Man behöver inte gå längre tillbaka i tiden än till stumfilmens dagar, när det som syntes på biografens vita duk ackompanjerades av, oftast, en pianist som med musikens hjälp försökte ge det som hände ytterligare en dimension, hur enkelspårigt det kanske än blev när han eller hon fick lita på stundens ingivelse eller minnet av gårdagens visning. Filmmusik i dag är långt mer subtil, hela filmens ljudspår är oftast rakt igenom artificiellt, såväl suckar, ljud av promenader, foxterrier som skäller i bakgrunden. Eller musiken. Långt innan filmernas bilder var fejkade och lämnade inspelningsstudions trygghet för att hamna på ett digitalt mixerbord med tillägg för animeringar av allt mer realistiskt slag, fanns ljudregin, ljudscenografin, ljudsättningen. Och musiken, filmmusiken, soundtracket. Genren blev vid en viss tidpunkt så särskiljande i berättandet att självständig musik kunde sägas vara musik till ett imaginärt soundtrack, musik till en film som inte spelats in än. Naturligt, självklart, för vilken musik sätter inte igång våra inre bildspel, suggererar oss till att se saker som inte finns, väcker minnen eller känslor som inte just då är befogade av något annat skäl än det örat fångar och hjärnan försöker förklara.
John Carpenter är en av de regissörer som också hade ett finger med i vilken musik som skulle åtfölja filmen. Han gjorde inte som Kubrik/Clarke i År 2001 att han skaffade specialskriven musik av andra händer (som förvisso byttes ut till de ikoniska klassiska stycken vi idag förknippar med denna framtidsskildring som inte bara var science fiction utan också var ett, mestadels, 160 minuter långt spåkuletittande om vår värld 2001 eller något senare), han skrev den mestadels själv. Kanske det är därför som minnena av exempelvis The Fog från 1980 är så kopplade mellan händelserna i kuststaden med den musik som skräckelementen byggs upp till.
Redan i Carpenters första film, kultklassikern Dark Star (1974) skriver han musiken och det fortsätter han med i Assault on Precinct 13 (1976), musik som inte går att skilja från det som händer bildmässigt, musik som Carpenter färdigställde på tre dagar.
Det har fortsatt så och ledmotivet till Flykten från New York väcker alltid bilder av ett annat New York än det vi besökt, en Snake Plissken som har samma sneda leende som när Kurt Russell spelade Elvis Presley i Carpenters sevärda biopic för tv från 1979, en stad som har mycket gemensamt med Deckards Los Angeles tjugotvå år senare (vi är snart där, 1997 blev inte som Carpenter såg det, men Dicks LA kan mycket väl vara ett LA à la Scott 2019). Filmen gjorde stort intryck på mig när jag såg den på bio 1981 och lp:n med filmmusiken är ett av de soundtrack jag spelat flitigast sedan dess, det försätter mig alltid i samma tillstånd, det är alltid samma känslor som väcks, samma minnen, samma tidstunnel tillbaka till en kylig biograf i Malmö.
Carpenters sätt att göra elektronisk musik var och är särpräglat, här är det instrument, form och klanger som gör att han är lätt att identifiera. Det är ju ett dubbelt öde på sätt och vis, dels att hela tiden bli inplacerad i ett visst ljudande fack på det här sättet, dels för de efterkommande, kreativa tonsättare och artister som placeras i samma och därmed på något ouppnåeligt sätt påstås sakna egen kreativitet, bli dērīvātīvus, orättvist i några fall, rättvist i andra, enbart förklarande i åter andra.
Vi befinner oss nu i den tredje kategorin, här använder jag Carpenter, inte som måttstock, bara som förklaring till vad det är jag hör och hur pass mycket den här musiken jag lyssnar till på en viss nyutgiven lp kanske inte om 35 år väcker samma fastgjutna minnen när jag lyssnar på den i en gråtonad framtid som Carpenter gjorde 1981, men som frammanar ett sjok bilder som inte är helt väsensskilda från en övergiven storstad eller de nu så flitigt förekommande skivorna från technofarbröder som på ålderns höst, när de passerat 35 eller 40, gör musik som på ett högst traumatiserande sätt frammanar bilder av dieselstinkande parkeringsplatser i nedlagda industrikvarter, osanerade butiksytor för sådant vi inte längre bryr oss om och platsens rytmik, platsens dynamik utförd med instrument som väcker allas vår inre spastiker.
Om du vill uppleva det jag upplever just nu ska du skaffa ”Påträngande verklighet” med Cement (Rundgång), This Is Heads klaverist Björn Wikings solodebut. Det är syntetiska ljud som till sin form, sina harmonier, sina melodier, rör sig i dessa landskap, där Carpenter är en boj som Björn förankrat sitt skapande vid, men där finns också andra grynnor minnande om ett svunnet åttiotals målande syntetik, men framfört på ett sätt som inte bara är uppgraderat utan också av mig uppfattas som saknande uppsåt att efterlikna. För kommer man förbi det som påminner, inser man med emfas hur briljant denna musik är, att den inte bara utvecklar skeenden som passerat, utan bygger på friska, nya tankar om hur vi kan få uppleva elektronisk musik. Eller snarare, hur vi ska göra det. Höstens spännande elektroniska släpp begränsar sig alltså inte till Jeffrey Koeppers ”iKonnektions” eller Andy Pickfords återkomst, Cements förstlingsverk är inte bara en bra lp, det är en utmärkt lp, det är en lp av internationellt snitt i den europeiska ELM vi känner så väl och något som väcker lust efter mer.
- Jan-Erik Zandersson. jan-erik.zandersson@telia.com
