torsdag

DVD – recension: Rush – Beyond the Lighted Stage (2010)

image

Rush är världens bästa band och Geddy, Alex och Neil är världens mest sympatiska och begåvade killar…Ja, jag vet att detta inte är sant, men det är detta jag upplever när jag ser den här filmen.

Det är inte svårt att förstå att den här rullen vann publikens pris vid filmfestivalen i Tribeca. Den är så skickligt gjord och förmedlar en sådan mänsklighet och värme att den måste intressera många utanför kretsen av Rush fans.

Man behöver inte vara särskilt intresserad av Rush eller ens den typ av musik gruppen spelar för att uppskatta skildringen av hur grabbarna växer upp i en förort till Toronto, börjar spela, lär känna varandra och bildar bandet Rush. Och därefter hur bandet utvecklas musikaliskt och kommersiellt.

image

Höjdpunkterna i karriären varvas med vågdalarna, vilka också funnits. Efter Caress of Steel (1975) som floppade rejält, så trodde man till exempel att slutet nära. Skivbolaget krävde en mer hitlisteorienterad musik, krav som gruppen vägrade följa.

-We would rather go down fighting than making the record they wanted us to make, säger Geddy Lee.

image

I stället för att gå skivbolaget till mötes spelade man in 2112. När bolagets representanter hörde skivan fick de panik. De trodde fiaskot var ett faktum. Men 2112 blev en framgång och efter den var Rush fria att göra vad de ville.

Filmen är en timma och 45 minuter lång. Konsertbilder, som ofta i denna typ av filmer blir för långa, är här längdmässigt väl avvägda.

Musiker som Mike Portnoy, Billy Corgan (Smashing Pumpkins), Kirk Hammet (Metallica), Trent Reznor (Nine Inch Nails) och Gene Simmons (Kiss), dyker upp och berättar vad Rush betytt för dem. Och det är mycket.

Utöver detta en hel del tidstypiska foton, citat ur recensioner (som konsekvent varit negativa) och intervjuer med föräldrar och fans.

Skildringen av Neil Pearts sorgearbete efter att han på kort tid förlorat både sin 19-åriga dotter Selena och hustrun Jackie är gripande. Han gav sig ut på en motorcykelfärd kors och tvärs över hela den nordamerikanska kontinenten. En resa han själv skildrat i boken Ghost Rider: Travels on the Healing Road.

Filmen är indelad i fjorton kapitel som vart och ett markerar en period i bandets historia. Man får se hur gruppen utvecklats och försökt anpassa sig till rådande musikklimat. Särkilt road är jag av bilderna fån 80-talet när bandet i likhet med så många andra gör sitt bästa för att anamma den rådande tidsandan med sequensers, syntar och elektroniska trummor. Något man nu nästan ber om ursäkt för - varpå man får se hur de återupprättar sig själva som en power trio.

Själv har jag aldrig varit något stort fan av Rush. Jag äger ingen av deras plattor och har bara en vag uppfattning om vilka de är, hur de ser ut och i vilken ordning de släppts. Därför hade jag uppskattat lite tydligare referenser till de olika albumen, med presentation av omslagsbilder och årtal.

Men då hade kanske filmen förlorat den ”allmänna” karaktär som den nu har – fokus ligger på människorna bakom musiken - vilket trots allt är det som höjer den över en ”rockumentär” i mängden.

Sammanfattningsvis en mycket skickligt gjord film som aldrig släpper taget. Man sitter fängslad och följer bandets öden och äventyr. Och efteråt har man verkligen lust att höra gruppens musik. Om och om igen.

Läs en intervju med skaparna av filmen Sam Dunn och Scott MacFayden här.

Se ett reportage om filmen här.

Trailer: