Uppsala Progressive Rock Festival lördag 13:e augusti 2011

När vi plockade hem Markus Enger som Universum Nolls prog-korrespondent i Quebec, Kanada diskuterade vi här på redaktionen ganska länge var vi skulle sätta honom i stället. Japan är ju ett område som behöver belysas, i Sydamerika finns mängder av bra progrockband och en scen som är relativt outforskad, eller varför inte Italien - ett land som alltid hållit progrockens fana högt och som alltjämt producerar progrock av yppersta klass?

Diskussionens vågor svallade och argumenten flög som förgiftade pilar genom rummet. Till sist var det någon som ställde den självklara frågan – varför gå över ån efter vatten? Vi vet ju alla att det är i Sverige som den i dag allra mest spännande progressiva rocken görs. Vi måste väl i första hand ta hand om vårt eget närområde innan vi lyfter blicken utomlands?

Återstod frågan i vilken stad vi skulle placera honom. Här uteblev diskussionen helt. Alla var överens om att det är Uppsala som gällde. Denna stad har varit, är och förblir progrockens huvudstad i vårt land.

Från Kaipa med Roine Stolt och Samla Mammas Manna till Klotet har denna stad fostrat rader av eminenta musiker och band.

Så hädanefter finns Markus i Uppsala varifrån han kommer att rapportera om smått och stort. Markus har en egen blogg där han skriver om sin vinylsamling - Spisa Vax.

Här kommer hans första rapport:

Affischens ord lovade stort – årets festival skulle befästa Uppsala som den progressiva musikens hemstad i Sverige. Ett konstaterande eller tomma ord? Eftermiddagen och kvällen skulle ge svaret.

Som en stor familj hade vi, Uppsalas fans av den progressiva musiken, sökt oss ned till Parksnäckan i Stadsparken. Gemenskapen var stark när vi fyllde bänkarna, kanske inte till hälften, men i alla fall till en tredjedel denna soliga lördag eftermiddag. Den genomsnittlige besökaren var troligen runt 50 år gammal och av manligt kön, men undantag syntes – både till kön och ålder (yngre). Jag gissar på att vi var cirka 300 personer som bemödade sig betala de 150 kronor som krävdes för inträdet, ett pris som hittat, enligt mig, speciellt som man ofta får betala det tredubbla för en konsert med ett band – här bjöds det på fyra.

Denna eftermiddag hade jag sällskap av min hustru Shirin, min bror Niko samt brorsans styvson Fabian. Först ut var Lost in Rick's Wardrobe som satte igång någonstans efter klockan fyra. Bandet bestod av sex medlemmar – två sångerskor (+ flöjt och keyboard), en gitarrist, en basist, en trummis samt en keyboardist (+ violin). Bandet bjöd på en blandning av gammalt och nytt och de spelade en hel del covers. Eftersom jag i många år fokuserat på den progressiva rocken i Quebec och Kanada är jag tyvärr inte tillräckligt bevandrad i det progressiva landskapet i övrigt för att säkert kunna säga vilka låtar som var covers och vilka som inte var det. Det gjorde det inte lättare att bandet heller inte berättade något om det. Det var dock inte så svårt att pricka in två Pink Floyd covers, Paint Box och Cymbaline (visst, de berättade faktiskt om dessa covers men jag hade prickat in dom i alla fall). Detta gladde ett Pink Floyd fan som mig, speciellt som de gjorde två riktigt bra versioner.

Att lyssna på Lost In Rick's Wardrobe var som att höra en blandning av Amon Düül, Jefferson Airplane och Fairport Convention vilket jag personligen tycker är tre riktigt sköna band. Något jag också gillade var bandets relativt flitiga användande av tvärflöjten. Mer tvärflöjt åt folket, säger jag. På bandets MySpace-sida skriver de angående vad de låter som: ”Trying to sound like something you could have heard 1969 today” vilket stämmer ganska bra med min upplevelse. Min hustru kommenterade under konserten ”Inte i klass med Moody Blues” vilket kanske främst skall få oss att fundera över vilka förväntningar hon har på en lokal musikfestival i Uppsala.

