Vi hälsar hösten välkommen med den pampiga fanfaren från Premiata Forneria Marconis – Impressioni de Settembre (Intryck av September). Låten finns på bandets första album Storia Di Un Minuto från 1972. Den släptes även som singel. När gruppen senare spelade in en engelsk version blev titeln The World Became The World.
Därefter går vi in på spellistans tema (länk här och i högermarginalen), som är långa episka sviter. Episk betyder berättande och bred och hösten är särskilt lämpad för sådana låtar. Låtar som är som resor och klockar in på plus tjugo minuter. Musik att sjunka ned i när man med en kopp jäger té värmer fötterna framför brasan efter en långpromenad i den färgsprakande höstskogen.
Denna företeelse - riktigt långa låtar med berättande texter, som förr kunde sträcka sig över en hel lp-sida (ibland två), och när cd-formatet kom blev ännu längre, är ett av dragen som kännetecknar den progressiva rocken. Fenomenet existerar inte på samma sätt i annan musik, förutom möjligen i klassisk musik och opera.
En äkta episk progrocksvit skall ha ett gediget idéinnehåll och vara något annat än bara ett antal längre improvisationer staplade på varandra, vilket man kan hitta inom jazzrocken eller den psykedeliska rocken. Progrocksviten är i regel indelad i flera delar som hakar i varandra och bildar en sammanhängande gobeläng. Den episka sviten kan vara instrumental, men vanligare är att den har en text som berättar en historia, ofta med ett filosofiskt eller andligt innehåll. Den kan också utspela sig i fantasy eller science-fiction-miljö.
Det är förstås en konst i sig, att få långa epos att hänga ihop och fungera som harmoniska helheter utan att det känns konstlat och konstruerat. En tjugominuterssvit skall helst vara något annat än bara fyra hopklistrade femminuterslåtar. Slutresultatet skall var något mer och större och bättre än bara summan av delarna. Sviten skall bölja fram och åter som ett skepp på ett stormigt hav. Intensiteten skall gradvis skruvas upp och de olika teman som introducerats under resans gång skall mot slutet knytas ihop i ett mäktigt crescendo. Progrocksviten skall aldrig vara tråkig och får inte innehålla partier som bara fungerar som ren utfyllnad.
Det svåra är att få olika teman att hänga ihop utan att det blir krystat och uppstyltat. Detta är ett “problem” som progrocken över lag brottas med, inte bara i de extralånga sviterna. Även normallånga låtar kan innehålla flera taktartsbyten och tempoförändringar. Bryggorna mellan dem skall man helst inte lägga märke till.
När Yes spelade in Close to the Edge, som består av flera sinsemellan disparata teman, gick uppdraget att “klistra ihop” bitarna till Rick Wakeman. När det var dags att knyta ihop en eller ett par teman lämnade de andra helt enkelt studion och lät Rick ensam komponera smidiga övergångar. Rick gjorde ett mycket bra jobb. Close To The Edge är ett av de bättre exemplen på en väl fungerande svit. Den är helt igenom en organisk enhet med idel eleganta broar mellan de olika delarna. Man tänker inte ens på att de finns där.
När man lyssnat mycket på progressiv rock blir man efter hand van vid dessa tvära kast och uppfattar dem inte som störande. Tvärtom, man saknar dem om och när de uteblir. Detta evinnerliga trixande fram och tillbaka är dock något som en ovan lyssnare brukar tycka är ganska påfrestande och som får många att ge upp när det gäller progrock. De långa sviterna är också något som genrens kritiker inte är sena att häckla musikstilen för.
Det finns en hel del välkända 70-tals exempel på episka sviter. Mike Oldfield - Tubular Bells, redan nämnda Yes - Close to the Edge, Genesis – Suppers Ready, Nektar Remember the Future, Jethro Tull – A Passion Play, Pink Floyd – Atom Heart Mother, King Crimson – Lizard, Van Der Graaf Generator – A Plague of Lighthouse Keepers, E.L.P - Tarkus. Listan kan göras längre, med detta är måhända de mest kända exemplen.
