och annat kulturgods av god kvalitet, måste du äga dem, böckerna.

Strömmat skräp kommer tydligen alltid att vara strömmat skräp. Uneasy listening, typ. Som ett helt liv beskrivet av Karin Wahlberg, med en verkshöjd så osäker/låg att det kanske inte ens äger upphovsrätt. Vilket jävla öde. Mammons avsaknad av bildning är klar och tydlig.

Ungefär som Lars Roos. Jag menar, hur kunde det gå så fel? Han spelade in pianomusik på ett begåvat sätt, såväl Beethoven som Rangström som Hindemith, sedan blev det Örongodis för hela slanten och han intog rollen som landets Richard Clayderman. Bildresultat för Happy sound for Citroën Drivers

Och den mannen kan man skylla mycket för, inte minst när han drog ner James Last i smutsen i en duoskiva, en skiva som tack och lov kom sent i bådas karriärer, eftersom Last visat, både genom sin voodoo-skiva och sin version av ”Hair”, att han egentligen var en funky fucker.

Easy listening-facket kan ibland uppvisa elegant njutning, som Berry Lipmans skivor. Visst blev Citroën-ägarna mer nöjda med sitt köp när de fick med sig hans lp ”Happy Sound For Citroën Drivers” i handskfacket 1974?

Bildresultat för Vrakets positions ”4”

Vrakets positions ”4” (Galleri 21) är så beskrivande den kan vara. Vrakets position är duon Göran Green och Tommy Lindholm, ”4” avslöjar att det är deras fjärde album, den här gången dessutom ett dubbelt sådant.

Tacksamt nog är det en fortsättning på den inslagna vägen från den självbetitlade debuten, över ”Spår” och ”Funktionslust”, och nu landande i detta eviga, tunga jammande, där jag fortfarande får tankar om de glömda ljud som finns inuti skrotade skördetröskor, muterade sädeskrossar eller en stonerrockens slaghack till Faust eller Art Bears eller något annat från en lantlig men allt annat än idyll, allt improviserat, sägs det, åren 2015–2016.

Drånande, stånkande, minimalistiskt – ”bakgrundsmusik från avgrunden” kallar de själv musiken för och det är nog så beskrivande, men jag ser ändå den där ångvälten framför mig, som stundtals, efter det att jag lyssnat på någon av deras skivor, dyker upp om natten och följer mig, eller förföljer mig, i nattens mara.

Kabbala Kitsch (som hette Skunk 1977 och bytte namn till Zakkes armé innan KK) var de en gång medlemmar i, kvartetten släppte ifrån sig en singel 1981 på Bakhålls skivbolag med Hermann Hesse-texter de musiksatt och mina agrara upplevelser kommer givetvis på skam när jag på bandets hemsida läser en utmärkt och avslöjande intervju ur Tidningen Kulturen, men också får bekräftat det som hörs och drivkrafterna bakom det som hörs.

Köp hela bunten skivor med Vrakets position, lägg dig på åkern och vänta på att bli tallriksskumplogad ner i myllan där Riley, Young och AMM redan rotat.

Bildresultat för Losing Sight Of What You Want

The Dames “Losing Sight Of What You Want” (egen utgivning) och låt oss inleda med deras eget citat som anslår tonen: “We like to describe our music as the sexy version of progressive rock”.

De kommer från Holland och har en intressant vinkel på det de gör, att det blir Gatsby vs. prog (och ”de” är Marian van Charante, sång och gitarr, Stephen de Ruijter, gitarr, Michel Krempel, bas, Thijs de Ruijter, klaviatur, och Ruben Meibergen, trummor), en sorts tjugotalsinspirerad progressiv rock med bortglömda ideal och en tanke att det är ok att vara snygg och sexig (om än inte ytlig som i den store Gatsbys värld), prog goes nightclubbing innan champagnen, smokingen och ett blasé ansiktsuttryck blev Bryan Ferrys egendom – men tro inte på allt du läser, för det är inte alls det där, om man lyssnar blint utan bandets pressmaterial.

Det här är kompetent neoprog med berättande texter och det som jag mest fastnar för är de Ruijters gitarrspel och de krokar som stundtals dyker upp, inte minst i avslutande och nästan tjugo minuter långa ”Conveniently Distant”. Snyggt producerat, dessutom, inte minst för att vara ett debutalbum, ett klart bevis för kärlek till den del av genren som är så livskraftig i just de nederländska räjongerna.

