måndag

Är rockjournalisterna på väg att växa upp?

Andres Lokko har sett en rockdokumentär om Lemmy Kilmister, vilken gett honom ny insikt. Han skriver så här i en krönika i SvD:

Lemmy transporteras världen runt, varv efter varv, som ett enmans-mausoleum över en svunnen epok. Likt den siste mohikanen. Det finns inget charmigt med den sorgliga lilla lägenheten han hyr runt hörnet från Hollywoods Rainbow Room. Hans bisarra förhållande med sin vuxna son från ett one night stand är något av det jobbigaste jag har sett på mycket länge.

Den eniga hyllningskören kan inte sluta applådera Lemmys hårda supande, hans enorma amfetaminknaprande och hans kvinnosyn från 1926. En stenåldersman som ensam stapplar in i solnedgången i för små läderbyxor. Men vilken kille! Vilken man!

Lokko har alltså dragit slutsatsen att den gamla monotona mangelrocken inte längre håller som ideal. Att dess utövare är en samling tragiska figurer som närmast kan liknas vid cirkusartister.

imageDetta är nästan sensationellt nytt, eftersom den typ av musik som Lemmy och hans Motörhead spelar - och musikernas attityd - alltid har hyllats av musikjournalister som autentisk och äkta. Som den enda rockmusik som varit värd att ta på allvar.

Ostämda instrument är ett tecken på kompromisslöshet. Orepeterat är lika med spontant. Så har det låtit.

All rock som strävat åt ett lite mer experimentellt håll, eller i progressiv riktning, eller som varit symfonisk, har sågats jäms med fotknölarna och förkastats som pretentiös och elitistisk.

Missförstå mig inte. Det är inget fel på tung treackords-rock. Rätt doserad och i vid rätt tillfälle har den sitt självklara berättigande.

Men att hålla fram den och dess utövare som den enda sanna, ja den enda tillåtna rockmusiken, vilket musikjournalisterna gjort sedan tidernas gryning, kan liknas vid att vandra i en snäv musikalisk återvändsgränd. En gränd till vars förutsägbara tegelvägg Lokko nu sent om sidor anlänt.

Apropå Lemmy och myten om den självförbrännande rockrebellen är det tänkvärt att ta del av omständigheterna runt Gary Moore´s frånfälle. Så här skriver Aftonbladet:

Enligt The Sun hittades Gary Moore medvetslös klockan fyra på morgonen av flickvännen i deras hotellrum. När läkare kom till platsen fann de honom livlös i bara underkläderna.

– Vi tror att den avlidne personen hade druckit stora mängder, säger en ambulanskälla till tidningen.

Vi skall inte häckla Lokko och hans gelikar för att de nu lite längre upp i åren inser att det krävs mer än tre ackord, hög volym, sprit, droger och groupies för att åstadkomma besjälad musik med ett bestående värde.

Vi skall bara i all välmening påpeka att det inte är för sent att börja lyssna på grupper som Mano-Vega, Magma, King Crimson och Gösta Berlings Saga.