Sagt om första konserten

”Mysig” (Shirin)

”Lovar gott för framtiden” (Niko)

”Positivt” (jag själv)

Det andra bandet innebar betydligt tyngre tongångar – det lokala Uppsalabandet Generous Men. Av okänd anledning hade inte deras sångare dykt upp men som tur var hade de en reserv redo, en yngling som gick under namnet Hårdrocksjosef. Medlemmarna i bandet var ganska unga, gissningsvis fortfarande i tonåren, men deras kunskaper på respektive instrument lämnade inget i övrigt att önska.

Denna konsert bjöd på minst lika mycket metal som progressive och Marillion och Dream Theater var namn som ofta dök upp i huvudet. Blanda Iron Maiden med King Crimson och resultatet kanske blir Generous Men. Reservsångaren är även medlem i ett Iron Maiden coverband, en roll som han med all säkerhet gör riktigt bra, men det satte också en viss hårdrocksprägel på konserten. Det var dock en rolig konsert och jag imponerades av de unga killarnas virtousitet på sina instrument. De klassiskt progressiva partierna de spelade var ofta av den mer krävande sorten rent tekniskt.

Publiken krävde extranummer och bandet erkände att de inte hade fler låtar, istället fick vi höra dom spela Smoke On The Water vilket var ganska kul även om de själva hoppades att det inte skulle finnas tid för ett extranummer.

Sagt om konserten

”Gulligt” (Shirin)

”Brutalbra” (Niko)

”Tungt” (jag själv)

Brighteye Brison steg in som tredje band på scenen och det slog mig genast att detta var det hittills mest professionella bandet. De bjöd på musik av mer klassisk progressivt snitt à la Genesis och Yes,. Ja, det fascinerade mig hur ofta det de gjorde lät mycket likt dessa band. Brighteye Brison var fem personer på scen – trummor, gitarr, bas + två keyboards. Den ene keyboardisten Linus Kåse, tillika en av sångarna, tillika huvudkompositör och frontfigur, spelade också saxofon.

Bandet bjöd på en helgjuten spelning som kändes mycket stabil, de har gjort tre egna album (och medverkat på ett antal andra) och har ett fjärde på gång. Det märktes att det var ett erfaret band på scen som visste vad de gjorde. Vi i publiken fick också öva på allsång vilket vi gladeligen var med på, även om vi var långt ifrån bandets egna (ofta) trestämmiga sång i fråga om skönhet.

Sagt om konserten

”Suveränt” (Niko)

”Utomordentligt” (Fabian)

”Professionellt” (jag själv)

Sist ut denna lördag var Beardfish. Vid detta lag började det bli lite kyligt i luften men bandet gjorde vad de kunde för att värma upp våra inre. Bandet var verkligen duktigt men ibland undrade jag var det progressiva höll hus. Det bjöds på mer rock än progressive och det var ösigt som f-n. Många låtar innehöll udda stickspår och sidosprång vilket gjorde dem riktigt roligt att lyssna på. Jag vet inte om bandet är influerade av Frank Zappa men jag tyckte många gånger denne man hördes i musiken, något min bror höll med om. Detta gällde både själva låtarna struktur och texternas ibland ganska humoristiska/absurda inslag.

Beardfish avslutade efter ett extranummer och klockan var då strax efter tio på kvällen.

Sagt om konserten

"Världsklass" (Niko)
"Omväxlande" (jag själv)
"Bäst hittills" (Fabian)

För de hugade fortsatte kvällen därefter på stället Hijazz men öl, samtal och ännu mer progressive musik, (i form av Nevärläjf) men jag begav mig nöjd med dagen hemåt. Min cykel hade fått punktering så jag fick gå hem med cykeln bredvid. Men jag var på gott humör så det gjorde inget.

Så är Uppsala den progressiva musikens fäste i Sverige? Ja, för tillfället i alla fall får man väl säga. Vi får se om Göteborg tar över titeln med Slottskogen Goes Progressive 20:e augusti. Fram till dess kan jag i alla fall njuta av att leva i Sveriges verkliga huvudstad.

You Tubeklipp från TheAbsorbants kanal.