Bildresultat för Labyrinth Samas Antaral”

In The Labyrinths femte album heter ”Samas Antaral” (Transubstans) och är en märklig sak, inte minst för oss som inte hört något alls av bandet tidigare, för pressmaterialet talar om en skiva som egentligen spelades in på 90-talet när bandet släppte sin debutskiva, men att några spår har sina rötter redan spirande i mitten av 70-talet.

Nåväl, det är instrumental fantasyprog med folkmusiktendenser och litet österländsk inspiration, utan texter men med rösten som ett extra instrument, ett blandat musikmåleri baserat på en sagoberättelse av Stefan Ottman och Mikael Gejel skriven och bitvis utgiven på 80-talet i fanzinet Drömskrinet och av de publicerade texterna att döma klart i questsubgenren inom fantasyn c/o Tolkien. Konsekvent genomfört och säkert spännande för den som är på det humöret.

Bildresultat för Tortusa Mind Vessel

Norge. Alltid Norge: Tortusas ”I Know This Place” var en fantastisk liten skiva, där John Derek Bishop, a.k.a. Tortusa, dekonstruerade Eivind Aarsets musik till både oigenkännlighet och igenkännlighet.

Nu har han med sig saxofonisten Inge Weatherhead Breistein och på ”Mind Vessel” (Jazzland Recordings) är det en till största delen ambient färd inspelad i Stavangers gamla nedlagda ölbryggeri Tou Scene, där saxen bryter av eller förstärker de elektroniska stämningarna som vindlar ur högtalarna, mestadels experimentellt med viss egg, stundtals i bakgrunden som en porös musiktapet.

Bildresultat för Fungus Hill Creatures

Vad sägs om litet halvsläpig stonerrock från ett band som helst skulle utge sig på SACD i stället för vinyl, eller som nu, digitalt? Fungus Hills ep ”Creatures” lyssnade jag på förra vintern och tyckte att det nog kunde städas litet i mixerbordet och bli en fullängdare med tiden; roligare än Blues Pills och mer intressant än Graveyard och kompisarna där. Litet psyk, litet rock, litet Umeå.

Nu har debutfullängdaren kommit och i väntan på att det ska samlas ihop pengar till en vinylversion, finns ”Cosmic Construction on Proxima B” dessvärre bara som nedladdning/strömmad (men jag har tacksamt nog fått en cd-kopia med riktig upplösning).

Det är ett varierat album som spretar, som gungar eller stampar på stället, som svänger eller väntar på att något ska hända, bluesrock med stonertankar, skulle jag säga, men inte riktigt så jammande rymdrockigt som skivtiteln lurar oss att tro (”My Delusion” kanske ett undantag).

Däremot är det hela tiden intressant och hela tiden en resa in i bandets influensträdgård.

Hey Elbows andra album, ”C0C0C0” (Adrian Recordings), är ett fullvuxet album. Det tyckte jag om debuten ”Every Other” också när den kom 2015, bekräftat av att ha sett dem live ett par gånger (flygelhorn gör sitt för musiken, som också dyker upp i Havtorn-konstellationer som Brigaden, liksom ett egensinnigt trumspel), liksom när de backade Alice Boman.

Men det gick alltså att växa till sig ytterligare, det är efterhängsna melodier, postrockigt och magnifikt.

Ordet jag söker är kanske ”snyggt” men månne också ”innerligt”. Som avslutande ”… All Behind” som just är smärtsamt vacker.

Likt ett annat malmöband, Death & Vanilla, har Hey Elbow skaffat sig en egen liten musikgenre, något jag fick bekräftat när jag hörde dem live i Göteborg häromveckan.

hi-res-digital-front200x200

Tre kassetter från Gävles stolthet, skivbolaget Lamour:

Först ut Alpha Mounts ”Dvahla” och för en gångs skull får jag känslan vid genomlyssningen bekräftad av pressmaterialet, att Joakim Westlund (som Alpha Mount egentligen heter) strävat efter att fånga känslan mitt emellan vakenhet och sömn/dvala/något annat, ”där lugnet bor”.

Nu är han inte alls agerande i Max Richters ”Sleep”-land, vissa delar är litet mer högljudda (även om ordet är malplacerat i sammanhanget), försiktigheten har en gräns på den här kassetten, men det är kanske en stilla roddtur i malströmmen Joakim överväger?

Utmärkt elektronisk musik är det i alla fall, det mesta är stillsamt svällande och avsvällande, dessa mentala vågor som slår mot hjärnbarkens strand.

Andra numret är Oestergaards’ ”Rötterna”, som låter som någon form av industriverksamhet i undervattensläge, uppfattad av en sonar.

