torsdag

On Reflection – Att morra eller inte morra?

image

När jag lyssnade igenom 4-cd boxen Wondrous Stories, som jag skrev om nyligen, så kom jag på cd 4 fram till Opeths låt The Drapery Falls. Det lät mycket bra - kraftfullt och laddat med ödslig spänning och en sorts återhållen energi som bådade gott. Men så plötsligt, fem minuter in i låten, börjar sångare att growla!

Och ännu en gång konstaterade jag att growlande är totalt obegripligt, löjligt, konstlat, barnsligt, fånigt och dumt. Att jag inte begriper meningen med det, att det förstör musik som annars skulle kunna vara ganska bra. Att det mest av allt liknar en dyngkåt grottjägares brunstvrål om våren.

Jag vet att detta är ett omdiskuterat ämne. Många avskyr growl och klarar i likhet med mig inte av att höra det. Medan minst lika många gillar det.

Så man kan fråga sig varför growlen provocerar så? Varför är det så många som ogillar företeelsen, och inte är sena att tala om det, och varför är det lika många som högljutt försvarar den?

Ofta dyker just Opeth upp i de här diskussionerna. Opeth är ett band som intresserar många utanför death-metal kretsen, varifrån growlen ursprungligen kommer. Många menar att eftersom Opeths musik i övrigt är så bra är det svårt att lämna bandet därhän. Man får försöka lära sig uppskatta growlen.

Och som van lyssnare av progressiv rock så vet man att man ofta måste ge sig till tåls och låta musik ta tid på sig. Man vet att man inte bara kan ge upp för att man inte omedelbart gillar eller förstår det man hör. Många gånger kräver musiken en lång tid och ganska stor ansträngning innan den sjunker in och man börjar uppskatta den.

Detta har jag, och tror jag många med mig, försökt tillämpa på growlen. Vi har gett oss till tåls, vi har försökt, vi har ansträngt oss för att lära oss uppskatta kakmonstrandet. Några har kanske lyckats. Men långt ifrån alla.

Utan growlen hade jag nog lyssnat en hel del på Opeth. Nu får det vara för min del. Även om jag kanske går miste om något bra, i de growlbefriade partierna, så finns det så oerhört mycket annan intressant musik att lyssna på. Musik som alltså visserligen kan vara ansträngande och krävande att sätta sig in i, men där man åtminstone har kul under tiden. Där ansträngningen är givande på ett helt annat sätt än när det gäller growl. Som det ju tyvärr bara handlar om att stå ut med.

Förmodligen är det här en generationsfråga. Och jag har inga svårigheter med att inse komplexiteten i en sådan. När jag växte upp var barriären mellan de äldres musik och den yngres enormt mycket större än den är i dag. I dag kan många unga utan svårighet uppskatta musik från -60 och 70-tal. Och den äldre generationen, om man är någorlunda öppen, uppskattar musik som görs av yngre band.

För de äldre då för tiden var Ian Gillans falsettskrik i Highway Star förmodligen lika provocerande och obegripliga som growlen är nu för många av oss medelålders. Skillnad är kanske att vi som lyssnar på mycket musik nu i alla fall försöker förstå growlen, även om vi inte lyckas.

Skillnaden är möjligen också att Gillan kunde använda sitt falsettskrik när han i rollen som Jesus i musikalen Jesus Christ Superstar körde ut månglarna ur templet. Jag har svårt att se death-metalgrowl i en broadwaymusikal. Men vem vet, det kanske kommer. Kanske kommer rentav Allsång på Skansen i framtiden att ha growl med i programmet?

När jag tänker på det här problemet kan jag inte låta bli att fråga mig varför jag har så mycket lättare för att tycka om till exempel Peter Hamills, Arthur Browns och Screaming Jay Hawkins skrikande? För även om dessa inte growlar, så skränar de ju understundom nästan stämbanden ur led, på ett minst sagt extremt sätt.

Kanske är det för att Hamill, Brown och Hawkins inte försöker låta onda. För det är i alla fall vad jag tror att growlaren försöker göra. Hammill anstränger sig för att nå fram till ett äkta uttryck medan growlaren gör precis tvärtom - strävar efter ett så konstlat och förvrängt uttryckssätt som möjligt. Det går inte att urskilja några nyanser i growlen. Det går knappast ens att skilja den ena growlaren från den andra.

För mig handlar musik om känslor. När man lyssnar väcks känslor som i sin timageur framkallar tankar och bilder. Det kan vara intressant att notera vilka känslor olika typer av musik plockar fram. Jag vill känna mig upplyft, stimulerad, glad och i bästa fall lycklig av musiken jag hör. Growlen gör mig bara bekymrad och frustrerad. På gränsen till deprimerad. Man skulle kunna säga att jag inte gillar growl av ungefär samma anledning som jag inte i någon större utsträckning uppskattar skräckfilmer.

Vi lever (i alla fall fram till den 19 september) i ett fritt land och man får growla hur mycket man vill. Bara man inte gör det på gator och torg, eller på bussen (för då är risken att man blir inlagd på psykiatrisk klinik). Det står var och en fritt att tycka om growl och en mängd andra mer eller mindre extrema och i vissas öron motbjudande musikyttringar…

Och även om jag var diktator med oinskränkt makt så skulle jag inte förbjuda growlen. Jag skulle inte ens införa growlfria zoner. För om man gillar growl eller inte, det är en smaksak. Och det man inte gillar kan man helt enkelt bara lämna därhän. Svårare än så är det inte.