onsdag 10 november 2010

Piska mig hårt!

För en tid sedan fick jag för mig att jag, på en skala från 1 – 5, skulle betygsätta de skivor och dvd,er som jag skriver om. Så här i backspegeln begriper jag inte hur jag kunde nedlåta mig till något sådant, och inte heller varifrån denna befängda idé kom.

Jag har alltid varit emot betyg. De strider mot min natur. Jag hatade dem skolan och när jag blev äldre utvidgades detta till att över huvud taget ogilla jämförelser. Alla företeelser är unika och har lika stort existensberättigande. I universum råder total jämlikhet. Det är vad jag tror.

Jag har aldrig tyckt om att tävla, eller att delta i tävlingsliknande situationer. Idrott tilltalar mig enbart om den innehåller lekfullhet, kreativitet och fantasi, som fotboll när den är som bäst. (Alltså inte på det sätt som den spelades av Holland i senaste vm-finalen mot Spanien). Rena kraftprov som längdåkning på skidor, tyngdlyftning och friidrott i form av till exempel släggkastning gör mig bara deprimerad och får mig att tvivla på att mänskligheten alls lämnat förhistorisk tid. Så mycket kraft som kunde ha lagts på att bygga hus eller skulpturer kastas år efter år bort på meningslösa fysiska kraftmätningar.

Framförallt har jag ogillat att väga, mäta och försöka kvantifiera musikupplevelser. Tävlingar av typen Eurovision Song Contest är en styggelse. För att inte tala om Idol, vars hela upplägg är en förvrängning av allt vad musik bör vara. Den tävlingen har bara förlorare. Även den som till sist står som “vinnare“ är utsatt för den mest raffinerade formen av förnedring. Detta är en kamp som tar fram det sämsta inom oss. Som vädjar till våra lägsta och mest djuriska instinkter.

Musik däremot handlar om gemenskap mellan människor, om kommunikation och, när den är som bäst, om kärlek.

Så varifrån kom då min befängda betygsidé? Ja det enda jag kan komma på är att jag nattetidimage har kidnappats av ett ufo och att besättningen utfört någon sorts manipulation av min hjärna som fick mig att tappa fattningen. Det måste ju nästan vara aliens för att komma på något så absurt som att gradera personliga upplevelser på en skala.

(Det hela kan ha gått till ungefär som District 97 beskriver i sviten Hybrid Child, som just handlar om alien adbiction. Spotify -  District 97 – Hybrid Child).       

Jag ångrar också att jag började kalla det jag håller på med för recensioner, eftersom det för tankarna till kritik. (I words synonymförslag översätts ordet recension just med med granskning, bedömning, kritik). Jag är inte, vill inte vara och kommer aldrig att bli någon musikkritiker. Jag är av den bestämda uppfattningen att kritikerna fyller samma funktion för musikerna och banden som ornitologerna gör för fåglarna. Det vill säga ingen alls.

Upplevelser av musik kan och skall inte bedömas eller rangordnas. Vad man tycker, känner och upplever inför musik handlar om en mängd olika saker - när och var man är född, vilka föräldrar man hade och den musik som spelades eller inte spelades i hemmet, påverkan under tonårstiden, förebilder och mycket annat. Alla har rätt till sin egen högst personliga uppfattning och det finns helt enkelt ingen anledning att ställa den ena upplevelsen mot den andra.

Ingen musik är bättre eller sämre än någon annan. Bedömningar och åsikter är personliga och helt oanvändbara i generella sammanhang. Något av det värsta jag vet är när en viss typ av musik påstås vara seriös (underförstått att annan musik inte är det).

Den musik som allmänt anses hålla hög kvalitet och därför är godkänd att tycka om är något som varierar över tid. Det var i många år inte tillåtet att offentligt erkänna att man gillade Abba. Nu är det nästan tvärtom.

Tycke och smak är kulturbundna företeelser. Trots att drygt en miljard kineser älskar kinesisk folkmusik så är det inte många västerlänningar som kan eller vill dansa till den.

Om musiken du lyssnar på gör dig glad och lycklig och får dig att må bra så är det det enda som betyder något. Vad en magsur recensent på någon blaska eller blogg anser är helt och hållet oväsentligt…

Den här bloggen handlar alltså inte om att leverera objektiva bedömningar eller sakliga omdömen om album, band eller konserter. Universum Noll går ut på att jag delar med mig av den musik, de dvd-filmer, youtubeklipp, konserter, nyheter och annat som kommer i min väg. Och att jag berättar om mina tankar, känslor och reflektioner kring detta.

Alla som vill läsa är välkomna och jag tackar ödmjukast för visat intresse.  

Som straff för de dumheter jag beskrivit ovan får bloggläsaren göra med mig det som Eldkvarn hette innan dom började kalla sig Eldkvarn…

2 kommentarer:

Spisa Vax sa...

Jag tycker inte du behöver piskas. Även om en siffra, ett betyg, inte säger allt ger den ändå en tydlighet om "rescensentens" uppfattning. Ord kan ge en bra beskrivning och delge vad man tycker om det hela, en siffra gör det sistnämnda med ett tecken.

Om jag skriver att jag ger Abbey Road en femma, Sgt Pepper en fyra och Let it Be en tvåa säger det ändå en hel del. Dessutom relativt tydligt. Eller? Inte något om min subjektiva upplevelse men ändå hur bra, eller dålig, jag tycker musken är.

Universum Noll sa...

jo men den tydligheten är samtidigt förrädisk. det blir oftast fokus på den där siffran, när det är tankarna runt musiken och upplevelsen som den som är viktig...