Övergivna, döda korallrev i det becksvarta vattnet i hamnbassängen i Lübeck – det är musik som andas mörker och en icke-fungerande kol-stål-union i ett blodfattigt Europas inte längre pumpande hjärta, som en Bladerunner-kuliss där neonrören slocknat och Lee van Cleef spelade Deckard.

Musik från Kallocains källare och Du sköna nya världs bakgård. En kassett som lägger sordin på tillvaron.

Det tredje numret är mer en blandad kompott, samlingen ”Musik tillägnad Bertil Enstöring vol. 1 – drone och ambient för ensamma stunder” och oavsett om Bertil finns eller inte (”han är alltid klädd i en röd mantel”), är de kanske något på spåren, gävleborna, för även jag ser alltid drånandet som en solitär sysselsättning för i synnerhet manliga musiker.

Blandad kompott, som skrivet, mest substans/intresse för min del inledande ”Drone till Bertil” med Lehnberg, Stenbits ”Ralf och Bertil” och Plasmafuses ”In There”.

Barockens musik, den tidiga musiken, har skapat en räcka artister, musiker som i den senaste generationen påminner en del som t.ex. de italienska unga musikkonservatorieelever jag skrivit om tidigare, de som sparkat liv i sjuttiotalets progressiva musik inspirerade av PFM och andra band från hemlandet, inte minst de många en-skive-banden som gjorde djupa men bortglömda avtryck i genren 1972–73 ungefär.

Inom barocken är de gamla uvarna kvar, som William Christie, som ger de unga turkarna en plattform, men många av dessa ”unga” är inte så unga längre utan har milslånga karriärer på scen och skiva, som Christophe Rousset och hans kompisar i Frankrike.

Förvisso finns det hyfsat gott om speltillfällen för den tidiga musiken runt om i Europa, ibland även här hemma, men blandningen av musiklärartjänster och utövande musiker ger en schizofrent intryck samtidigt som kvaliteten på de unga musikerna, som antytts tidigare och ovan, är mer än lovligt gott, både som exekutörer, musikaliskt bildade och med skivsamlingar (eller digitala ”motsvarigheter”) vars djup och bredd ger tyngd åt tolkningarna.

Därför två skivor med två hyfsat unga ensembler, dels The Nordic Baroque Band som bildades 2014 av svenska (skånska…) och danska musiker och som nu på Ictus lämnat efter sig sitt debutalbum, dels Bastard Barock, som kallar sig ”barock-kollektiv”, med bas i Malmö, med de flesta medlemmarna härifrån och med några bördiga från Stockholm, som på en självutgiven cd tar ut svängarna.

Bildresultat för The Nordic Baroque Band cd

NBB först (som är Monica Schmidt Andersen, blockflöjt, Johannes Jacobsson, violin, Søren Storm, violin, Jeanette Eriksson, viola/violin, Magnus Malmros, cello, Mogens Fangel Damm, cembalo/orgel, samt gästen Patrik Sandin, baryton – alla instrumentalister använder tidstrogna instrument och stämning) och på något sätt står Telemann i centrum, kanske för den svit gruppen totat ihop av allehanda inslag ur hans partitur, men det är också en fin, välproducerad (Bertil Alving spelade in, därmed förbjudet att spela upp utan att använda bästa möjliga reproducering, strömningstjänster och annat skräp göre sig icke besvär!) samling av mestadels, för de flesta och vissa fall även för undertecknad, blockflöjts- och violindriven barock och även tidigare musik, liksom sånglig.

Favoriter som Zelenka och Biber och Schein återfinns i startfältet, men Cyriacus Wilche (1620–1667) från Weimar och Sachen-Jena tror jag inte jag haft nöjet att stifta bekantskap med tidigare. Ett problem är givetvis hur lilla Ictus ska nå ut med denna förträffliga cd internationellt, för den behöver/förtjänar nå en bred tidig musik-publik eftersom den står sig väldigt väl jämfört med de tidigare så fristående men idag kolossala katalogerna från Aparté, Harmonia Mundi, Naïve, Mirare och de andra skivbolagen. Förträfflig, var ordet.

Bildresultat för Bastard barock not in my backyard

Bastard barock (som är Marcus Strand, teorb/vihuela, Stina Jansson, violin, Jenny Lierud, cello, Malin Sjökvist, slagverk, Andrea Ravandoni, viola, och Annie Lönngren, blockflöjt) å andra sidan är inte fullt så renläriga men är, som sig bör, och som sig bör på tok för sällan, barockgenrens partyanimals men mer allvarligt menande än t.ex.Red Priest eller Barokksolistene, skulle jag säga.

