onsdag

Zandersson september 1 - 2014

Jan-Erik Zandersson:

Det är inte som på Robert A. Heinleins tid, så håll hårt i dem, gör inte av med dem. I femtiotalets science fiction kunde man från tid till annan läsa i noveller och romaner hur huvudpersonen, oftast en man, av någon anledning, kom hem i bostaden/rummet på rymdstationen efter som lång dags arbete med, gissningsvis, tredjegradsekvationer och annat imagemanligt, programmerade väggpanelens inbyggda datormojäng att leverera kvällsmat och under tiden lyssna på någon musik vald ur det gigantiska arkiv (kanske analogt, kanske digitalt, beroende på hur visionär författaren var) som fanns tillgängligt via datormojängen i alla lägenheter/villor/rum på rymdstationen. (Fantasin här var oftast begränsad, antingen valde författaren att hitta på någon topplisteartist aktuell på 2200-talet (nej, ingen hade fantasi nog att komma på Lady Gaga), eller något klassiskt musikstycke från läsarens tid eller, om man var progressiv nog, ett samtida, klassiskt musikstycke från 2200-talet.) Det enda jag garanterar är att utbudet inte var styrt av Spotify et cohortes och att författaren inte hade en tanke på att upphovsmän och artister inte skulle få betalt i märkbar grad för den musik som kunde spelas upp.

Vad är det då vi ska hålla hårt i? Jo, våra fysiska kulturartefakter, vare sig det är böcker, cd eller dvd:er. Tecknen är tydliga redan i filmbranschen: en rad klassiska dvd:er har blivit hårdvaluta eftersom de aldrig mer kommer att tillverkas som dvd eller blu-ray, bara finnas digitalt. Finns i sjön, typ. Har du tur finns de med i Netflix’ utbud, men det är lika föränderligt och för användaren lika oberäknerligt som ett lokaltåg, vips, så finns den-och-den filmen inte längre med i utbudet och hur ska du då få möjlighet att se Bondarchuks episka Krig och fred eller originalversionen av Solaris? Alltså är enda räddningen att du imageäger dem (mer långsökt är att de finns på biblioteket, men eftersom biblioteken fått för sig att de ska sälja ut böcker/skivor med jämna, hemskt regelbundna, mellanrum, av anledningar som är mig fördolda, så hade jag inte räknat med det), har dem stående i hyllan för beskådande/lyssnande när det passar dig och inte den så kallade marknaden. Det är förklaringen till varför vissa dvd:er kostar multum när du försöker köpa dem på Tradera, varför Atlantic Oceans debut-lp från 1970 kostar flera tusen etc. Äger du dem inte, kan du inte njuta av dem. Enkelt.

Egentligen ett intressant exempel där gammal marknadsekonomi möter ny och där de gamla affärsmodellerna är de som både skapar efterfrågan och prisinflation. Den ekonomiska teorin håller. Det handlar inte längre om ”samlarvärde” när det gäller gamla cd, lp, dvd, vhs etc., utan om det pris du är villig att betala för att få en kulturupplevelse som förändrar ditt liv och som du har möjlighet att återvända till när och hur ofta du vill. Netflix, Spotify och de andra strömningstjänsterna är litet väl mycket DDR och Sovjet, men i stället för att staten ska bestämma vad och när du får uppleva kultur, är det upp till företag, alltså den nya tidens planekonomi. Dessutom ska det bara vara kultur som snabbt skapar intäkt i denna kvartalsekonomi.

Det kan också vara dags för en historielektion. Sitter du bra? Kan du din svenska proghistoria? Jag utgår från att du köpt Sveriges Radios tunga livebox, gemenligen och populärt kallad ”Proglådan” och läst på om svenska band och artister, både på Universum Noll och på artrock.se. Vill du ha en mer internationell syn på vår inhemska proghistoria reimagekommenderar jag ett besök på världens största progsajts svenska avdelning. Lärorikt är bara förnamnet och jag förstår att din söklista blev ett antal titlar längre nu. Happy hunting!

