tisdag

Konsertrapport: Van der Graaf Generator – Berlin mars 31 2011

DSCF1473

Okej. Peter Hammill kanske inte kan gå på vattnet och uppväcka döda. Men det som han, Hugh Banton och Guy Evans åstadkom på Berlins C-Club i torsdags var minst sagt mirakulöst.

Det enda man ville göra under och efter konserten var att för full hals skrika GUD ÄR STOR.

Ja, jag visste det redan tidigare, men ännu en gång blev det bekräftat – musiken är religion.

vdgg2Från U-bahn till konsertlokalen slog jag följe med ett blott tjugotreårigt vdgg-fan vid namn Josef. Men för övrigt så var publiken en bra bit äldre. Det blev uppenbart att det här bandet fortfarande har en gedigen fanbase. Att det finns och har funnits folk över hela Europa som lyssnat på och älskat Van der Graaf. Som hängivet följt bandet genom årens lopp, som känner varenda låt och kan texterna utantill.

DSCF1457

Man inleder med Interference Patterns från Trisector ((2008). Hamill och Banton mitt emot varandra vid klaviaturer, och Evans i mitten bakom trumsetet. Det är tajt och samspelt. Gruppen övertygar från första tonen.

Tonvikten i låtvalet ligger sedan på låtar från Trisector och från nya plattan A Grounding In Numbers.

Den första gamlingen kommer som nummer sju, och verkar vara en rejäl överraskning för de flesta. Hammill drar på sig gitarren och man framför Meurglys III (The Songwriters Guild) -  från World Record (1976). Efter Bantons vackra inledningen på orgel sjunger Hammill att hans gitarr (Meurglys III) är hans ende vän.

Låten inleds med textraderna:

These days I mainly just talk to plants and dogs,
all human contact seems painful, risky, odd

Och senare:

Meurglys III, he's my friend,
the only one that I can trust
to let it be without pretence,
there's no-one else.
It's killing me, but in the end
there's no-one else I know is true,
there's none in all the masks of men,
there's nothing else
but my guitar...
I suppose he'll have to do.

Vid det här laget är alla lyckliga och alla skriker vi ut vårt bifall. Vilket verkar genuint förvåna bandmedlemmarna. Trots att musiken är gravallvarlig och blytung så skiner de som tre skolpojkar som lyckats palla det allra största äpplet. 

Jag tänker förstås på att David Jackson och hans saxofonspel saknas. Och jag får nästan samvetskval över att jag inte saknar honom så mycket som han förtjänar. Vissa av de gamla låtarna är givetvis helt omöjliga för bandet att framföra utan Jackson ( t ex My Room, som innehåller ett sopransaxofonspel av guds nåde). Men trion lyckas ändå över förväntan med det äldre materialet.

vdgg4

Det är allom bekant att flertalet kvinnor inte gillar progrock nämnvärt. Men bara någon meter framför mig står en kvinna som konserten igenom intensivt lever med i musiken och svänger kroppen i en sorts synkoperade, dansliknande rörelser. Och det finns fler som hon i lokalen! Kvinnor som inte bara följt med sina män utan verkar ha ett helt eget intresse för VdGG. Sånt händer kanske bara i Berlin, vad vet jag…

Som sista låt får vi Man - Erg från Pawn Hearts (1971). Och som extranummer La Rossa från Still Life (1976).

Vi gör vårt bästa för att få in bandet ännu en gång. Men det lyckas inte. Konserten varade närmare två timmar, men minst en timma till var vad vi önskade oss.  

Pilgrims spelades inte. Men de avlutande textraderna från den låten beskriver ganska väl det mirakel som utspelade sig på C-Club i Berlin torsdagen den 31 mars 2011.

I've dreamed but now, awake, I
can see we are pilgrims and so
must walk this road,
unknown in our purpose,
alone, but not worthless,
and home ever calling us on.
We've been waiting here for so long,
all of our hands joined in hope,
holding the weight on the rope,
all of us pilgrims.

 

Låtordning

  1. Interference Patterns
  2. Mr Sands
  3. Your Time Starts Now
  4. All That Before
  5. Lifetime
  6. Bunsho
  7. Meurglys III
  8. All Over The Place
  9. Over The Hill
  10. (We Are) Not Here
  11. Man-Erg
  12. La Rossa (Encore)

DSCF1474