tisdag

The torture never stops…

… hette en låt av den oöverträffade mästaren Frank Vincent Zappa.

Insåg plötsligt så här på kvällskvisten att jag skrivit på tok för lite om Zappa på den här bloggen.

Man kanske skulle kunna kalla Franks musik progressive rock. Musiken han åstadkom var ju tveklöst progressiv- i ordets rätta bemärkelse. Men jag brukar tänka att Frank på egen hand skapade en suverän och fristående musikstil, som borde ha ett helt eget namn. Oöverträffad såväl förr som senare. Unik.

frank-zappa Jag tror att Franks musik kan bota blinda och lama, köra ut månglarna ur templet och förvandla vatten till vin.

Jag tror att Frank kunde gå på vattnet och bespisa 5000 människor med fem bröd och fyra fiskar, att hans musik frälser oss från ondo och… nä, jag ger upp. Det går inte att med taskiga metaforer beskriva denne mans storhet.

En bild säger mer än tusen ord. Och om en bild gör det, hur många ord ersätter inte då ett Youtube klipp? Döm själv i nedanstående två versioner av mästarens The Black Page.

Först Frank själv från en tv-upptagning 1988 i Barcelona (notera den upphöjda nongalans med vilken han hänger på sig gitarren och levererar sitt solo).

Därefter hans son Dweezil från hans Zappa Plays Zappa projekt.

Hallelujah!

Zappa på Wikipedia - här