I ett senare skede har Dream Theater med den äran levererat en lång rad tunga sviter. A Change of Seasons, Octavarium, The Count of Tuscanny, med flera. Andra något modernare exempel är The Flower Kings The Truth will Set You Free och Stardust We Are. Brighteye Brisons The Grand Event. Rituals A Dangerous Journey.
De låtar jag valt till listan tillhör inte kategorin de mest kända. Jag har försökt leta upp lite mer udda fåglar. Låtar som alla kanske inte är bekanta med sedan tidigare. Olika stilar finns med. Från prog-metal till avantgarde. Bara för att ha något rättesnöre satte jag gränsen till tjugo minuter, och ingen låt på listan är kortare än så. En lista med detta tema riskerar om man inte ser upp att bli flera dygn lång, och jag har fått sovra hårt för att få ned den till “endast” fyra timmar.
Kopplad till listan finns enkätfrågan - vilken är den bästa episka progrocksviten? Trots att listan är skrämmande lång, och består av alla de låtar jag kunde komma på som kunde aspirera på titeln, så är det givetvis många som saknas. Den som förfäras över att någon särskilt älskad melodi saknas kan maila mig för en eventuell tilläggslista…universum.noll@mail.com.
Nu till listan -
Multifuse är en trio från England. Låten Yours Again (24.53) ligger som sista spår på albumet Journey to the Nesting Place från 2008. Peter Fallowell skriver musiken. Och hon som sjunger så vackert heter Cherie Emmitt.
Oaksenham kommer från Armenien. Concuest Of The Pacific är en svit i fem delar där detta sexmannaband blandar nästan renodlat klassisk musik med rock.
Yesterdays är från Ungern. Transylvanien närmare bestämt. Gruppen består av sju musiker. Den tjugo minuter långa Suite Pauline bjuder på stor variation och en mängd olika instrument. Trumpeten strax före 13 minuter och stämsången på Ungerska lyfter låten från bra till jättebra.
Matthew Parmenter är till vardags frontfigur i amerikanska Discipline. Den 21 minuter långa Modern Times kommer från hans först soloalbum Astray ( 2004). Matthew spelar själv piano, gitarr, bas, trummor, saxofon, fiol, cello, blockflöjt, orgel, synthesizers, marimba, teremin och mellotron. Påminner i själva atmosfären en hel del om Peter Hammill.
Därefter svenskt i form av Ritual A Dangerous Journey från The Hemulic Volontary Band. Ett 26,32 minuter långt måste på en svit-lista.
Big Big Train The Underall Yard. Ännu en engelsk trio. Från Bournemouth. Big Big Train gör modern progressive rock med rätt eget stuk. Läs om bandet här.
Progmetallen får representeras av Symphony X – The Divine Wings of Tragedy. När det gäller att uppfylla kriterierna för en episk progrocksvit gör gruppen här precis allting rätt. Tung dramatik med sväng och en timing som imponerar. Och ingen growl så långt örat når…
Caravan är ett av de klassiska Canterbury-banden. Nine Feet Underground finns på albumet In the Land Of Grey and Pink,från 1971. Här tagen från 4-cd samlingen The World is Yours – The Anthology 1968 – 1976.
Kill your darlings i all ära, men man lyckas inte alltid. Tänkte länge och väl ha med antingen Caravan eller Hatfield and The North, men klarade av sentimentala skäl inte av att välja bort någon. Så även tjugo minuter Mumps finns med i grytan.
På en spellista med episka progrocksviter är det ens förbannade plikt att introducera David Bedfords The Rime of The Ancient Mariner för dem som inte är bekanta med detta mästerverk. Jag vill inte ge mig in på att försöka berätta vad det här är, eller hur det låter, eftersom mina beskrivningar, hur briljanta jag än försöker göra dem, aldrig kan komma i närheten av att i ord fånga detta storverk. Denne klassiskt skolade kompositör har tonsatt Coleridge´s poem. Mike Oldfield spelar gitarr. Obs att det bara är part one som är med.
Långa svepande, instrumentala synthstycken kanske inte uppfyller kriterierna för en äkta progrocksvit. Men holländaren Gert Emmens gör det så bra att han får vara med. Det var länge sedan Tangerine Dream gjorde något så här bra. Emmens arbetar i deras anda.
Sist men inte minst kommer vi till listans avantgardistiska bidrag, i fo
rm av Art Zoyd, som plötsligt dykt upp på Spotify. Och the mighty Magma (grekiska för salva eller gröt).
Den som i likhet med mig är magmanovis kan få god hjälp av Bill, som på sin blogg under rubriken Magma Monday en gång per vecka delar med sig av sina imponerade magmakunskaper. Det var Bill som tipsade mig om att albumet K.A. kunde vara en bra magmastart.
Art Zoyd levererar Epithalam, från albumet Berlin. Det här är en grupp fransmän som hållit på med sina uppfriskande galenskaper sedan 1967. De jobbar i samma anda som Univers Zero och Present. Blandar fri jazz, progressiv rock och electronica.
Don´t forget – den som sig i progleken ger får progleken tåla! Mycke nöje!
Uppdatering 2010-09-07
Jag mottog en request på mailen som gick ut på att det finns behov av en spellista med de låtar som jag nämner i inlägget att jag ratat. En mer grundläggande lista med progrocksviter för den som inte var med på 70 talet och vill veta vilka låtar av den här typen som alls finns.
Som jag nämnde i inlägget så befarade jag att en sådan lista skulle bli vansinnigt lång. Det är därför den befintlige listan bara så att säga utgör en provkarta över hur olika typer av progrocksviter kan låta.
Men vid närmare eftertanke kanske längden i det sammanhanget inte spelar så stor roll? Lyssnaren kan ju hoppa över de låtar han eller hon inte vill lyssna på. Man kan använda listan som referens och göra sin egen lista av det man verkligen gillar. Dessutom, om man har en möjlighet att göra något riktigt omfattande och övermaga, så skall man väl göra det? Varför nöja sig med fyra timmar när man kan få arton?
Det är ändå en grannlaga uppgift att konstruera en lista utifrån detta önskemål. Skall man till exempel ha med alla långa låtar som Mike Oldfield komponerat, eller räcker det med en av dem, och i så fall vilken? Och skall även listan innehålla psykedelisk rock, krautrock, jazzrock och progmetall? Och hur är det med band från Canada, Japan, Argentina och andra mindre kända länder. Skall deras progrockbands sviter också vara med?
Kort sagt, någon sorts avgränsning måste göras. Jag bestämde mig för att följa de kriterier som jag själv drog upp i inlägget. Att endast lista sviter som ordets rätta bemärkelse är episka (dvs berättande). Och att sätta en tidsgräns på tio minuter. De skulle också hålla en åtminstone godtagbar kvalitetsnivå.
Bort alltså med jazz, jazzrock, flumpsykedelia och experimentella utflykter. In med The Flower Kings - Garden of Dreams (59:22), Fates Warning - A Pleasant Shade of Grey (55:46) IQ - Harvest of Souls (24:29) Beardfish – Sleeping in Trafic II (35,44), Frost – Millitown (26, 35), med många flera.
Man måste, när man tar del av denna lista, hålla i minnet att det finns mycket musik på Spotify - men långt ifrån allt. Både King Crimson Och Pink Floyd saknas till exempel. Man skall också veta att jag inte har kännedom om alla episka sviter som gjorts. Så den här listan är när allt kommer omkring ytterligare en provkarta. Om än lite mer omfattande.
För information om grupper som inte är allmänt bekanta hänvisas till sökmotorn google, progarchieves eller gibraltar encyclopedia of progressive rock.
Alltså - en spellista lika svulstig som de progrocksviter den innehåller. Du hittar den här -
TEMA EPISKA PROGROCKSVITER PART II - A BEGINNERS GUIDE TO...