Den egenutgivna liveskivan ”Not In My Backyard” var uppfriskande, en temaskiva om vår postkoloniala last (men de talade partierna mellan de musikaliska gör ingen nytta, stökar till berättelsen i mina öron, det hackar i uttalet, när vi borde ta orden till oss för betraktelse och erinran), men jag gillar sättet de hanterar Biber, Rameau, Lully och de andra herrarna liksom de, för att stötta sitt valda tema, släpper in såväl musik av Morricone som Moondog.

Friskt, fräscht, oförväget, men förstår att de nog inte i första rappet släpper tanken på att det här är en ”postkolonial barock-kabaré”. Dags att boka studiotid för nästa skiva, skulle jag däremot säga.

Bildresultat för Söderländskan i Norden

Skivan ”Söderländskan i Norden” med musik av Mathilda Orozco (1796–1863), av Bernt Malmros, pianist på skivan (Anna Nyhlin är sångerskan) och till vardags bl.a. driven ordförande i Föreningen för tidig musik, kallad ”den första singer-song-writern i Sverige av kvinnligt kön” är en helt bedårande skiva, ett uttryck jag aldrig någonsin tidigare använt i en skivanmälning.

Mathilda Orozco Montgomery-Cederhielm kom till Sverige från Milano och charmade alla, både sina män i äktenskapen och dåtidens poeter, förutom ett sammanfattande porträtt i senaste numret av Tidig musik skrev hennes son, Robert Montgomery-Cederhielm, 1919 boken ”Mathilda Orozco – söderländskan i Norden: en lifsbild” som tämligen detaljerat ger oss mammas liv inom musiken och konsten.

Musiken på skivan är ett pärlband upplyftande, kärvänliga sånger förtjänstfullt och med stor smeksamhet framförda av duon Nyhlin/Malmros.

Levande musikarv ger oss den här avslutande bilden av Mathilda:

”Mathilda Beatrix Valeriana Maria della Trinità Gyllenhaal (född d’Orozco) föddes 14 juni 1796 i Milano och dog den 10 oktober 1863 på Stora Ekeby i Västmanland. Hon gifte sig tre gånger: med toscanske Bartolomeo Cenami, med den svenske greven Josias Montgomery-Cederhielm och till sist med friherre Carl Alexander Fredrik Gyllenhaal. Hon kallades i Sverige för ’Söderländskan i Norden’ eller ’Näktergalen från Arnos dal’, framträdde vid festligheter och i salonger som sångerska och komponerade sällskapssånger: ett 60-tal sånger, bl.a. Axels monolog, Stjernsången och Rings drapa, samt pianomusik (Hussar-Marsch)”.

Bildresultat för Sällskapet Disparition

Bland de nämnvärda finns Sällskapets “Disparition” (BMG) där det tjatats till förbannelse om att Thåström lämnat (och på denna sista skiva ersatts av tyska sångerskan Andrea Schroeder – men visst ”gästar” han… ah, well), när det i verkligheten är Pelle Ossler som är kreatören här, vars mörka promenader längs nedsläckta industriområden i de norra delarna av Berlin stämt taggtrådsgitarren och det är enbart ensamhet som ekar här, producerad av Michael Ilbert som idag driver legendariska Hansastudion där också Sällskapets skiva spelats in.

Bildresultat för The Amazings “In transit

Det här är mer ett sinnesstillestånd än en skiva. The Amazings “In Transit” (Partisan Records) fortsätter på den inslagna, närmast skotittande vägen (fast roligare än t.ex. Red House Painters) och jag skulle nog ha svårt att placera enskilda låtar på enskilda skivor, deras drömska rock/pop (Reine Fiskes fina gitarr borde få mer utrymme!) är en expanderande musikalisk väv (men på den här nya skivan finns faktiskt ett och annat stycke som bryter av på ett förtjänstfullt sätt, kanske pekar på en gradvis förändring av inriktningen?).

Det ska också nämnas att skivbolaget dB Productions börjat röja i arkiven efter inspelningar av Hans Leygraf och att den första cd:n i denna arkivserie är vigd åt Charles M. Schulz’, Snobbens pappa, favorittonsättare, Johannes Brahms.

Här är det bl.a. Stig Westerberg som 1970 leder Radiosymfonikerna i den första pianokonserten. Det finns omätliga skatter i Sveriges radios arkiv, månne fler får tanken att föreviga inspelningarna på skiva.

- Jan-Erik Zandersson

Inga kommentarer: