söndag

On Reflection: öppet brev till Sveriges rockskribenter.

YES_-_FLY_FROM_HERE_COVER

Tecken i tiden: Yes nya album Fly From Here får en fyra i Dagens Nyheter och recensenten nämner orden progressiv rock och symfonirock utan att samtidigt skriva att hon kräks.

Vi tar det en gång till för säkerhets skull: Yes nya album Fly From Here får en fyra i Dagens Nyheter och recensenten nämner orden progressiv rock och symfonirock utan att samtidigt skriva att hon kräks.

Hörde jag någon nämna att Berlinmuren fallit?

Så vad säger man? Mer än… - välkomna till festen, alla yrvakna musikskribenter. Men ni kommer fyrtio år för sent.

Vi lägger nu märke till dem allt oftare. Dessa musikbevakare i gammelmedia som varken tror sina ögon eller öron. Förbluffade ser de sig omkring och skakar på sina huvuden som om de vill utbrista: Va? Är det okej att gilla den här musiken nu? Även om man jobbar på radion och skriver i riktiga tidningar? Är den inte förbjuden längre? Var det inte det vi var överens om?

Vart tog devisen – symfonirocken är en styggelse som punkrocken en gång för alla ryckte upp med rötterna - vägen? Den som i årtionden varit vägledande för hela rockskribentkåren? (Och som alltid var fullständigt obegriplig för oss som gillade den här musiken).

Grundregeln för alla musikskribenter, som sa att man måste avsky all musik som är det minsta komplex, symfonisk eller utforskande, som man inte kan tugga tuggummi i takt till och som är längre än tre minuter - denna regel tycks plötsligt inte gälla längre.

Vad gör då dessa nymornade skribenter i denna nya och obekanta verklighet? Jo, man sticker upp fingret i luften för att känna åt vilket håll vinden blåser. Och sedan börjar man med allvarligt tonläge referera till Pink Floyds tidiga album, som kallas banbrytande, man skriver att Yes nya album sorterar in sig bland de starkare skivorna i bandets produktion (sic!) och man vågar uttala ord som Robert Fripp och King Crimson utan att springa ut och tvätta munnen med tvål.

Plötsligt tycks man ha upptäckt vilken ohyggligt bra och innovativ låt 21st Century Schizoid Man är. Och vilken betydelse en grupp som King Crimson faktiskt haft för rockmusikens utveckling. Och man vågar säga det högt.

Ett exempel på omsvängningen är Sveriges Radios bevakning av den progressiva rocken, som bara under den här våren gått från klarhet till klarhet. I P4 Musik kalls den en eftersatt genre som särskilt skall lyftas fram i ljuset framöver.

Man kan fråga sig var detta skall sluta? Vad som väntar runt hörnet? Kommer dessa skribenter nu att samfällt utbrista –Progressiv rock? Jodå, den har jag ju alltid gillat. Emerson, Lake & Palmer blev ju väldigt orättvist kritiserade förut , men deras första plattor är ju riktiga höjdare… klassiker rentav. För att inte tala om Robert Fripp, han är ju en nyskapare, en av dom allra största inom rocken…

Den progressiva rocken tycks plötsligt inte bara ha blivit rumsren, allt fler omfamnar den och påstår att de innerst inne alltid gillat den.

Det lite paradoxala i detta sammanhang är att nu när vi äntligen får åtminstone en ansats till seriös bevakning i media så behöver vi den inte längre. Det fanns en tid när vi hade uppskattat att läsa välskrivna reportage och recensioner. Vi hade njutit av initierade genomgångar av album som Camels The Snow Goose, King Crimsons Red, Yes´ Close To The Edge och Gentle Giants Free Hand. Album vilka med råge och på alla sätt överträffar Fly From Here.

Det var när dessa album kom som rockkritikerna skulle plockat fram sina fyror och femmor. Men då satt de med munnarna fulla med tuggummi och huvudena parkerade mellan högtalare ur vilka treminuterslåtar i fyrafjärdedelstakt dunkade på. Och så snart man anade ljudet av en mellotron, en avvikande taktart eller en ambitiös syntövergång så plockades den överkryssade getingen fram.

Men nu befinner vi oss sedan ett antal år i en helt annan situation, där skillnaden stavas internet. Nätet har knutit samman folk som gillar den här musiken globen runt. Vilket fått till följd att även många ovana lyssnare fått upp öronen för den progressiva rocken och insett dess kvalitéer.

Det finns hur mycket information som helst om progressiv rock där ute. På hemsidor, forum , youtube och bloggar finns intervjuer, recensioner, synpunkter, tips och mer därtill. Och på en lång rad nätradiostationer presenteras strömmande urval av den bästa progrocken, såväl gammal som ny.

Så när nu gammelmedia storögt lyssnar och försöker begripa och tycka till så kan det förstås ses som något positivt. Men som sagt, var höll ni hus när vi som bäst behövde er?

Var befann ni er tex när Peter Hammill släppte Live In The The Flower Kings - Unfold The Future (2002)Passionskirche – Berlin, Le Orme Elementi, Spocks Beard Snow eller The Flower Kings Unfold The Future?

Var var ni när Gentle Giant återförenades i form av Three Friends på Musikens Hus i Göteborg? Och varför har ni inte bevakat en enda av festivalerna i Slottsskogen, där Sveriges och Europas förnämligaste progrock-grupper i mer än tio år uppträtt? För inte tala om det årliga världsunika evenemanget IB-Expo i Halmstad?

Och varför, varför har ni under alla år inte skrivit en enda rad om Djam Karet?  

Stay tuned för en annorlunda recension av Fly From Here på denna blogg.

Även SvD skriver positivt om Fly From Here.