lördag

On Reflection: Mitt liv som progrock-bloggare

190Jag lyssnar på mycket stora mängder musik och det har jag alltid gjort. Jag växte upp med musik. Min pappa var jazzmusiker och operasångare på amatörnivå. Nicolai Gedda, Mario Lanza och förstås Jussi Björling var hans husgudar. På jazzsidan var det Count Basie, Duke Ellington, Stan Getz och Gerry Mulligan som gällde.

Min pappa hade ett passionerat förhållande till musiken. Han levde med den och i den, på samma sätt som jag har kommit att göra. Han insåg att den var på liv och död.

I tonåren när jag hade kompisar hemma och vi satt på mitt rum och kanske lyssnade på King Crimson, eller Pink Floyd, kunde han komma instörtande och kräva att få spela något med Jussi Björling. Han drog upp volymen rejält och satte på Sången till livet, Skratta Pajazo, Nessun Dorma eller någon annan berömd tenoraria.

- Det här, sa han, det här är riktig musik! Mina kompisars munnar gapade. Jag var rädd för att dom skulle tro att han var galen. Men i dag kan dom som var med då ibland berätta om dessa episoder som något betydelsefullt dom var med om i sin ungdom. Något dom fortfarande tänker på ibland.

Är jag utan musik en tid, på grund att jag är på resande fot eller vistas i någon miljö där det inte finns möjlighet att lyssna, så är det som jag långsamt sjunker ned i någon sorts depressivt tillstånd. Och när jag sedan återigen får höra musik känns den överjordiskt bra. Som en narkoman som varit utan sin drog ett tag och fått abstinens.

Nu för tiden har Spotify i mobilen tagit mp3-spelarens plats och jag kan lyssna nästan hela tiden. Men det finns dagar när ingen musik fungerar. Jag bläddrar och letar och provar det ena efter det andra, men allt låter intetsägande och trist. I sådana lägen spelar det ingen roll hur länge jag letar - det är inte musiken det hänger på. Det är som att själva musikupplevelsekanalen är igenkorkad. Som om någonting inom mig gått i baklås eller dött. Då är det är bara att vänta tills det går över.

Helvetet för mig vore att hamna i ett sådant tillstånd permanent. Att inte längre kunna uppskatta musik.

Att blogga om musik har tillfört mitt lyssnande ännu en dimension. Att skriva om musiken gör att jag lyssnar på ett annat sätt. Mer aktivt. Jag lägger märke till detaljer som jag kanske annars hade missat. Dessutom letar jag upp och tar del av musik som utan bloggandet skulle gått mig förbi.

Det känns också som att jag genom bloggandet betalar tillbaka lite till de musiker som jag fått så mycket av genom årens lopp.

Bloggandet har också inneburit att jag lärt mig mycket mer om musiken än jag annars skulle gjort.

Det är tur att inte fler vet om hur kul det är att progrock-blogga, får så skulle väl alla börja med det.

Musiken är min drog, religion, tröst och den vän som aldrig sviker. Music was my first love, and it will be my last... sjöng John Miles i låten Music (1976). Låten är i smörigaste laget – men jag ställer upp på varenda ord i texten. Det är ju inte så att alla lever med musik på det här sättet. Men vi som gör det - alltså lever med och i musiken - har inga svårigheter med att förstå vad John Miles sjunger om.

Ingmar Berman frågade en gång i ett sommarprogram varifrån musiken kommer. En i mitt tyckte rätt korkad fråga. Den kommer givetvis från samma källa varifrån allt annat kommer.

Så här skriver Robert Fripp i häftet till 40´s anniversary-utgåvan av Red:

Q: Were does music come from?

A: Were was the world before it was made? Find that place and you will find music.

Spotifylänkar:

Jussi Björling – Turandot: Act 3, Scene 1: Nessum Dorma

Orchestra – Tosca (1997 Digital Remaster): E lucevan le stelle (Act 3)

Placido Domingo – Pagliaci - Vesti La Giubba