Vill du förresten göra utblickar internationellt och kanske få höra sådant du verkligen inte hade en aning om existerade, gör då ett besök på prognotfrog.blogspot.se.

Det finns filmmusik och så finns det filmmusik. Och sådant jag inte skulle trott, om det inte följt med en pressrelease med skivan, ha något med filmmusik att göra över huvud taget. Jag märker att jag lyssnar mer och mer på filmmusik, framför allt från filmer jag aldrig sett, obskyra Morricone-soundtracks och sådant som har för mycket bossanova i sig – men också med glädje på bekanta filmers från filmen skilda musik, som James Horners till Aliens eller Roy Budds till Get Carter, musik som klarar sig utmärkt på egen hand, som egna, självständiga musikupplevelser, får en egen dimension på rymmen från filmen. Och så finns det filmmusik som jag aldrig gissat vara filmmusik om det inte stått imageså på Cineploit-cd:n, ett österrikiskt skivbolag med förkärlek för musik från italienska skräckfilmer från 70- och 80-talen, med musik till Romano Scavolinis L’Apocalisse Delle Scimmie (2012). Regissören är mest känd för Nightmares in a Damaged Brain (1981) som, säkert på goda grunder, hade det svårt med censuren.

När tonsättaren Luigi Porto, med femtontalet filmer ljudspårsfyllda, fick uppdraget att göra musik till den nya filmen sade regissören att han inte ville ha filmmusik, utan en ”symfoni av smärta” och jag vet inte om han lyckats. ”Scimmie” är soundtracket döpt till och ett blindtest hade förpassat musiken längre bakåt i tiden och i en genre gränsande till eller varande musique concrete. Nog för att det kan kallas avantgardism och nog för att det kan fungera till denna film jag inte sett, men det finns inget påtagligt sammanhang, bara en ljudkakafoni som bryts upp och återkommer, där vi kastas in i det ena ljudrummet efter det andra – och som en homage till fransk ljudkonst är det självfallet utmärkt, som filmmusik sätter jag inget betyg förrän jag sett filmen. ”’Scimmie’ är en musikalisk konversation som flyter parallellt med Scavolinis film” säger tonsättaren själv och däri ligger nog svaret, att här finns inga konventioner, att det finns manliga, kvinnliga och apröster, att det t.o.m. finns en liten rap med, ett musique concrete-jam över en cd-sida.

Av helt annan dignitet är Call Supers debutskiva ”Suzi Ecto” (Houndstooth), påfallande överfallande elektronik med beat, försiggivet imagelättviktig, men det är smått bedrägligt, för det är många idéer som får konkurrera om utrymmet när Joe Seaton, som han egentligen heter, från London, nu bosatt i Berlin (var annars när det handlar om elektronisk samtidsmusik?), vill utforska världen som går långsammare än 135 BPM. Ibland rent ambient, ibland minnande om småskalig musik från artister som försvinner i det oändliga utrymmet på Bandcamp, men också etnorytmiskt som gör debutskivan större än den kanske upplevs vid en första genomlyssning. Någon linje uppfattar jag inte, spårlös musique concrete av stillsamt uppdaterat slag och sedan rytmer som stod vi i baren i Chiba City. För oss som föredrar att musiken utmanar oss så smått. Ännu en skiva att återkomma till, precis som tidigare elektroniska fotspår från Berlin.

imageJim-E Stacks debut ”Tell Me I Belong” (Innovative Leisure) låter både gammaldags och relativt ny. Att James Harmon Stack är trummis sedan barnsben märks nästan i låtarnas jakt på olika rytmer, mer analoga än något annat, nästan en samhörighet med vissa spår från Moby en gång i tiden, kanske en orättvis jämförelse, men det är ett fokus på ett smärre groove, inget julgranshängande av något unikt sådant, mer ett som kan fungera på dansgolvet, litet housigt, litet detroitiskt, men har mestadels att göra något med samplade slagverk av olika slag, tangerande ren drum’n’bass, till och med. (Tala om högt lixtal!) Mer en promenad än en resa, kort speltid, kompakt, men så befinner han sig i Brooklyn och inte i Berlin.

Men någon som gjort en resa fanns med i paketet med Necromonkey-musik (och nu är de så ”stora” att de blivit bootleggade, från ProgDay i Chapel Hill häromveckan, ”Their music is hard to describe, but it's kind of a mix of traditional symphonic prog, minimalism and electronica. The set they performed at ProgDay was practically trance-inducing – at one point the music dropped to a whisper, and I swear you could have heard a pin drop. Everyone in the audience seemed spellbound” skrev uppladdaren och han verkade nöjd – liksom undertecknad när jag lyssnat på konserten), musiken på Cathedrals klaviaturist Tom Doncorts imageskiva ”This Mortal Coil” (Phosphorescent) skapade han under de senaste tio årens resor runt klotet och det här var en trevlig överraskning. Mattias Olsson från Änglagård/Necromonkey (med flera band) återfinns här också och vi talar inte om långa, symfoniska stycken, snarare korta, men ack så progressiva (eller egentligen symfoniska till anslaget om inte längden) och i ett egen psykedelisk musikdimma inhöljda, givetvis med mycket klaver, mellotron, javisst, men en skönt disig produktion en bit från 1972; som sagt, en överraskning. Här kan du se/lyssna till ett av spåren från skivan, men i en version som inte återfinns på den.

Avslutningsvis vill jag också tipsa om en barockskiva med kyrkomusik av härligt unikt slag, med tre tämligen okända kompositörers verk runt Östersjön. ”Ostsee” (Simax) heter skivan, framför gör norska Trondheim Barokk på en ungt, välfunnet sätt, kompositörerna är Georg von Bartosch (1668–1743, på sin tid etablerad tonsättare som brevväxlade med Bach, men blev framgångsrik i den danska (!) armén) som bidrar med kantater från ungdomen och mogna sonater från slutet av sin levnad; Johann Vierdanck (1605–1646, påhejad av Schütz i Dresden i ungdomen och organist i Mariakyrkan i Stralsund de sista levnadsåren) har bara en kort sonat för två violiner och generalbas men som gör att jag vill höra mer av hans musik, förstår kanske litet av vad Schütz hörde; Johann Thiele (1646–1724, träffade också Schütz men som vuxen, kompis med Buxtehude i Lübeck, flydde Gottorf när dansken kom, hamnade i Hamburg, återförenad med din arbetsgivare från Gottorf) ger oss två mångfacetterade kantater för sopran – totalt handlar Trondheim Barokks spel om 7o minuters uppvisning, påminner om hur mycket äldre (och även nyare och rent av samtida) musik som fortfarande ligger ospelad i olika bibliotek i världen.

Publikinspelningarna från ProgDay (och andra festivaler) i sommar är en av flera källor till att lära känna band man aldrig hört talas om tidigare, att fortsätta sin livslånga utbildning i den progressiva och aldrig stillastående musikens land. Backhand, Sensations’ Fix, The MPS Project och knäppa Galactic Cowboy Orchestra var några från just ProgDay, Kitten Pyramid, ett brittiskt band på väg upp mot ”hög kännedom” i våra kretsar, var ett annat från en annan festival, ett band vars debutskiva härom månaden gick mig förbi – som så mycket. Bootlegs ger inspiration idag och behöver inte längre handla om den 104:e inspelningen med Jethro Tull för att skapa intresse.

image

Annat kul på skiva som du inte bör missa är givetvis Bitchin’ Bajas’ senaste dubbel-lp som tänjer på gränserna, liksom jag fäst mig vid franska PoiL och deras ”Brossaklitt”.

Och du, blir du matt när Blåkullas debut-lp från 1975 går för 3 500:- på
Tradera? Läs då här i stället om 12 000 skivor som kan bli dina.
Sedan är det bara att följa grabbarnas vedermödor dag för dag:

- Jan-Erik Zandersson, Jan-Erik Zandersson@telia.com